Skip to content

Matrecension: Joylent

juli 27, 2016

li-somalia-aid-01122841

I “Recension” efterlyste jag en kommersiell variant av FN:s svältsoppa, ni vet det där pulvret som luftbombas till svältoffer och innehåller alla vitaminer, mineraler, proteiner, kolhydratet o.s.v man behöver per dag. 14 år senare får jag äntligen chansen att testa, på tips av min nätsänding Magisters hustroll Daniel Lampinen, den öppna rasisten, neanderthalaren och levnadskonstnären. Produkten kallas Joylent, kostar 6 euro per dagsintag och beställs på postorder från något EU-land.

Min första invändning är mot själva förpackningens grafiska design, med teckningar i någon slags Keith Harring/Finsta graphics-stil. Men det går förstås i linje med hemsidans copy, som i första hand vänder sig mot en urban medelklass mitt i karriären som väljer Joylent för att spara tid och besvär.

Fast det är förmodligen en grund analys. Antagligen resonerade man att det var den bästa målgruppen att låtsas vända sig till, även för att locka aparta existenser som Daniel Lampinen. Lampinen och andra outsiders uppskattar förmodligen inte att tilltalas som en målgrupp i vilket fall som helst, utan föredrar att betrakta sig själva som högstående varelser som genomskådar billiga insälj och hellre parasiterar på någon annans erbjudanden. Ju finare grupp man kan utnyttja desto bättre, eftersom bättre folk får bättre erbjudanden. Min tanke om att produkten borde formgetts som konsums gamla blåvitt-linje hade förmodligen funkat sämre i alla målgrupper.

Det är möjligt att det hade fungerat sämre för mig också, vi äter ju delvis med ögonen och en alldeles för stram och myndig formgivning hade förmodligen gett hela anrättningen en fadd smak av svältsoppa. Jag utesluter inte att omslagets skönt hippa frukt delvis övertygar mig om att detta faktiskt smakar helt ok. För det gör den. Som kall havergrynsvälling med inslag av smak, i flera fall den utlovade.

Känns i och för sig lite surt att i princip hela kolhydrat-delen består av just havregryn, vilket gör att 2 euro per måltid plötsligt känns lite dyrt. Frågan om hur mycket billigare man kommer undan genom att beställa eget havrepulver och andra tillsatser från någon kroppsbyggarsida separat och blanda sin egen joylent lämnar jag öppen, möjligtvis till någon framtida recension.

Men smak schmak och pris schmis, huvudsaken är ju i det här fallet funktion. Står sig Joylent i konkurrensen med riktig mat? Blir man mätt och belåten? Faktum är att jag provade Joylent i skarpt läge, under ett fyra veckors vikariat inom äldreomsorgen. Ledningen såg visserligen mellan fingrarna på att vi åt av den mat som blev över varje dag, men logiken som följde på det var ju att ju äckligare mat, desto mer fick vi äta. Och aldrig fullt tillräckligt.  

 Så jag körde istället en portion Joylent varje arbetspass, och jämfört med året innan, då jag arbetade på en annan avdelning på samma hem och höll till godo med de usla smulorna från gamlingarnas bord, var jag betydligt mättare och mer energisk under det här årets arbetsdagar. Den där matta, kaffestinna känslan av lätt feberyra som ofta infann sig efter riktigt hårda pass var faktiskt ett minne blott den här säsongen. En möjlig biverkning var att min avföring blev något hårdare än vanligt, på gränsen till förstoppning. Förmodligen en effekt av det rikliga intaget råa havregryn. Bör väl pareras med katrinplommon eller något, men nu kanske vi ska lämna avföringen därhän.

En fördel vid sidan av näringsintag är förstås den snabba tillredningen. Vatten och pulver skakas i shakern – som joylent tillhandahåller vid en första beställning – i ungefär tjugo sekunder. Själva vällingen trycker man sedan i sig på några minuter.

Förstå mig rätt, jag gillar mat. Riktigt god mat hör vid sidan av sex och droger till livets absoluta höjdpunkter, och jag kan vid behov laga rätt så gott, i och med att jag kan läsa och det finns recept. Men tre jävla mål om dagen är i alla fall två för mycket. Frukost kan väl ha sin charm, men jag är verkligen ingen lunchmänniska, ett mål som vanligtvis infaller precis när man kommit igång med dagens syssla, och brukar lösas på enklast möjliga sätt, vilket i regel blir tråkigare, dyrare och tar längre tid än en dos joylent. Så planen inför min kommande höst som singel är att köra joylent till lunch, och eventuellt frukost. Kanske frigör det den tid och de pengar som krävs för att höja min kvällsmatsnivå ytterligare ett snäpp?

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Daniel permalink

    Kommer det en Pokemon Go recension eller är det en alltför öppen dörr att slå in? Det kan ju förresten vara perfekt för alla ihärdiga pokemonjagare med en Joylent ”på stående fot”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: