Skip to content

Ett slags avsked med min nya podcast

november 21, 2016

Ni som följt den här bloggen ett tag minns nog ett antal numera raderade (på grund av att de ska ingå i en kommande bok) blogginlägg där jag gnällde över alternativkulturens död i det kvantifierade samhället. När vi hela tiden räknar visningar, följare och interaktioner finns bara virala succéer och misslyckanden, och succéerna är – i alla fall i den någorlunda tänkande del av internet där jag verkar – beroende av att bli föremål för hetsig diskussion. Ju hetsigare diskussion, desto bättre. Ju fler kommentarer som genereras, desto högre hamnar inlägget i flödet. För att uppnå den effekten krävs tydliga ställningstaganden som ur någon vinkel är kontroversiella. Svagheter i resonemang eller felaktigt faktaunderlag tjänstgör rentav bara som klickbete, då det ger folk någonting att anmärka på vilket leder till fler kommentarer. Med andra ord har vi ett klimat som belönar det enkla och dumma och bestraffar det genomtänkta.

Men denna virala logik kommer jag som sagt att gå igenom i min kommande bok, och är en bisak i just detta sammanhang. En annan trist effekt jag tyckte mig notera var att räkneverkens ständiga närvaro innebär att topplistelogiken tar över kulturen. En film, en låt, ett inlägg bedöms allt mer utifrån antal visningar, spelningar och delningar. Det stora blir framgång, det smala blir ett misslyckande. I ett sådant klimat är den alternativa kulturen dömd att degraderas till demostatus, ”försök” som aldrig riktigt ”lyckades”, medans gårdagens vinylsinglar och fansins verkade under en helt annan logik där exklusivitet var en egen kvalitet.

Först på senare tid har jag till sist börjat inse att jag har helt fel, och inte sett skogen för att jag ett bra tag vandrat mitt inne i det. Men låt mig först försöka definiera alternativkultur som en subkultur som inte uppmärksammas inom den etablerade kultursfären. Siffror och exklusivitet är alltså inte relevant, en alternativkultur kan vara mer eller mindre framgångsrik eller sluten.

I lite mer än ett år har jag som ni vet gjort podcasten (ja, jag har gett upp det där med ”nätsändning”) ”Magister” tillsammans med stå-upp-komikern Kristoffer Svensson. Vi hade stor framgång när vi startade på grund av att premiären sammanföll med att min kollega blev föremål för en väldigt uppmärksammad skandal. Med tiden har vårat lyssnarantal sjunkit, men vi har fortfarande mellan 7 och 8000 spelningar per avsnitt, en väldigt respektabel siffra måste jag säga. Min största succé fram till dess sålde i 2000 exemplar. Som fansinist var jag van vid upplagor kring 100 exemplar, de kulturtidskrifter jag skrivit i har i regel haft upplagor under tusen ex och mitt mest framgångsrika blogginlägg har haft kring 3ooo sidvisningar.

Men Magister är bara en del av en större scen, en podcasting-scen främst befolkad av stå upp-komiker som uppstod kring 2012 och idag är i sin fulla blomstring, med poddar som ”Februaripodden”, ”Della Monde”, ”Arkiv Samtal”, ”Lilla Drevet” och ”AMK morgon” för att ta de mer framgångsrika exemplen, som enligt uppgifter har tiotusentals spelningar per avsnitt. Med tanke på denna framgång, att många av de inblandade personerna regelbundet hörs i radio, att välkända namn ofta gästar poddarna och att ”Lilla Drevet” faktiskt görs i samarbete med Aftonbladet, kan man kanske fråga sig hur dessa skulle utgöra en alternativkultur. Men det slående med scenen är hur illa den bevakas av den etablerade kultursfären. Förutom när DN lite pliktskyldigt låter någon kulturskribent lista de poddar hen råkar lyssna på för tillfället och nämner typ Februaripodden eller Lilla Drevet. En styvmoderlig behandling som liknar seriemediets status på 80-talet.

Trots sina framgångar har podcastingcenen lyckats bibehålla sin alternativa status på grund av att den på viktiga sätt bryter mot nätets virala logik. Det som händer i en podcast stannar i en podcast. Dagens slöklickande publik, för vilka korta filmer numera textas så de kan tillgodogöra sig innehållet under loppet av en scrollning, orkar ytterst sällan lyssna på och därmed inte heller sprida vidare något som händer 37:23 in i en 72 minuter lång ljudfil på samma sätt som debattexter, facebookstatusar, tweets och korta filmsnuttar snabbt sprids, oftast i illasinnat syfte.

I fallet med podcastingscenen kan man definitivt säga att regelns brott bekräftar undantaget. Jag menar naturligtvis ovan nämnda ”Kringlangate”, där det som sades i en podcast för en gångs skulle spreds långt utanför sfären. Men skandalen i fråga förstärkte bara podcastingscenens utanförskap och alternativa status, då den traditionella bannlysningen som brukar drabba människor som på olika sätt gjort bort sig inte fungerade alls. Kristoffer blev visserligen av med alla sina arbeten inom den etablerade kultursfären, men skaffade snabbt nya inkomstkällor inom podcastingens och stå-upp-scenens alternativa kultursfär. Det var ett styrkebesked som hette duga.

Nyckeln till podcasternas framgång är att de lyckas utnyttja ett relativt oexploaterat område i en uppmärksamhetsekonomi som på andra områden blivit allt mer mättad. Det finns ju en naturlig gräns för människors samlade uppmärksamhet, då dygnet bara erbjuder ett visst antal vakna timmar, som en outtömlig källa av spel, sociala medier och film erbjuder att fylla med innehåll. Podcast-mediet ger de stressade konsumenterna möjligheten att multitaska, alltså ta del av mediet medan man diskar, städar, pendlar eller till och med arbetar, när det kommer till vissa yrken. Här konkurrerar man bara med musik och den vanliga radion.

Litteraturen, som jag alltid sett som min huvudsakliga sysselsättning, har däremot tagit rejält med stryk i uppmärksamhetsekonomin. Det har länge varit uppenbart för alla som tagit tåget mellan Malmö och Stockholm, att de som för tio-femton år sedan satt med varsin pocket idag ägnar sig åt en dator, surfplatta eller mobil. Min stackars roman ”Blodtörst”, som trots ett par riktigt fina recensioner inte sålt mer än några hundra exemplar ännu, bekräftade detta sorgliga faktum. Folk har visserligen inte slutat läsa – antagligen läser människor mer än någonsin idag – men de läser tweets, facebookupdateringar, kommentarer och debattartiklar. Ytterst sällan texter som sträcker sig längre än en skärm.

Är litteraturen därmed dömd att marginaliseras? Nej, det finns ju en annan form för litteraturen, som blivit allt enklare att distribuera med den tekniska utvecklingen: ljudböcker. Liksom i fallet med podcaster erbjuder ljudboken möjligheten att multitaska. Men ljudböcker är ännu en outvecklad kulturform. I regel läses boken in rätt upp och ned, utan hänsyn till det faktum att lyssning och läsning är två helt olika konsumtionsformer, där styrkor i en skriven text kan bli svagheter i en inläst.

Detta tog jag och Kristoffer fasta på när vi startade vår nya podcast ”Bibliotek”, ett slags förlag i form av ett rss-flöde för högläst litteratur, där vi anpassar texterna efter det nya mediet, och den skrivna texten bara utgör ett manus, medan ljudfilen är den färdiga produkten. Vi startade för två veckor sedan, och även om våra siffror kanske inte är så jätteimponerande för en podcast är 4-5000 spelningar per verk otroligt bra för ett förlag som ägnar sig åt samma typ av relativt smala litteratur. Textversionen av ”Real Life” gick till exempel i tidskriften ”Const Literary Preview”, som på sin höjd tryckts i tusentalet exemplar. Ska jag vara riktigt uppblåst, mallig och pretentiös – och vem ska hindra mig? – innebär ”Bibliotek” ett första steg mot att litteraturen återgår till sin ursprungsform: den talade berättelsen.

För mig innebär i alla fall ”Bibliotek” en slutgiltig övergång från det skrivna ordet till det talade, vilket innebär att den här bloggen läggs på is. Jag har redan omvandlat bloggens patreon till ett patreon för ”Bibliotek” och hoppas att ni som stödde bloggen kommer fortsätta stödja mitt nya projekt. Jag hoppas dessutom ni andra som läser detta kommer ge ”Bibliotek” en chans. Kanske när ni diskar eller pendlar till jobbet. Detta är litteraturens framtid, och jag tror ni kommer gilla det.

Annonser

From → Uncategorized

3 kommentarer
  1. Den där Erik igen permalink

    Det skulle vara troligare att jag lyssnade på Bibliotek om ni slagit på downloadknappen i SoundCloud. Nu måste man lyssna på web, och det drar jag mig för.

    Eftersom jag inte är patreon, kan ni skita i vad jag tycker.

    • schipperke77 permalink

      Rent förbiseende från vår sida. Ska fixa.

      • schipperke77 permalink

        Vad jag ser kan alla utgåvor laddas ned.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: