Skip to content

Några ord om censur och yttrandefrihet

augusti 28, 2016

nazicensor

Så var det alltså dags att veva den gamla yttrandefrihetsdebatten igen, efter att foliejournalen Nya Tider förvägrats sin plats i kulturens finrum (= ett bord borta i bokmässans undanskymda tossehörn bredvid kristall-Inger som just skrivit en bok om indigobarn).

Vid det här laget kan man i princip låta ett par botar med olika inställning sköta själva debatterandet. Däremot kan det vara intressant att studera vissa argument ur ett metaperspektiv. Exempelvis den liberala definitionen av censur, som stipulerar att staten är den enda instans som kan censurera något. Märkligt nog är det många vänstermänniskor som drar det kortet som en slags debattdödare.

Fast när jag kallar det för “märkligt” gör jag mig förstås till. Jag har ju vid det här laget vant mig vid en vänster som plockat argument från lite var som helst när det passar sig, särskilt i invandringsfrågan och allt därtill relaterat. På så sätt blir bruket av ett liberalt argument ett bra exempel på vänsterns ideologiska fragmentisering och förfall. Men allt är inte meta, och argumentet är inte bara dåligt för att det är liberalt, utan framförallt för att det helt enkelt är dåligt.

Att censur, och besläktade inskränkningar i yttrandefriheten, enbart skulle handla om relationen mellan stat och medborgare var möjligtvis rimlig ståndpunkt när den borgerliga västerländska civilisationen genomgick sina stora yttrandefrihetsstrider, det vill säga på 1800-talet. Om ens då. Den tidens socialister och anarkister lär förmodligen ha anmärkt – något syrligt – att formell yttrandefrihet inte var lika med reell, när de bojkottades av tryckerier och återförsäljare.

Under 1900-talet ökade visserligen statens makt på olika sätt, men samtidigt var de då grundligt liberaliserade västerländska staterna mindre benägna till formella inskränkningar i yttrandefriheten än deras föregångare, då de till stora delar behärskades av socialdemokrater och liberaler, ideologiska arvtagare till de pionjärer som drabbats av de auktoritära regimernas censur under 17- och 1800-talet.

Undantag fanns, som comic book code och McCarthyismen på 50-talet, eller den svenska filmcensuren fram till 90-talet. Annars har default-läget för västerländska demokratier varit att censurera så lite som det är möjligt. Idag tenderar yttrandefriheten inskränkas främst av hänsyn till rasrelationer, som i domarna mot Dan Park.

Om bara staten kan inskränka yttrandefriheten borde allting därmed vara rosenrött, utom möjligtvis för ett litet fåtal rasister. Våld och hot om våld från kriminella grupper eller politiska extremister kan ur detta autistiska perspektiv aldrig hota yttrandefrihet. Så länge Angela Merkel är beredd att marschera i mörk kosym till mitt minne kan jag driva med islam bäst jag vill, den journalist som drar sig för att skriva om vissa MC-gäng är bara en ynklig fegis, och de där journalisterna vars bil sprängdes av nazister i Nacka för sexton-sjutton år sedan borde inte gett sig in i en lek de inte tålde.

Minst av allt skulle förstås något storföretag kunna inskränka yttrandefriheten, oavsett om det har nära monopol på print-marknaden som Bonniers eller sociala medier som Facebook. “Yttrandefriheten regleras mellan stat och medborgare” bräker aspieliberalen entoningt, medan nyvänstern förtjust applåderar. Det här passar särskilt bra för en vänster vars modus operandi blivit en slags marknadsanpassade kampmetoder där man ska dreva fram avsked, inställda evenemang och bojkotter, och på så sätt bidra till marknadens självreglering.

Men i och med att man erkänner detta i grunden djupt liberala premiss, blir alltså storföretagens makt över åsiktsbildningen helt oproblematisk. Om Bok & bibliotek får vägra vem de vill – eller snarare vika sig för vilka drev de vill – kan man ju inte säga särskilt mycket om exempelvis Facebook och dess gemenskapsregler. Jag har gnällt om dem förut i egen sak, men de senaste dagarna har de åter aktualiserats av att vloggaren “arga blatten” fått sitt konto avstängt tre dygn som straff för en kränkande länk.

För er med begränsad koll på invandringsdebattens olika stjärnskott är “arga blatten” (eller “en arg blatte talar” som han heter på facebook) en restjugoslavisk invandrare som brukar stå och skälla på svensk invandrings- och integrationspolitik i rätt populära youtube-filmer. Ett ganska typiskt offer för okynnesanmälningar till Facebook-snuten.

Så vad har raderats? Statistik som kopplar våldtäkt till etnicitet? Muhammedkarikatyrer? Grova påhopp på MP-politiker?

(Trumvirvel)

Det som bröt mot Facebooks gemenskapsregler den här gången var en länk till en pro-cannabispodcast.

Hoppsan.

Med tanke på hur lagstiftningen ser ut på annat håll undrar man ju om trivselreglerna ser ut på annat sätt i Sverige än i Nederländerna eller Colorado. Vilket väcker frågan om vad som bryter mot Facebooks lokala gemenskapsreglern i Ryssland, Turkiet eller Saudiarabien.

Men framförallt visar exemplet på hur det sluttande planet fungerar. Om vissa blir kränkta av vad de upplever som rasism på grund av egna erfarenheter som rasifierad, kan naturligtvis före detta narkotikamissbrukare bli minst lika kränkta av cannabispropaganda. Medan de som flytt fundamentalistiskt förtryck naturligtvis kan kränkas å det grövsta av burkas, niqabs och burkinis.

Gemenskapsregler av Facebooks typ kan egentligen bara välja mellan att bannlysa precis allt kontroversiellt material, eller välj sida i ett antal heta debatter. Ingetdera borde vara särskilt gynnsamt för Facebooks ambition att vara internets främsta mötesplats.

Jag hoppas inte det i alla fall. Men det kan förstås vara bekräftelse-bias som talar. Kanske vill de flesta facebookanvändare bara ha ett litet trivselkalifat där vi delar semesterbilder, påminns om varandras bemärkelsedagar och då och då tänder ett ljus för terrorns offer.

Ett djupare problem är förstås att trivselkalifatet bara kan bekämpas på det marknadsanpassade sättet: genom en bojkott. Vi som vill ha lite spänning i våra sociala medier går ut och ansluter till någon uppstickare. Eller så startar man rentav en egen! Och lämnar alla glasmänniskor att leka shariapolis med varandra i det stora trygga facebook-rummet.

Sålunda spelar man med i marknadsspelet. Men det är ju så en hegemoni funkar: politisk meningsfull handling är omöjligt utanför dem.

Annonser

From → Uncategorized

6 kommentarer
  1. oisin permalink

    Facebook’s servers, facebook’s rules.

  2. oisin permalink

    Really? ”lite spänning i sociala medier”. You’re pushing 40 mate.

  3. schipperke77 permalink

    Så när man fyller 40 ska man bli en torrfitta som du eller?

  4. oisin permalink

    Jag ändrar mig. Det är aldrig för sent att göra upprör mot Facebook. Kan få vem som helst att känna sig levande.

  5. schipperke77 permalink

    Ja, vem vill inte ha lite bekvämt drama sådär?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: