Skip to content

Matrecension: Joylent

li-somalia-aid-01122841

I “Recension” efterlyste jag en kommersiell variant av FN:s svältsoppa, ni vet det där pulvret som luftbombas till svältoffer och innehåller alla vitaminer, mineraler, proteiner, kolhydratet o.s.v man behöver per dag. 14 år senare får jag äntligen chansen att testa, på tips av min nätsänding Magisters hustroll Daniel Lampinen, den öppna rasisten, neanderthalaren och levnadskonstnären. Produkten kallas Joylent, kostar 6 euro per dagsintag och beställs på postorder från något EU-land.

Min första invändning är mot själva förpackningens grafiska design, med teckningar i någon slags Keith Harring/Finsta graphics-stil. Men det går förstås i linje med hemsidans copy, som i första hand vänder sig mot en urban medelklass mitt i karriären som väljer Joylent för att spara tid och besvär.

Fast det är förmodligen en grund analys. Antagligen resonerade man att det var den bästa målgruppen att låtsas vända sig till, även för att locka aparta existenser som Daniel Lampinen. Lampinen och andra outsiders uppskattar förmodligen inte att tilltalas som en målgrupp i vilket fall som helst, utan föredrar att betrakta sig själva som högstående varelser som genomskådar billiga insälj och hellre parasiterar på någon annans erbjudanden. Ju finare grupp man kan utnyttja desto bättre, eftersom bättre folk får bättre erbjudanden. Min tanke om att produkten borde formgetts som konsums gamla blåvitt-linje hade förmodligen funkat sämre i alla målgrupper.

Det är möjligt att det hade fungerat sämre för mig också, vi äter ju delvis med ögonen och en alldeles för stram och myndig formgivning hade förmodligen gett hela anrättningen en fadd smak av svältsoppa. Jag utesluter inte att omslagets skönt hippa frukt delvis övertygar mig om att detta faktiskt smakar helt ok. För det gör den. Som kall havergrynsvälling med inslag av smak, i flera fall den utlovade.

Känns i och för sig lite surt att i princip hela kolhydrat-delen består av just havregryn, vilket gör att 2 euro per måltid plötsligt känns lite dyrt. Frågan om hur mycket billigare man kommer undan genom att beställa eget havrepulver och andra tillsatser från någon kroppsbyggarsida separat och blanda sin egen joylent lämnar jag öppen, möjligtvis till någon framtida recension.

Men smak schmak och pris schmis, huvudsaken är ju i det här fallet funktion. Står sig Joylent i konkurrensen med riktig mat? Blir man mätt och belåten? Faktum är att jag provade Joylent i skarpt läge, under ett fyra veckors vikariat inom äldreomsorgen. Ledningen såg visserligen mellan fingrarna på att vi åt av den mat som blev över varje dag, men logiken som följde på det var ju att ju äckligare mat, desto mer fick vi äta. Och aldrig fullt tillräckligt.  

 Så jag körde istället en portion Joylent varje arbetspass, och jämfört med året innan, då jag arbetade på en annan avdelning på samma hem och höll till godo med de usla smulorna från gamlingarnas bord, var jag betydligt mättare och mer energisk under det här årets arbetsdagar. Den där matta, kaffestinna känslan av lätt feberyra som ofta infann sig efter riktigt hårda pass var faktiskt ett minne blott den här säsongen. En möjlig biverkning var att min avföring blev något hårdare än vanligt, på gränsen till förstoppning. Förmodligen en effekt av det rikliga intaget råa havregryn. Bör väl pareras med katrinplommon eller något, men nu kanske vi ska lämna avföringen därhän.

En fördel vid sidan av näringsintag är förstås den snabba tillredningen. Vatten och pulver skakas i shakern – som joylent tillhandahåller vid en första beställning – i ungefär tjugo sekunder. Själva vällingen trycker man sedan i sig på några minuter.

Förstå mig rätt, jag gillar mat. Riktigt god mat hör vid sidan av sex och droger till livets absoluta höjdpunkter, och jag kan vid behov laga rätt så gott, i och med att jag kan läsa och det finns recept. Men tre jävla mål om dagen är i alla fall två för mycket. Frukost kan väl ha sin charm, men jag är verkligen ingen lunchmänniska, ett mål som vanligtvis infaller precis när man kommit igång med dagens syssla, och brukar lösas på enklast möjliga sätt, vilket i regel blir tråkigare, dyrare och tar längre tid än en dos joylent. Så planen inför min kommande höst som singel är att köra joylent till lunch, och eventuellt frukost. Kanske frigör det den tid och de pengar som krävs för att höja min kvällsmatsnivå ytterligare ett snäpp?

Filmrecension: Zootropolis

zootropolis_moments

I en tid präglad av de sociala mediernas snackisar har politiska inslag blivit ett effektivt marknadsföringstrick, med senaste upplagan av “Ghostbusters” som färskt exemplet. Genom att ersätta originalets grabbar med kvinnliga komiker av olika hudfärg har man lockat permakränkta högermän till samma slags debatt som gjorde fjolårets “Mad Max”-film till en så oförtjänt succé. Tack vare diskussioner i sociala medier, debattartiklarskandaler, diskussioner om skandalerna och metadiskussioner om diskussionerna får man till en viral exponering som betald reklam sällan når upp till. En exponering som blir särskild lyckad då konsumtion av själva filmen blir ett logiskt krav för att fullt ut kunna diskutera den.

Det är en smula ironiskt att de liberala filmproducenterna använder samma metod som Sverigedemokraterna så skickligt utvecklat i sin politiska marknadsföring. I filmproducenternas fall är dock ambitionen i första hand kommersiell, även om den radikala högern verkligen anstränger sig för att hitta djupare budskap i klickbetet.

Men vill man verkligen analysera den ideologiska grunden i populärkulturella fenomen bör man istället ge sig på sådana som inte gör den typen av väsen av sig, där ideologin utgör en spontan och självklar del av filmens innehåll, snarare än markörer som klistras på för att locka hatare till gräl.  Ett bra exempel är barnfilmen “Zootropolis” – jag utfärdar härmed en spoiler-alert för dem som inte redan sett denna ganska underhållande film – som explicit behandlar rasfrågan ur ett vänsterliberalt perspektiv, genom att berätta om en späd liten kaninflicka vars ambition är att bli polis i filmens fabelmetropol Zootropolis, där stora och små rovdjur och byten har frångått sin natur för att istället bygga upp en civilisation baserad på lika rättigheter.

Detta multi-artsliga zootopia brottas dock med samma problem som vårt multikulturella samhälle: att lika rättigheter inte leder till lika utfall, vilket tycks bero på att gamla fördomar om de olika arternas inre natur ännu är i omlopp. Vår kanin hånas från barnsben för sin ambition att bli polis, ett yrke som bäst lämpar sig för stora, starka kreatur och rovdjur med våldskapital. Liksom i vår värld får hon dock visst stöd av makthavarna, som ser henne som en symbol för kulturens seger över naturen.

Dock med betoning på “symbol”. För trots att hon klarar utbildningen som toppstudent reduceras hon till parkeringsväktare när hon väl kommer ut i yrkeslivets verklighet. I den rollen stöter hon på en bedräglig räv, som helt enligt kriminologins stämplingsteori valt att agera så lömskt som alla förväntar sig av hans art. Tillsammans löser de ett mysterium med kidnappade rovdjur, som visar sig hota själva utopins själva grund, då rovdjuren i fråga helt plötsligt återfallit till sin inre naturs djuriska och livsfarliga beteende. Det visar sig emellertid att djuren förgiftats, en konspiration av en lömsk politiker som försöker gripa makten genom att så skräck och split bland medborgarna.

Det är svårt att invända mot detta tydliga och glada budskap om jämlikhet och lika rättigheter utan att låta som Hitler, men jag kan ändå inte låta bli att känna viss olust inför filmens premisser, som skall köras ned i halsen på mina barn. För när allt kommer omkring så är ju löftet filmen ger, att alla sociala och medfödda hinder kan övervinnas med tillräcklig vilja, lika falsk som den är samhällsfientlig.

Tanken på att du föds som en unik liten snöflinga, vars rätt – ja, enda värdiga ambition – är att realisera dina drömmar oavsett deras rimlighet, är nämligen oförenlig med ett samhälle som baseras på devisen “gör din plikt, kräv din rätt”. Istället får vi ett individualistiskt samhälle där de ensamma förlorarna vänder sig mot varandra i avund istället för att enas i kollektiva projekt.

Fotbolls-EM: ett värdigt avslut

ronaldo_071016-594x356

Att jag efter avslutad turnering tycker det är rätt skönt att det är över tyder på att den här turneringen inte riktigt blev som jag hoppats. Men som jag var inne på redan i det förra inlägget hänger det till viss del ihop med min personliga situation, då min allmänna upptagenhet på grund av en i alla fall hyfsad karriär innebar att jag aldrig riktigt kom in i turneringen.

Ännu en faktor att ta i beaktande kan dock vara min rent privata situation. Jag ska nämligen separera till hösten från min flickvän sedan fem år tillbaks, ett förhållande som producerat ännu ett barn, till en skörd på sammanlagt tre. Det betyder förstås att jag mer eller mindre kommer vara singel resten av livet. En tredje familj blir bara för många bollar att jonglera, och som trebarnsfar kan jag inte riktigt ta barnlösa förhållanden på allvar längre, liksom porren förlorade mycket av sin laddning när jag väl började knulla.

Så årets fotbollsfest kommer fästas i mitt minne tillsammans med mitt slutgiltiga misslyckande som familjefar. Därmed känns det förstås passande att Ronaldo till sist fick lyfta bucklan. Ett lämpligt avslut på ett eländigt EM, att den mest arroganta och avskydda spelaren slutligen fick triumfera, i ledningen för ett mediokert lag som vann en enda match under ordinarie tid.

Men det är förstås bara ett sätt att se på saken. Ett annat , bättre sätt är ju att välkomna både separationen och Ronaldos EM-guld.

För separationen är ju också högst välkommen. Vi separerar ju för att vi av olika skäl tröttnat på förhållandet, och hellre lever våra fortsatta liv själva. Visst är det ett nederlag, som kanske liknar att exempelvis ge upp en roman jag skrivit på en tid. Men samtidigt är det också en slags seger att överge hopplösa projekt. Jag tror nämligen lika lite på att ”arbeta på ett förhållande” som att arbeta på vilket hopplöst projekt som helst. Kalla mig romantiker, men kärlek ska fan inte behöva något arbete.

Kanske är jag emotionellt bortskämd, men det är ju inte 1800-talet längre, vi måste inte hålla ihop för gårdens skull. Även om det blir lite kärvt ekonomiskt att separera vår gemensamma ekonomi, så kommer vi klara av det. Jag är rätt säker på att forna dagars livslånga förhållanden vilade på just den materiella grunden, men i dagens ekonomi så slipper vi stå ut med varandra för överlevnadens skull. Att ta höga skillsmässo- och separationstal som intäkt för att kärleken som koncept tar stryk på någon slags emotionell och sexuell öppen marknad är med andra ord att missförstå kausaliteten fullständigt.

Det är först i ett samhälle med vår nuvarande nivå av ekonomiskt välstånd och trygghet som kärleken kan prioriteras i ett förhållande. Lite trist att den i så många fall visat sig så kortvarig, men å andra sidan hör det kanske till saken att känslor av hög intensitet har en motsvarande bränntid. Visst blir man lätt melankolisk när man sedan betraktar askan, men den känslan är ju lika meningslös som nostalgin inför sin ungdoms tid. Det är bara att njuta sina minnen och gå vidare.

Att  hantera besvikelsen inför EM-turneringens resultat är förstås en helt annan sak, varför det här inlägget egentligen knappt hänger ihop. Hur som helst ligger nyckeln i denna omvärdering i det jag skrev ovan om Ronaldo som turnerings mest avskydda spelare, medan det mediokra Portugal var EM:s minst uppskattade lag. Men det rådde inte bara konsensus i frågan om Portugal, utan också i fråga om lag som Wales och Island, dessa härliga uppstickare, det ständigt hånade Englands sorti, eller om Italien och Tyskland som turneringens bästa lag, vars kvartsfinal allmänt betraktas som ”den moraliska finalen”. Vilket fullständigt nonsens! Den moraliska finalen är naturligtvis finalen, och hade det upphaussade Tyskland verkligen varit så bra hade de tagit sig dit. Istället avslöjade de sin impotens i målområdet i semifinalen mot Frankrike, som i sin tur avslöjade sina svagheter i finalen mot Portugal.

Det är förstås lite svårare att omvärdera sköna uppstickare som Wales och Island. Visst, trevligt att en så bra spelare som Gareth Bale för en gång skull inte handikappades av sin nationalitet, och att turneringens minsta lag kämpade sig till en kvartsfinal, där de fick göra tröstmål på själva Frankrike. Men när allt väl kom omkring var ju Wales det enda lag som Portugal lyckades besegra, och hur kul hade det egentligen varit om en mikronation som Island lyckats ta medalj på 30%-igt bollinnehav, kontringar, underskattning och ren tur?

Men framförallt är ju hatet mot Ronaldo, föraktet för England, kärleken till Island och Wales och respekten för Tyskland turneringens mest banala majoritetsståndpunkter. Särskilt märklig är förstås överenskommelsen om att Tyskland alltid är, och bör vara bäst. Laget man hejar på när de poppiga uppstickarna till sist slagits ut. Ett besynnerligt brott mot den allmänna regeln att aldrig heja på favoriten.

Fenomenet är visserligen inget nytt. För tio-tjugo år sedan var Brasilien det lag alla satte sin lit till när allt annat misslyckats, medan Tyskland betraktades som en tråkig men effektiv fotbollsmaskin. Minns band annat att Peter Antoine, även kallad ”tysken”, som expertkommentator under 2002 års VM klagade på den allmänna uppfattningen om tysk fotboll som tråkig och maskinell. Det här vände väl någon gång under det spanska väldet 2008 – 2012, då Tyskland framstod som den stora, vita hoppet, den enda chansen att besegra den skittråkiga spanska fotbollens sövande passningsspel.

Jag måste erkänna att jag under större delen av turneringen följde flocken. Jag hejade på Wales och Island, hatade Ronaldos Portugal, hånskrattade åt England och hejade på Tyskland i semin. Först i och med Tysklands välförtjänta förlust insåg jag vad jag höll på med, att jag deltog i twitterflödets fullständiga konsensus. Så till finalen skärpte jag till mig, gick indie och hejade på Ronaldo. Nu bars han visserligen av banan efter ett kalkylerat överfall som inte ens renderade en friskpark, men karma bet de franska odjuren i röven och Ronaldo fick till sist lyfta bucklan i triumf. Välförtjänt. För vad jag än sagt om Zlatan – en vinnare förtjänar fan att vara arrogant.

Fulltidsrecension: Game of Thrones säsong 6

Så har den näst sista säsongen av Game of thrones nått sitt slut, till publikens stående ovantioner med sanslösa 10 av 10 i betyg på IMDB. Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå inför en sådan hype, och mycket riktigt blev jag sittande efter fullbordat avsnitt med ett besviket “jaha?”.

Samtidigt kan jag förstå entusiasmen. Som jag var inne på i min förra recension, har Game of Thrones främsta drivkraft varit publikens indignation, som ständigt retats upp genom våldtäkter, massakrar, utdragen tortyr och barnamord. Men i världens största tv-serie kan orättvisorna naturligtvis inte pågå i all evighet, och i hela den sjätte och näst sista säsongen har pendeln börjat svänga tillbaka, till tittarnas förlösande glädje.

Jag hade förstås inte väntat mig något annat i slutändan, och har förstås själv innerst inne sett fram emot när karman – ett meningsfullt koncept i en kommersiell tv-serie – till sist hann ikapp till exempel Ramsay Bolton. Ändå lämnade hans välförtjänta död i näst sista avsnittet mig lika besviken som efter en för tidig utlösning. Liksom hela det sista avsnittet, där alldeles för många trådar knöts ihop i rena brådskan.

ramsay

För det kommer ju en till säsong. Vad ska den gå ut på? Vari ligger spänningen nu när de “goda” redan befinner sig i ett förkrossande överläge? Vem ska axla manteln efter Joeffrey och Ramsay som tittarnas hatobjekt? Nu när alla hennes barn har dött kan Cersei inte undgå att väcka sympati, Littlefinger är ett intrigant kräk som mest väcker förakt och the Nights King är en zombie, blott den främste i en kryllande mängd av dött kött. Det finns en anledning till att zombierna enbart utgör kuliss till människornas ondska i “The Walking dead”: zombies, drakar och andra övernaturliga varelser är som djur. De kan väcka våran fruktan, men vi kan inte hata dem. För att väcka vårt hat till liv krävs moraliska subjekt, varelser som faktiskt kan välja mellan gott och ont, men väljer fel.

Ett besläktat problem den sista säsongen står inför är att samtliga viktiga intrigtrådar nu kan skönja hela vägen fram till slutet. Visst kan man slänga in lite överraskningar på vägen mot finalen – det MÅSTE man i princip för att få ihop säsongen – men det råder inte någon tvekan om vad som komma skall: Cersei korta välde kommer falla, varpå Danaerys och Jon Snow kommer förenas för att med drakarnas hjälp besegra de vita vandrarna. Det är bara detaljerna som är oklara: kommer Cersei dödas av sin bror eller av Arya? Kommer Danaerys och Jon Snow fjanta runt och hötta med vapnen mot varandra innan de samsas, som två superhjältar som måste hälsa på varandra med ett slagsmål? När kommer Littlefinger förråda Sansa och Jon, och exakt hur kommer förräderiet se ut?

Få andra kritiker verkar ha sett det här problemet. På TV-dags jollrar kritikern lika okritiskt förtjust (“Kvinnorna styr! Yes! Geni!”) som hon gjort åt varje avsnitt den här säsongen medan grabbarna på flashback surar över avsteg från böcker och kronologisk logik. Ett mönster som är nästan löjligt könsbundet. GoT:s tittarsiffror och IMDB-betyg tyder förstås på att kvinnorna vinner, att det är kvinnornas hjärtan som måste vinnas för att få till en riktig succé. För att behålla männens intresse räcker det med att slänga till dem regelbundna köttben i form av slag, pattar och tortyrmord. Väl spelat får man ju säga.

Slutligen är det lite märkligt att ingen verkar ha reagerat på den skändliga behandlingen av Hodor. Här har vi en stackars bondpojke som utnyttjas totalt, till både kropp och själ, av överklassen, genom att först få sin hjärna invaderad och förvandlas till en grönsak, bara så att han typ tjugo år senare kan offra sitt liv på det mest fasansfulla sätt för att rädda en liten sprätt till adelsherre.

Går det att exploatera underklassen mer grundligt? Kanske hade Norden när allt kommer till kritan föredragit Ramsay Boltons traditionella auktoritet, som byggde på gammal hederlig skräck, framför dessa principfast förnäma Starks som kräver av dig att du offrar precis allt, på ett sätt som delvis är analogt med Zizeks analys av den nya, inkännande och till synes vänliga auktoriteten, som inte bara begär att du ska göra din plikt, utan dessutom kräver att du ska gilla det. Ramsay Bolton hade nöjt sig med Hodors flådda skinn, Bran Stark skulle åt hans hjärna.

Fotbolls-EM: en zkön zorti

zlatan

Så var den svenska insatsen i EM avklarad, under blandade känslor för min del. Den inledande 1 – 1-matchen mot Irland var visserligen precis så usel som jag befarat, men i den följande matchen mot Italien ryckte de upp sig precis såpass att man fick lite hopp, i alla fall fram till 87:e minuten då Italien punkterade matchen och den svenska EM-insatsen med sitt mål. Då Sverige under de två första matcherna inte haft ett enda skott på mål (målet mot Irland gjordes av en irländare) kunde jag betrakta den avslutande matchen mot Belgien i ett tillstånd av stoisk resignation, en inställning som kom väl till pass när Belgien rättvist vann matchen.

Med tanke på med vilken vidskeplig iver sportkrönikörer annars brukar hänga upp sig på statistiska sammanträffanden (“England har aldrig vunnit en öppningsmatch i EM” och så vidare) är jag lite förvånad över att ingen, vad jag sett, ännu noterat likheten mellan årets svenska insats och fiaskot i EM 2000, då Sverige fick stryk av både Belgien och Italien, och spelade oavgjort mot Turkiet i en match som en enig kritikerkår utsåg till turneringens sämsta.

Men jag har å andra sidan inte läst särskilt noga, då jag det här året haft svårt att engagera mig i turneringen, vilket till stor del beror på att jag är ganska upptagen nu för tiden. När jag försökte se min första match, mellan England och Ryssland, gjorde jag exempelvis misstaget att kolla upp min twitter, där ett antal Magister-lyssnare hade klagomål av teknisk natur. Då en av dem hänvisade till sitt patreon-bidrag hade jag inte mycket annat val än att ta itu med problemet, vilket minst sagt lade hämsko på mitt engagemang i den pågående matchen.

Man kan säga att det satte tonen för turneringen. Fotboll kräver ju ett slags minimum av engagemang som tidvis kan vara ganska svårt att uppbåda, särskilt i början av en alldeles för lång turnering. Som jag var inne på redan i förra inlägget så är 24 lag, nästan varannan kvalande nation, alldeles för många för ett Europamästerskap. På samma sätt är åttondelsfinaler är för mycket för ett EM-slutspel. Vem fan vill se en åttondelsfinal mellan Nordirland och Wales? Det är liksom inte 1956. Gå till kvart direkt för fan.

Engagemanget blir ju inte bättre av min allmän upptagenhet, som hänger samman med att min karriär faktiskt går bättre än någonsin. Därtill verkar det som jag blivit något mer distraherad av mina sociala media jämfört med tidigare turneringar. De gånger jag försökt titta på matcher, som gårdagens match mellan Ungern och Belgien, har jag ideligen funnit mig själv med blicken på skärmen när kommentatorns upphetsning plötsligt varslat om mål, och då är det ju lite försent att bry sig. Målen ska ju komma som klimax på en lång anspänning, inte noteras med en slö sidoblick.  

Situationen blir förstås inte bättre av att jag kommer vikariera inom vården under resten av turneringen, på en arbetsplats där det av introduktionspassen att döma inte verkar finnas särskilt mycket tid till tv-tittande. Jag ska förstås försöka följa Island så gott jag kan, och siktar på att klippa i alla fall semifinalerna och finalen, men i övrigt börjar jag redan betrakta den här turneringen som förlorad.

Ett nederlag naturligtvis, men också en viss lättnad. Fotboll kan visserligen vara bland det roligaste som finns (Sverige – Rumänien 1994, Sverige – Holland 2004, Tyskland – Brasilien 2014) men mellan de riktigt intressanta matcherna genomlider man ju hundratals skitmatcher. Nu har jag ändå samlat upp de minuter som behövs för att fästa den här turneringen som en milstolpe i minnet: den drypande varma sommaren 2016 då Zverige zög och tog bussen hem.

Den äkta Teratologen.

cthuhlu

Så har den till sist avslöjats, kultursveriges mest kända hemlighet: att JVVF-författaren Nikanor Teratologen är mannen bakom det högproduktiva och antisemitiska flashback-kontot “Ezzelino”, ett rykte som har varit i svang åtminstone sedan i 2009.

Jag började själv gräva i ryktet 2013, när jag på litteraturfestivalen Littfest i Umeå något obetänkt råkade utlova en bok med titeln “Svart blod” på Bokbål förlag, ett löfte som sedan dess bitit sig fast som en igel på bland annat min wikipedia-sida. Ett sätt att fylla titeln med innehåll, som låg väl i linje med Bokbåls övriga förlagsverksamhet, var att stjäla materialet från någon källa, och det slog mig att Ezzelino-ryktet ännu inte utnyttjats. Min tanke var att jag skulle stjäla en bunt Ezzelino-inlägg från flasback och presentera dem i galenskapsordning som skönlitteratur under eget namn.

Jag tänkte mig att ett antal sköna metafrågor skulle uppstå, som frågan om upphovsrätt för inlägg som författaren inte ville kännas vid, frågan om hur vi tolkar material om det presenteras som hatiska inlägg på Flashback Forum eller som skönlitteratur, samt naturligtvis frågan om inofficiella hemligheter inom kulturlivet.

Med tanke på att Teratologen är en upphöjd författare, så ville kanske folk inte veta om att han låg bakom pseudonymen Ezzelino. Det skulle bli obekvämt för alla dem som gärna separerar författaren från verket, för att kunna avnjuta sin farliga litteratur med det småborgerliga samvetet intakt.

Hela projektet visade sig dock bli mer omfattande än jag trott. Som Expo rapporterar har Ezzelino skrivit 27 000 inlägg på Flashback, av vilka den absoluta merparten under senare år handlat om sport. Jag hade bara orkat samla ihop kanske en tredjedel av det nödvändiga materialet när Bokbål drog sig ur projektet i samband med att Dan Park greps av polisen på sitt vernissage. Bokbål gav ju som kanske bekant ut Dan Parks bok “Sieg” år 2009, och hade i och med uppståndelsen kring gripandet till sist tröttnat på den typen av kontrovers.

Innerst inne var jag lite tacksam, av flera skäl. För det första var arbetet förbannat trist, då merparten av Ezzelinos inlägg var magsura utgjutelser som inte uppnådde verkshöjd. För det andra var ju risken stor att boken skulle misstolkas. Kopplingen mellan Ezzelino och Teratologen var visserligen välkänd i min lilla värld, men den världen är ju ganska liten, och inte ens där var särskilt många så bekanta med Ezzelinos inlägg att de skulle känna igen dem vid en genomläsning. De allra flesta som skulle råka på boken skulle förmodligen bara tolka den som ren antisemitism, vilket oavsett tolkning skulle lämna läsaren med en smutsig känsla inför mitt namn, som jag ämnade nylansera i och med romanen “Blodtörst”. För det tredje kändes det inte riktigt bra att vara den som hängde ut Teratologen, oavsett hur indirekt. Jag är för möjligheten till pseudonymitet på internet, och därmed emot uthängningar av flashback-konton, med vissa undantag.

 Expo har förstås inga sådana dubier, och hänger därmed ut Teratologen efter att ryktet bekräftats, (direkt felaktigt annonserat som “kultförfattarens okända nazistkoppling”) troligen från Researchgruppens Flashback-dump. På Expressen rasar Matina Montelius mot en “outtalad överenskommelse” hon fantiserat ihop med “Älderomsorgen i Övre Kågedalen”, och på DN tycker Kristina Lindqvist att diskussionen om att skilja på upphovsman och verk blir “märkligt tom” inför “det högst verkliga hatet” från Ezzelino.

Det kommer nog inte som en chock att jag verkligen inte håller med Kristina Lindqvist. Tvärtom tycker jag diskussionen blir betydligt mer relevant och intressant i fallet Teratologen/Ezzelino än när den kretsar kring Céline, Ezra Pound, Martin Heidegger och andra döda författare på tryggt historiskt avstånd, vars verk och personer enkelt kan avfärdas med den tid i vilken de verkat.

Däremot kan det finnas anledning att jämföra Teratologen med en annan sedan länge död författare, nämligen H.P Lovecraft. I fallet Lovecraft kan man svårligen skilja verk och person, då det var just Lovecrafts rasism som gav liv åt hans verk, när han kanaliserade sin skräck inför rasblandningar och främmande folkslag i den cthulhu-mytologi som löper som en röd tråd igenom hans främsta verk, en skräck så starkt att det fångar läsare än idag. Lovecraft var i övrigt inte mycket till författare, utan hans mästerskap låg just i förmåga att levandegöra sin skräck inför rasfrämlingar.  Det betyder förstås inte att man måste vara rasist för att uppskatta Lovecraft. Den känsla han ger uttryck för – skräcken för det främmande – är mer grundläggande än det vi kallar “rasism”, och kan därmed kittla vilken läsare som helst. Men hade inte Lovecraft varit så sensibel inför främlingsskräcken, samma känslighet som gjorde honom till rasist, hade han helt enkelt inte kunnat fantisera ihop cthulhu. (Bara namnet stinker ju gammeldags kolonialism)

På ett liknande sätt verkar det förhålla sig med Teratologen. Det som gör “Äldreomsorgen i övre kågedalen” till en sådan läsupplevelse är inte staplandet av vidrigheter i hög på dialekt, utan bokens märkliga intensitet, som är svår att tänka sig i fall Teratologen inte på ett grundläggande plan hade hatat på allvar. Hade Teratologen varit ironisk och skämtsam, hade distansen till ämnet märkts i verket, som förlorat sin glöd och förfallit till buskis. Stor litteratur kräver ett allvar i botten.

När det kommer till litteratur av Teratologens slag värjer sig läsaren dock helst från detta allvar, då den talar till något inom en man inte riktigt vill kännas vid. Detta gäller kanske särskilt litteraturkritiker, som gärna blåser upp en bild av litteraturen som något nyttigt och etiskt, eller i alla fall inte direkt skadligt, gärna med litteraturen satt i ett motsatsförhållande till exempelvis nazismens barbari. När författare ändå uppvisar tveksamma drag, som rasism och antisemitism, vill man se detta som en problematisk spänning, som att den starka litteraturen uppstår trots dessa problematiska drag, så att man kan göra den bekväma skillnaden mellan verket och personen.

I själva verket går denna skillnad sällan att göra, särskilt inte med den typ av författare där diskussionen oftast kommer upp: sådana som Strindberg, Céline och Teratologen, intensiva författare vars temperament är en integrerad del av deras litteratur. Då duger det inte att sitta och fantisera fram en bild av Strindberg som någon slags progressiv socialist i första hand, att ursäkta Céline med dennes samtida klimat eller att åberopa någon överenskommelse man hittat på med Teratologen om att allt bara är på skoj. Hatet är en stark och grundläggande mänsklig känsla, och en del litteratur söker sin näring just där.

EM-Blogg: Inledning

Fotboll

Så var det åter dags för ett internationellt mästerskap i fotboll. Jag har följt vartenda ett sedan 1998, i regel med stort nöje, men det här året måste jag nog erkänna att det riktiga suget ännu inte infunnit sig. En anledning är att man det här året utökat antalet deltagande nationer från 16 till 24, vilket innebär att de första omgångarna domineras av matcher mellan lag som Albanien – Schweiz, Wales – Slovakien och Nordirland – Polen. En annan är att Sverige, av nyss nämnd anledning, deltar i mästerskapet med sitt svagaste lag någonsin.

Visst, den som är utan hopp slipper kanske de besvikelser som till sist drabbade mig under turneringarna 1990, 2000, 2002, 2004, 2006, 2008 och 2012. Men en turnering trots allt består till större delen av de matcher som leder fram till den slutliga besvikelsen, och många av turneringarna bjöd ändå på flera matcher av genuin, patriotisk glädje, och i vissa fall stolthet i nederlaget när laget föll med huvudet högt, som i kvartsfinalen mot Holland 2004. Det som motiverar en att se matcherna är ändå hoppet, och då någon större patriotisk glädje knappast är att räkna med i år, blir det svårt att motivera sig att sitta igenom 3 X 90 minuter av frustrerad ilska.

Sen är det förstås så att andra lag kan bjuda på en hel del underhållning i kraft av sitt fotbollsspel eller sin kampvilja, som Tyskland eller Algeriet förra mästerskapet. Som svensk brukar man ju i slutändan få söka sin fotbollsglädje i något annat lag, gärna i form av någon överraskande blåbärsnation. Under denna turnering sätter jag exempelvis visst hopp till Island, som imponerade betydligt mer än Sverige i kvalet. Men på den fronten är det som sagt svårt att pumpa upp den riktiga glöden, när startfältet är fullpackat av blåbärsländer.

En lösning skulle förstås kunna vara att bara skita i hela grejjen. Jag har ju annat för mig: massa filmer och serier att följa, böcker att läsa, barn att fostra, texter att skriva, nätsändingar att förbereda och spela in, tv-spel att spela och så vidare. Den dominerande känslan det här året är faktiskt lite den att hela EM-slutspelet bara kommer i vägen.

Men då skulle jag bryta en sedan 18 år obruten tradition, som blivit en slags ordnande milstoplar i mina minnen. Genom fotbollen minns jag var jag var, vad jag gjorde, vem jag var, hur det kändes och så vidare. Livet är ju i mångt och mycket det man minns. Så i väntan på att festen ska börja på riktigt, efter att Sverige har tagit bussen hem från gruppspelet, kör jag en tur nedför minnenas väg, genom alla mina mästerskap:

 

VM i Mexico 1986

 

Nio år gammal har jag ytterst vaga minnen av ett fåtal matcher via radio och tv. Kan ha sett den klassiska matchen England – Argentina, men i den åldern var ju fotboll fortfarande ruskigt trist att titta på. Det som levandegjorde turneringen för mig var samlarbilderna som jag satte in i mitt samlaralbum.

 Medan turneringen pågick befann vi oss på den årliga sommarsemestern uppe i Jokkmokk, en vistelse jag fortfarande var ung nog att uppskatta. Jag minns också snacket om den ”danska dynamiten” och deras ”roliganer”. Jag följde farsans exempel och hatade Danmark. Fuck att glädjas åt grannarna som någon fjollig jävla svenne. Jag imiterade dock inte farsans Maradona-hat, utan på den punkten följde jag hypen, och gladdes när jag äntligen kunde klistra in superstjärnan i mitt album.

 

VM i Italien 1990

 

Lagom till jag var gammal och tålmodig nog att ens försöka uppskatta en fotbollsmatch på TV kvalificerade sig Sverige till sitt första mästerskap sedan 1976. En torka längre än jag hade levt tog äntligen sitt slut när Sverige nådde hedrande 1 – 2 mot Brasilien. Tyvärr stod sig resultaten mot de allt sämre lagen Skottland och Costa Rica, och jag fick för första gången smaka på den vrede och besvikelse som är så intimt förknippad med att hålla på vårt land i fotboll.

 Men jag kunde i alla fall glädjas med farsan åt Kameruns framgångar och Maradonas begynnande förfall. Alltid något. Personligen befann jag mig i en mellanålder – för gammal för barndomens patinerade minnen, för ung för att egentligen ha något liv utanför pojkrummet – där jag inte hade några minnen riktigt värda att minnas.

 

VM i USA 1994

 

1992 års EM kolliderade med att jag som 15-åring börjat festa. Dessutom var EM ingen stor sak på den tiden, så jag missade Tomas Brolins genombrott, Sveriges hedrande insats i hemmaturneringen och Danmarks sensationella seger. Men allt det tog jag och resten av svenska folket igen med råge under VM i USA.

Dessutom hade jag ett liv som gav rejält med färg åt minnena, som när vi kom hem från midsommarfirandet lagom till Dahlins två mål under den sista halvtimmen av Sverige – Ryssland, de svenska supportrarnas avlägsna jubel över Sverige – Saudiarabien under mitt första roskildebesöks konstanta haschrus, den totala anspänningens jublande förlösning vid straffsparkningläggningen mot Rumänien, den kollektiva förnedringen under storbildsteven i Rålambshovsparken vid semifinalen mot Brasilien, och sedan upprättelsen en stillsam kväll i farsans stuga, när vi krossade Bulgarien i matchen om bronset. Svensk fotbolls och mitt eget livs höjdpunkt korrelerade en magisk sommar. Man glömmer ju gärna att Sverige hade tur i matchningen (Saudi och Rumänien, kom igen) och att jag själv fortfarande var oskuld.

 

VM i Frankrike 1998

 

Efter den makalösa turneringen 1994 passerade EM 1996, som spelades utan Sverige, mig fullständigt förbi. Ett starkt minne är dock när jag ser Sverige missa nästa VM med en förlustmatch mot Österrike på en pub i Lund, dit jag just flyttat för att studera på universitetet. Läsåret jag sedan tillbringade i Lund, 97-98, blev det ensammaste i mitt liv, men på sommaren 1998 var jag tillbaks bland mina vänner i Järna, och firade detta med att följa VM i Frankrike med i alla fall ett visst intresse.

Jag minns särskilt Nigerias fina inledning mot Spanien, som fick mig och farsan att hoppas på ett nytt Kamerun. Av det blev visserligen intet, men mellan de intensiva festandet i hembyn hann jag i alla fall se en och annan match, och komma in i det där sköna VM-flytet som krävs för att avnjuta ett mästerskap när ens nation inte riktigt har det som krävs.

Men den enda match förutom Nigeria – Spanien som jag verkligen minns såhär 18 år senare är finalen, där Frankrike fullständigt krossade Ronaldo och Brasilien. 1998 var den brasilianska Ronaldo fotbollsvärldens golden boy, medan Frankrike inte imponerat sedan 80-talet, så den matchen gav verkligen mersmak inför kommande turneringar.

 

EM i HOLLAND/BELGIEN 2000

 

Mitt första minne i anslutning till den här turneringen är en av Sveriges kvalspelsmatcher mot England, där vi genom att spela 0 – 0 tog säkrade platsen i slutspelet. På pappret ser ju 0 – 0 ut som en riktig skitmatch, och för neutrala tittare eller engelska fans var det kanske det också. Men som svensk åskådare var det ren fotbollsglädje att se den svenska truppen, ledda av den nya stjärnan Fredrik Ljungberg, tvinga engelsmännen till oavgjort i en skitig kamp om varje centimeter lera.

När jag tänker tillbaks på den matchen minns jag framförallt min lägenhet vid tillfället, en sunkig etta på Norrtuna i Järna, och min livssituation, som var den fullständigt ansvarslösa slackerns. Jag minns med värme hur jag brukade vakna på tv-soffan, sätta på kaffet, hoppa ut genom fönstret och springa bort till kvartersturken för att köpa frukost, vanligtvis avokado med keso och eventuellt några frallor om de kändes färska. Om jag hade rökte jag en morgonspliff till kaffet, drog i mig frukosten när munchien satte in och satt och glodde på tv till sen eftermiddag, då jag begav mig ned till byn och krogen eller videobutiken, beroende på plånbok, humör och stash. Kontrasten mellan mitt skönt slappa leverne och landslaget tappra kamp i teven var underbar.

När själva turneringen sedan drog igång var jag full av hopp, i synnerhet som vi hamnat i en ganska lätt grupp: Belgien och Turkiet borde vi klara av, och i en sista match mot ett redan klart Italien borde vi kunna kämpa till oss i alla fall ett oavgjort.

Besvikelsen slog till direkt, i hela turneringens öppningsmatch, där vi föll mot ett Belgien som inte imponerade. Jag såg matchen på jobbet, ett gruppboende för utvecklingsstörda som jag parkerade framför teven. Matchen mot Turkiet såg jag på lokal, Torino i Järna. Den slutade 0 – 0, och den här gången var matchen ännu sämre än resultatet antydde. Den internationella expertisen ansåg rent av att den var turneringens sämsta. Jag kunde bara hålla med där jag satt och fyllnade till under hånfulla skrik mot landsförrädarna på skärmen.

Inför sista matchen mot Italien hade jag redan gett upp allt hopp om laget. Men min privata situation kunde ändå bli snäppet värre, när tjejen som jag träffade, över en lunch på Torino, lindade in så gott hon kunde att hon inte ville ses igen. Nu hade jag visserligen börjat träffa henne mest för att imponera på en kompis som tyckte att hon var så jävla snygg, samt för att sätta punkt för en dryspell som varat i flera år. Men det var ändå lite bittert att förkastas som man, särskilt som det skedde efter ett enda samlag. Innerst inne visste jag förstås att vi inte klickade, och att sex kunde vara betydligt bättre. Men jag passade ändå på tillfället att trösta mig själv med en halv tripp jag hade liggande hemma. Jag satte på matchen lagom till att Henke Larsson nickade in 1 – 1, men var för trippad för att riktigt få upp ångan. Tur var väl det, då Del Piero satte 2 – 1 två minuter innan full tid.

Jag såg nog ett par matcher till, men förutom Jugoslaviens sinnessjuka vändning mot Slovenien, från 0 – 3 till 3 – 3 i en match där varningarna och utvisningarna haglade, är den enda jag minns finalen mellan Italien och Frankrike, som jag såg med farsan på en krog på södermalm. Mycket för att Marcus Birro satt på bordet intill, och att jag nästan hamnade i bråk med honom när jag lånade hans öl för att kolla att ölen jag fick in inte var en slasköl, ni vet det där glaset där de samlar upp en massa skum. Tyckte den smakade riktigt avslaget, och tog därför Marcus Birros öl för att hålla upp bägge två mot ljuset för att jämföra. Den gamle fyllehunden slet den till sig under morska råm från hela sitt sällskap. Själv var jag rätt full, och farsan rätt generad. När Birros älskade Italien sedan fick torsk lämnade vi stället rätt snabbt på farsans initiativ. Lite synd, det hade varit något att fått en smäll av själva Birro.

 

VM i Japan/Sydkorea 2002

 

Efter att Sverige direktkvalificerade sig som gruppetta i kvalet hade jag, och många andra, ganska gott hopp, även om man kunde ana lite oråd i det faktum att det bästa laget i vår grupp hade varit Turkiet. I VM hamnade vi dessutom i den så kallade “dödens grupp” tillsammans med England, Argentina och Nigeria, lag som hade bättre spelare än Sverige på i stort sett varje position. Men till skillnad från förra EM innebar detta i alla fall att vi skulle kunna lämna turneringen med huvudet högt hur det än gick.

På grund av tidsskillnaden gick matcherna på förmiddagen, och jag såg den första matchen, mot den eviga motståndaren England, i sängen med min flickvän i hennes lägenhet vid Hornstull. Jag hade oblygt flyttat in hos henne, och vi såg matchen medan vi åt frukost som jag nyss handlat nere på ICA i porten intill. Jag levde verkligen drömmen där ett tag, mysnivån var på topp, och Sverige levererade med ett 1 – 1 som vi var mer nöjda med än England, som ju alltid tror att de är bäst. Efter 2 – 1-segern mot Nigeria, som jag såg på samma plats och position, var hoppet tänt på allvar.

Tyvärr jobbade jag när det var dags för matchen mot Argentina, ett sommarvikariat på en gruppbostad i Gröndal. Vanligtvis brukade det gå bra att se på lite teve på sådana arbetsplatser, men just den här dagen hade någon blendkärring bokat in ett besök hos frisören för en av brukarna samtidigt som matchen gick, och varken jag eller min kollega kunde tänka oss att avstå matchen. Så vi ringde och bokade in en ny tid hos frisören, och avnjöt sedan Sveriges makalösa insats och Anders Svenssons frisparksmål i 1 – 1-matchen som innebar att Sverige slutade som segrare i turneringens svåraste grupp. Som bonus kunde jag dagarna efter skryta om att jag var en slags bukkusin med landets hjälte Anders Svensson, då han var tillsammans med systern till hon som dumpade mig under EM. Mitt vikariat förlängdes däremot inte när hösten kom.

Besvikelsen kom i åttondelen när vi föll mot Senegal. I och med att laget som helhet höll ställningarna ganska bra kunde jag rikta vreden mot Magnus Hedmans svaga insats som målvakt. Men besvikelsen blev så tung efter det fina gruppspelet att jag inte några fler matcher det året. Jag minns i alla fall att jag slött konstaterade att den där jävla Ronaldo kunde lyfta segerbucklan till sist när jag såg en DN-framsida på biblioteket.

 

EM i Portugal 2004

 

Efter ett fint kvalspel kom Sverige till EM-slutspelet i Portugal med sin bästa trupp sedan VM i USA. Fredrik Ljungberg var på toppen av sin förmåga, backlinjen var i absolut världsklass och med Zlatan Ibrahimovic på topp jämte en het Henke Larsson var landslagets anfallskris ett minne blott.

Min privata situation var däremot lite svajig. Jag hade övergivits i av mina vänner, som blivit med barn, i en alldeles för dyr källarlokal i Bagarmossen, som jag till sist lyckades hyra ut till några bekanta. Själv bodde jag tillfälligt hos min senaste flickvän i en lägenhet i Nacka, men det hela var fortfarande ganska osäkert, och jag var redo att packa kappsäcken vilken dag som helst.

Lyckligtvis kunde jag med hjälp av det svenska landslagets prestationer drömma mig bort från den ångestfyllda vardagen, tillbaka till den lyckliga sommaren 94. Hela turneringen inleddes för svensk del med en favorit i repris när vi mötte Bulgarien, och slog dem med ett extramål, 5 – 0. Henke Larsson var i sitt livs form, men även Zlatan, relativt oprövad i slutspelssammanhang, fick näta. Kopplingen tillbaks till sommaren 94 förstärktes av att jag såg matchen med farsan ute i Järna. Dagen efter tog jag tåget till min flickväns lägenhet i Nacka, där jag senare såg matchen mot Italien, med Zlatans berömda klacksparksmål, och gruppspelets avslutande 2 – 2-match mot Danmark, hög på en femma röka som jag köpte av en bekant jag råkade på tåget.

Kvartsfinalen mot Holland spelades på midsommarhelgen, då min flickvän skulle bort. Så jag schasades ut ur lägenheten, och såg matchen, hög på amfetamin, på en storbildsduk som lånats till ovan nämnda lokal i Bagarmossen. Kombinationen amfetamin och fotboll visade sig väldigt potent, men matchen var förmodligen intensiv så det räckte även i fullt nyktert tillstånd. I stort sett hela laget stod upp bra mot Holländarna. Det enda undantaget var Zlatan, som gjorde en märkligt blek figur, och sedan missade sin straff i den straffsparksläggning som följde på 0-0 efter förlägning. Jag skulle sova hos en kompis i Årsta, men satt uppe hela natten och försökte sprida ett rykte om att Zlatan blivit drogad på diverse forum. Hade vi haft dagens sociala medier är det möjligt att jag fått spin på storyn.

Min flickvän verkade dock ha använt midsommarhelgen till att tänka över sin situation, och beslutade sig för att hon klarade sig utan en knarkande snyltgäst i sitt hem. Under resten av turneringen var jag sålunda hänvisad till kompisars lediga soffor och den livsstil som följde på detta. Om jag nu såg någon match har de försvunnit bland alla minnen av utdragna krogkvällar och efterfester.

 

VM i Tyskland 2006

 

Efter diverse turer fram och tillbaks var jag åter ihop med kvinnan från förra turneringen, som jag dessutom gjort gravid. Vi hade flyttat ned till Skåne hösten innan, och bodde i en lägenhet i Degeberga när turneringen drog igång. Jag såg den bedrövliga 0 – 0-matchen mot Trinidad-Tobago på vår lilla tjock-tv i lägenheten, liksom när de återupprättade hedern med 1 – 0 mot Paraguay. Sista gruppspelsmatchen mot England, 2 – 2 och avancemang, avnjöt jag på en större flatscreen hos en granne vars katter vi vaktade.

Inför kvartsfinalspelet åkte vi till hennes släkt på västkusten, och känner av någon anledning än idag en väldigt stark nostalgi inför minnet av bilfärden, när vi lyssnar på referat av de avslutande gruppspelsmatcherna på bilradion. Jag antar att kombinationen av gravid flickvän, sportreferat på radio och semester på västkusten kändes vuxet på ett nytt och fräscht sätt. Jag var på väg att bli man.

Den förnedrande kvartsfinalen mot Tyskland, som slutade 0- 2, efter spel på ett mål, såg vi på en hamnkrog. Jag drack mig ganska full men hade vid det laget vant mig vid den oundvikliga besvikelsen. Särskilt som den svenska insatsen redan under gruppspelet hade varit betydligt svagare än både 02 och 04. Stommen i laget – Ljungberg, Mellberg, Svensson, Linderoth – började bli gamla, utan att någon ny generation kunde skönjas efter Zlatan.

I och med att jag fick mjuklanda i besvikelsen förmådde jag mig att följa resten av turneringen, och gladdes framförallt åt Tysklands seger över Argentina och Englands förlust mot Portugal, två härliga straffsparksläggningar som satte riktigt arroganta lag på plats.

 Det var rätt svårt att välja lag i finalen mellan Frankrike och Italien, Frankrikes gyllene generation med två titlar under bältet var ju favoriter, men jag har aldrig tålt den Italiensk fotbollen med sina filmningar, sitt fulspel och sitt effektiva sätt att vinna precis på marginalen. Zinedine Zidane bjöd dock på tillräcklig underhållning med sin skallning för att göra matchen minnesvärd, och skapa engagemang inför nästa turnering.

 

EM 2008 i Österrike/Schweiz

 

År 2008 hade vuxenlivet verkligen börjat. Jag hade två barn, bodde i en stor trea i Vitaby på österlen, och sommarjobbade på en turistbutik i Kivik mellan studier på Kristianstad högskola. Jag var fortfarande tillsammans med kvinnan från förra turneringen, och trivdes överlag ganska bra med min situation, inte minst vår stora lägenhet på nästan 100 kvadrat, med fräscht, nyrenoverat badrum inklusive badkar och balkong. Sommarjobbet var en skön omväxling från de vårdjobb jag annars brukade ta till. Istället för att byta vuxeblöjor log jag mot turister, och cyklade till och från jobbet genom ett somrigt österlenslandskap. Min personliga situation detta slutspel var nog bättre än den varit sedan VM i Frankrike 1998.

Jag minns särskilt tydligt hur jag cyklar hem för att hinna med den inledande matchen mot regerande mästarna Grekland. I och med att vägen från Kivik upp till Vitaby i stort sett är en enda uppförsbacke brukar turen ta fyrtiofem minuter minst, med gott om pauser då jag ledde cykeln och njöt av landskapet och vädret. Nu hade jag dock bara en halvtimme på mig, och överraskade mig själv med att pumpa hela vägen hem.

När det kom till Sveriges sportsliga insats var jag luttrad sedan förra turneringen, och väntade mig inte särskilt mycket. I och med 2 – 0-segern mot Grekland och uddamålsförlusten mot Spanien tändes dock det där förbannade hoppet, som sedan släcktes av Ryssland, som skickade Sverige ur turneringen med 2 – 0 i den avslutande gruppspelsmatchen.

Det här året hade jag dock börjat följa övriga matcher med större intresse, till viss del för att jag inte förväntade mig några storverk av det överåriga svenska landslaget. Framförallt följde jag Hollands makalösa segertåg i det årets “dödsgrupp”, där Italien, Frankrike och Rumänien massakrerades i tur och ordning, med 3 – 0, 4 – 1 och 2 – 0. Döm om min förvåning när Ryssland sedan krossade detta Holland med 3 – 1 i en kvartsfinal där siffrorna faktiskt motsvarade matchbilden. Att Spanien sedan vann hela turneringen gav viss upprättelse åt Sveriges insats i gruppspelet.

Tyvärr blev finalen en ganska splittrad affär för mig som åskådare, då min nästan två år gamla dotter vägrade att sova i sin säng. Vi hade fått någon idiotisk idé om att hon skulle få ett eget rum att sova i, och envisades alldeles för länge trots att hon tydligt visade att hon inte alls var intresserad av ett eget space, utan klättrade ur sängen och skrek efter oss tills vi kom in och nattade. Halva finalen försvann på det sättet. 

 

VM 2010 i Sydafrika

 

För första gången sedan 1998 lyckades Sverige inte kvalificera sig till mästerskapet. Lika bra det, kände jag, som såg fram emot att avnjuta en turnering utan den bipolära distraktion en svensk insats innebär.

Min egen situation hade rent privat försämrats, i och med att jag och mina barns mor just separerat. Jag flyttade upp till en kompis extrarum i Stockholm, vilket kändes som att slängas ungefär sex-sju år tillbaks i tiden. Samtidigt innebar det att jag kunde ägna detta VM min fullständiga uppmärksamhet, förutom de första veckorna då jag hade barnen och fick gästa min morbrors villa i Järna. Jag hann väl se en och annan gruppspelsmatch medan de lekte med varandra eller satt framför någon film, men det riktigt tunga tittandet kom jag igång med i och med kvartsfinalerna. Den första, mellan Uruguay och Gahna, såg jag hos min kompis Calle Thörn i Malmö, där jag mellanlandade efter att ha lämnat av barnen i Skåne. Calle var visserligen inte ett dugg intresserad av fotboll, men han hade ingenting emot öl och chips, eller för den delen det avslappnade slags tittande man ägnar en match man egentligen inte bryr sig särskilt mycket om.

Resten av matcherna såg jag hemma i lägenheten i Hägersten där jag var inneboende, och vid finalen minns jag att jag stod inför ett dilemma: Spanien som efter insatsen i turneringen och det förra guldet var klara favoriter, eller Holland som seglat upp som hatlag efter sitt väldigt fula spel i kvarts- och semifinalerna. Nå, med ett par öl i goda vänners lag var det egentligen skitsamma.

 

EM 2012 i Polen/Ukraina

 

På något sätt tog sig Sverige vidare till slutspelet, men besvikelsen kom barmhärtigt snabbt när Ukraina besegrade Sverige i den första matchen, som jag såg på puben diset i Örnsberg, varpå jag gick hem till vinterviken, där jag hyrde ett litet kyffe i en industrilokal. Läget var naturligtvis härligt men själva boendet var rent ut sagt vidrigt, möjligtvis uthärdigt för en tjugoåring som enbart var hemma för att skita och sova. Som 35-årig tvåbarnsfar var situationen egentligen under min värdighet, men hyran var låg och anpassad till min inkomstnivå.

Jag flyttade in hösten 2011, som var ovanligt varm. När vintern sedan kom blev det förstås rejält deprimerande i kyffet, som var kallt, mörkt och fuktigt, men jag härdade tappert ut inför sommarens hägrande dopp i viken och häng i grönområdet. Sommaren visade sig dock bli den sämsta i mannaminne, med låga temperaturer och ideliga regn. Vid Stockholm Maraton i början av juni låg temperaturen på 7 grader, och det blev inte mycket bättre under resten av sommaren. Det är faktiskt väldigt svårt att minnas vad som utspelade sig på sommaren och vad som hände på hösten, så turneringen blev på så sätt ett viktigt landmärke.

När Sverige mötte England i nästa match var jag i Norrtälje och tog ayahuasca, och kunde därmed skratta bort den 3 – 2-förlusten jag googlade fram efter avslutat rus. Vafan spelade det för roll när man just haft sex med Gud liksom. I och med att spelet var förlorat sket jag helt i matchen mot Frankrike, där Sverige typiskt nog upprättade hedern med en helt meningslös 2 – 0-seger.

 Jag var inte jättepepp på resten av turneringen, men omständigheterna gjorde att jag befann mig i en lägenhet i Umeå under finalspelet, då jag deltog i mockusåpan “Kulturkampen” utan mycket annat att göra på kvällarna än att moffa chips och öl och se på fotboll. Turneringen avslutades dock som den börjat för min del, då de lag jag valde att heja på förlorade varje match, först Portugal mot Italien, sedan Tyskland mot Spanien, till sist Italien som jag ändå föredrog i finalen mot ett alldeles för framgångsrikt Spanien.

Som salt i såren sprack vädret upp nere i Stockholmsområdet, med soligt och varmt väder då alla mina vänner, inklusive min nya flickvän, avnjöt en riktig folkfest i Järna med anledning av den årligt återkommande fotbollsmatchen mellan antisar och gruntisar, det vill säga före detta waldorfelever mot före detta kommunalskole-elever. Antisarna vann matchen på straffsparksläggning, vilket följdes av fest i parken på kvällen och rejv i skogen på natten. I Umeå var det kring tio grader och regn.

 

VM i Brasilien 2014

 

Ännu ett VM utan ett störande Sverige. De första matcherna avnjöt jag i Järna, där jag bodde i en etta med min flickvän och min nyfödda son. Särskilt minnesvärd var naturligtvis Hollands utskåpning av Spanien med 5 – 1, som äntligen bröt det aptråkiga Spaniens skräckvälde.

Lagom till finalspelet hade vi flyttat ned till ett hus i Skåne, några kilometer från där mina äldre barn bodde. Vattnet hade visserligen visat sig odrickbart, men brunnen skulle göras vid och hyran sänktes. Under de första dagarna, när Tyskland gjorde mos av det framcurlade Brasilianska landslaget i den bästa final jag någonsin sett, kändes tillvaron helt ok.

När hela boendet utvecklades till en mögelskadad mardröm under vintern var fotbollen sedan länge över, varför den mycket deprimerande delen av mitt liv ligger utom ramen för detta blogginlägg. Tack och lov för det.
Nu bor jag i en hyfsat fräsch lägenhet i St Olof och ser fram emot att se Sverige få stryk av Irland om några timmar, så jag kan avnjuta resten av turneringen med lagom distans.