Skip to content

Tidningsrecension: Nya Tider

augusti 29, 2016

Den nyligen uppmärksammade högerradikala tidningen Nya Tider är ingen större hit bland högerradikala medier. Få utanför den begränsade sfären av sympatisörer och specialintresserade hade innan debatten drog igång hört talas om tidningen i fråga, och det är talande att många bokmässedebattörer, på både sidor, blandade ihop tidningen med den snarlikt betitlade och långt mer framgångsrika “Fria tider”.

Jämförelsen med mer framgångsrika konkurrenter är dock inte helt rättvis, då Nya Tider inte primärt satsar på internet, där högerradikal press varit så framgångsrik. Istället har man tagit upp kampen med vänstern på deras eget område, nämligen det bidragsdrivna pappersformatet, där presstödsnämnden är en minst lika viktig målgrupp som publiken. Eller som chefredaktör Vavra Sük uttrycker saken: “bemöter systempressens lögner i deras eget format”.

Det hörs av Vavra Sük har en bakgrund som redaktör för de nedlagda Nationaldemokraternas nedlagda tidning “Nationell Idag”, som lyckades få presstöd 2010, vilket ledde till upprörd och högljudd debatt. Vavra Sük kunde trolla vänstern redan då, och tog med sig format och presstöd till den nya titeln, efter att den radikal högern försökt sig på ännu en förökning genom delning.

Att bara recensera Nya Tider utifrån det urval de presenterar på nätet är därmed inte helt rättvisande, men jag ids verkligen inte teckna en prenumeration eller ens beställa hem ett provexemplar. Jag nöjer mig därför med att recensera den bild Nya Tider presenterar för den nyfikne, lite som att recensera en trailer.

När man scrollar förstasidan känns mycket igen från just Fria Tider: ett fokus på systemhotande kris, framförallt inom polis och rättsväsende, problem som hör samman med tiggande romer och ensamkommande, reportage från problemförorter och om organisationer som Soldiers of Odin och IS. Utrikesrubrikerna behandlar Trump, “Rika globalisers stöd till BLM-rörelsen” och situationen i Sydafrika. Ämnesval som korrelerar väl med Flashback forums favoriserade ämnen.

Jämfört med Fria Tider, med sitt större fokus på enskilda brott och sin förtjusning i politiskt inkorrekta begrepp som “illegala invandrare”, ger dock Nya Tider ett mer städat intryck, möjligtvis på grund av presstödet. “Normaliseringen” av högerradikalism är ju ett ömsesidigt utbyte, där den radikala högern i utbyte mot erkännande och inflytande förväntas tona ned sin retorik.

Men ämnesvalen talar ju sitt tydliga språk, samt naturligtvis artiklarnas vinkling. Reportaget om Soldiers of Odin skulle exempelvis lika gärna ha skrivits av gruppens PR-avdelning, om de haft tillgång till det intellektuella kapitalet vill säga. Men visst, liknande reportage om säg Revolutionära Fronten har säkert förekommit i vänsterpress, och strider egentligen inte mot pressetisk sed.

Däremot är det väldigt intressant att notera vilka medel som tas till för att skönmåla gruppens verksamhet. Man poängterar särskilt att gruppen är opolitisk, på ett sätt som närmar sig ett avståndstagande från nationalism och högerradikalism. Samma tendens återkommer i tidningens försvarsartikel efter att man blivit utestängd från bokmässan, där tre av tidningens skribenter (övertygande!) förklarar varför tidningen inte är högerextrem.

Även om de högerradikala har gott om vind i seglen, till den grad att man absolut kan tala om en konservativ högervåg, visar det här på en avgörande skillnad jämfört med den radikala vänstern. Vänstern bär sin extremism med stolthet. De framhäver den gärna, på sina konkurrenters bekostnad, och är fullt beredda att ta strid för den, i fall deras friheter skulle hotas på grund av deras radikalism. De skulle aldrig reagera inför en uteslutning från något sammanhang genom att försöka hävda att de egentligen bara är en slags sossar.

Det kan förstås tolkas som ett rent pragmatiskt övervägande, som också visar på en skillnad i grundsyn mellan de olika ytterligheterna: där vänstern vill kokettera med sin radikalsm, är högern framförallt ute efter resultat. Om den högerextrema stämpeln är ett hinder för att uppnå resultat, försöker man undvika den genom att framställa sig själv som opolitisk, där man helt enkelt bara företräder den tysta majoriteten gentemot en radikaliserad liten elit.

Det kan emellertid också tolkas som att mobbing på sätt och vis fungerar, i alla fall när det kommer till yttre attribut. Hade anklagelser om “västerextremism” varit en grogrund för uppsagda kontrakt, avsked och avbokningar, hade förmodligen den radikala vänstern försökt maskera sig som sossar. Vilket förmodligen i slutändan hade varit en smartare taktik. Che Guevara är kanske snygg på en t-shirt, och Amalthea ett coolt namn på ett bokcafé, men det är inte direkt varumärken som vinner nya anhängare utanför kretsen av redan övertygade.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: