Skip to content

Bokrecensioner: “22/11/63” och “Väckelse” av Stephen King

augusti 31, 2016

Stephen King

I och med min nya läsvana, där jag alltså prioriterar lusten framför plikten, har jag återupptäckt min barndoms favoritförfattare, vars böcker var de första jag verkligen sträckläste: Stephen King.

Läsningarna av böcker som “Det”, “Staden som försvann” och “Varsel” tronar högt bland mina ungdomsminnen, upplevelser lika starka som den första fyllan eller Sveriges VM-brons. Till och med läsningen av “Knackarna”, som i slutändan landade i en besvikelse, sitter inetsad i hjärnan lika djupt som mitt första samlag, särskilt när jag på upploppet kastade en blick på klockan och såg att den var halv fem på morgonen. Jag kände mig dock inte det minsta trött, utan svettigt upprymd på ett sätt först tjacket kunde matcha många år senare. Jag tänkte att sova kan jag göra i skolan, och fortsatte läsa säkert en timme till. Kanske var det det intensiva resan dit som gjorde slutet till en sådan besvikelse.

Under mina tidiga tonår läste jag de flesta King-böcker som fanns översatta till svenska, faktiskt fram till just “Knackarna”, ser jag nu när jag kollar hans bibliografi på Wikipedia. Blev besvikelsen så stor att jag övergav King? Framförallt upptäckte jag nog vid den här tiden andra, mer “seriösa” författare, samtidigt som jag började ägna allt mer lästid åt olika amerikanska fansins, som “Rollerderby” och “Answer Me”.

I början av 2015 gav jag till sist King ett nytt försök, då jag ramlat över “Stark” på en loppis, lustigt nog den bok som följde på just “Knackarna” i ordningen. Den platta och överdrivet våldsamma historien gav dock ingen mersmak, och misstanken väcktes att min barndoms förtjusning i King enbart handlade om ålder. Mina barn har till exempel ganska kass smak.  

Lyckligtvis gav jag King ett nytt försök under sommaren samma år, då jag hittade pocketutgåvor av “Eldfödd” och “Cujo” på Erikshjälpens butik i Tomelilla. Två böcker som jag minns som stora läsupplevelser. Hur skulle de stå sig idag, typ 1500 lästa böcker och tjugofem år senare?

Bättre än väntat, faktiskt. “Eldfödd” var en rappt berättad thriller med finessrika inslag av multipla berättarperspektiv. “Cujo” var faktiskt ännu bättre, en tät rysare som utifrån den minimalistiska premissen att huvudkaraktären söker skydd med sitt från en rabiessjuk hund i en het bil en sommardag lyckas skapa svettig stämning hela vägen till det förtvivlade slutet. Uppenbarligen utgjorde “Knackarna” och “Stark” en kvalitetsmässig nedgång i Stephen Kings författarskap. Men var den permanent, eller en tillfällig dipp?

För att få svar på frågan lånade jag två av Stephen Kings senare verk på biblioteket, tidsresarberättelsen “22/11/63” (det datum då John F. Kennedy blev skjuten) och den enligt författarens uppgift Lovecraft-inspirerade “Väckelse”.

Kennedyboken börjar väldigt bra. Huvudpersonen förevisas en tidsportal av en cancersjuk restaurangägare. Portalen, som finns i restaurangen, leder ut till samma plats, men många år tidigare, en dag i mitten av femtiotalet (jag har återlämnat boken och kan inte kontrollera alla faktauppgifter). Skildringen av huvudpersonens möte med det förflutna är oerhört levande, man kan nästan känna smaken av den tidens näringsrika livsmedel, men också stanken av deras utsläpp.

När huvudpersonen återvänder till nutiden efter en kort sightseeing avslöjar restaurangägaren sitt motiv: då han är döende vill han att huvudpersonen ska ta över hans projekt, som går ut på att avstyra mordet på John F Kennedy, och styra in världen på en bättre bana. Det innebär att leva i det förflutna i många år, eventuellt flera vändor, då det alltid går att återställa och börja om från början genom att återvända till nutiden, i fall någonting gått fel.

Huvudpersonen tackar till sist ja, men inleder projektet genom att ta sig an ett mindre pilotfall, en blodig familjemassaker som ägde rum i trakten bara något år efter den dag han anländer till. Avsikten är att undersöka i vilken grad förändringar i dåtid påverkar nutiden. Under den första tredjedelen av den tjocka boken, när det förflutna introduceras ur huvudpersonens ambivalenta nutidsperspektiv, är läsvärdet på topp, och jag vänder blad som om jag vore fjorton år igen.

När huvudpersonen väl hanterat pilotprojektet och tar sig an fallet Kennedy, främst genom att spionera på Lee Harvey Oswald, tappar dock boken snabbt i fart och engagemang, särskilt som huvudpersonen tillbringar flera år som en lärare i en amerikansk småstad där han inleder ett förhållande med en kollega. Större delen av den fortsatta berättelsen blir en transportsträcka fram till själva Kennedymordet i form av en relationsskildring som inte riktigt förmår engagera i bokens sammanhang. Man vill bara att han ska ta itu med själva uppdraget, medan King lägger krut på småstadsliv och relationer.

Själva finalen är actionspäckad och tät spänning när mordet ska avstyras, men när huvudpersonen återvänder till nutiden ballar allt ur i en science fiction-twist som inte alls passar med resten av den ofta ganska lågmälda historien. Man får nästan känslan av ett avslut i panik.

“Väckelse” håller en jämnare kvalitet. Boken inleds inte alls med samma intensiva sug, men håller samma ganska makliga tempo fram till ett slut som i högre grad följer logiskt på den övriga berättelsen. Det låter förstås inte som ett lysande betyg, och är ju inte det heller. Jämfört med det intensiva drivet i “Cujo”, “Eldfödd” och “Död zon”, som jag också läste nyligen, är Kings mogna prosa faktiskt lite småtrist. Jag får känslan av att han inspirerats en del av seriösa författare som Jonathan Franzén, och att hans främsta ambition idag ligger åt det hållet, med skräck- och thrillerinslagen som en eftergift åt sitt varumärke.

När det gäller just “Väckelse” blir det särskilt tydligt vid jämförelsen med förebilden HP Lovecraft, som är en ganska klumpig författare. I alla fall när de gäller det vardagsskildringar som i Lovecrafts fall bara är en nödvändig transport och kontrast mot upplösningens olika former av krälande kaos, där Lovecraft uppnår mästerskap.

Stephen King är där Lovecrafts raka motsats, en relativt skicklig författare, som dock inte förmår matcha Lovecrafts nästan hypnotiska skildringar av överjordisk fasa. Med andra ord utmynnar även “Väckelse” i ett antiklimax, då King inte alls uppnår Lovecrafts höjder.

Den mogne King har med andra ord lyft sig från den eventuella svackan, dock utan att riktigt komma upp i sin tidigare nivå. I och med att han tydligen skrev “Cujo” så packad och påtänd att han inte minns någonting, medan han idag enligt uppgift är nykterist, är det möjligt att King utgör ett exempel på en författare som skriver bättre under påverkan än nykter, en sällsynt representant för konstnärsmyten om den utlevade författaren som talar med skaparguden genom ruset. I så fall kan jag bara beklaga honom hans öde, och önska honom många mediokra romaner framöver.

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Daniel permalink

    Tack för bra magisteravsnitt. Oväntad gäst och faktaspäckat. Skulle vara kul om ni meddelar hur det går för ”mordbrännaren Robert”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: