Skip to content

Fotbolls-EM: ett värdigt avslut

juli 13, 2016

ronaldo_071016-594x356

Att jag efter avslutad turnering tycker det är rätt skönt att det är över tyder på att den här turneringen inte riktigt blev som jag hoppats. Men som jag var inne på redan i det förra inlägget hänger det till viss del ihop med min personliga situation, då min allmänna upptagenhet på grund av en i alla fall hyfsad karriär innebar att jag aldrig riktigt kom in i turneringen.

Ännu en faktor att ta i beaktande kan dock vara min rent privata situation. Jag ska nämligen separera till hösten från min flickvän sedan fem år tillbaks, ett förhållande som producerat ännu ett barn, till en skörd på sammanlagt tre. Det betyder förstås att jag mer eller mindre kommer vara singel resten av livet. En tredje familj blir bara för många bollar att jonglera, och som trebarnsfar kan jag inte riktigt ta barnlösa förhållanden på allvar längre, liksom porren förlorade mycket av sin laddning när jag väl började knulla.

Så årets fotbollsfest kommer fästas i mitt minne tillsammans med mitt slutgiltiga misslyckande som familjefar. Därmed känns det förstås passande att Ronaldo till sist fick lyfta bucklan. Ett lämpligt avslut på ett eländigt EM, att den mest arroganta och avskydda spelaren slutligen fick triumfera, i ledningen för ett mediokert lag som vann en enda match under ordinarie tid.

Men det är förstås bara ett sätt att se på saken. Ett annat , bättre sätt är ju att välkomna både separationen och Ronaldos EM-guld.

För separationen är ju också högst välkommen. Vi separerar ju för att vi av olika skäl tröttnat på förhållandet, och hellre lever våra fortsatta liv själva. Visst är det ett nederlag, som kanske liknar att exempelvis ge upp en roman jag skrivit på en tid. Men samtidigt är det också en slags seger att överge hopplösa projekt. Jag tror nämligen lika lite på att ”arbeta på ett förhållande” som att arbeta på vilket hopplöst projekt som helst. Kalla mig romantiker, men kärlek ska fan inte behöva något arbete.

Kanske är jag emotionellt bortskämd, men det är ju inte 1800-talet längre, vi måste inte hålla ihop för gårdens skull. Även om det blir lite kärvt ekonomiskt att separera vår gemensamma ekonomi, så kommer vi klara av det. Jag är rätt säker på att forna dagars livslånga förhållanden vilade på just den materiella grunden, men i dagens ekonomi så slipper vi stå ut med varandra för överlevnadens skull. Att ta höga skillsmässo- och separationstal som intäkt för att kärleken som koncept tar stryk på någon slags emotionell och sexuell öppen marknad är med andra ord att missförstå kausaliteten fullständigt.

Det är först i ett samhälle med vår nuvarande nivå av ekonomiskt välstånd och trygghet som kärleken kan prioriteras i ett förhållande. Lite trist att den i så många fall visat sig så kortvarig, men å andra sidan hör det kanske till saken att känslor av hög intensitet har en motsvarande bränntid. Visst blir man lätt melankolisk när man sedan betraktar askan, men den känslan är ju lika meningslös som nostalgin inför sin ungdoms tid. Det är bara att njuta sina minnen och gå vidare.

Att  hantera besvikelsen inför EM-turneringens resultat är förstås en helt annan sak, varför det här inlägget egentligen knappt hänger ihop. Hur som helst ligger nyckeln i denna omvärdering i det jag skrev ovan om Ronaldo som turnerings mest avskydda spelare, medan det mediokra Portugal var EM:s minst uppskattade lag. Men det rådde inte bara konsensus i frågan om Portugal, utan också i fråga om lag som Wales och Island, dessa härliga uppstickare, det ständigt hånade Englands sorti, eller om Italien och Tyskland som turneringens bästa lag, vars kvartsfinal allmänt betraktas som ”den moraliska finalen”. Vilket fullständigt nonsens! Den moraliska finalen är naturligtvis finalen, och hade det upphaussade Tyskland verkligen varit så bra hade de tagit sig dit. Istället avslöjade de sin impotens i målområdet i semifinalen mot Frankrike, som i sin tur avslöjade sina svagheter i finalen mot Portugal.

Det är förstås lite svårare att omvärdera sköna uppstickare som Wales och Island. Visst, trevligt att en så bra spelare som Gareth Bale för en gång skull inte handikappades av sin nationalitet, och att turneringens minsta lag kämpade sig till en kvartsfinal, där de fick göra tröstmål på själva Frankrike. Men när allt väl kom omkring var ju Wales det enda lag som Portugal lyckades besegra, och hur kul hade det egentligen varit om en mikronation som Island lyckats ta medalj på 30%-igt bollinnehav, kontringar, underskattning och ren tur?

Men framförallt är ju hatet mot Ronaldo, föraktet för England, kärleken till Island och Wales och respekten för Tyskland turneringens mest banala majoritetsståndpunkter. Särskilt märklig är förstås överenskommelsen om att Tyskland alltid är, och bör vara bäst. Laget man hejar på när de poppiga uppstickarna till sist slagits ut. Ett besynnerligt brott mot den allmänna regeln att aldrig heja på favoriten.

Fenomenet är visserligen inget nytt. För tio-tjugo år sedan var Brasilien det lag alla satte sin lit till när allt annat misslyckats, medan Tyskland betraktades som en tråkig men effektiv fotbollsmaskin. Minns band annat att Peter Antoine, även kallad ”tysken”, som expertkommentator under 2002 års VM klagade på den allmänna uppfattningen om tysk fotboll som tråkig och maskinell. Det här vände väl någon gång under det spanska väldet 2008 – 2012, då Tyskland framstod som den stora, vita hoppet, den enda chansen att besegra den skittråkiga spanska fotbollens sövande passningsspel.

Jag måste erkänna att jag under större delen av turneringen följde flocken. Jag hejade på Wales och Island, hatade Ronaldos Portugal, hånskrattade åt England och hejade på Tyskland i semin. Först i och med Tysklands välförtjänta förlust insåg jag vad jag höll på med, att jag deltog i twitterflödets fullständiga konsensus. Så till finalen skärpte jag till mig, gick indie och hejade på Ronaldo. Nu bars han visserligen av banan efter ett kalkylerat överfall som inte ens renderade en friskpark, men karma bet de franska odjuren i röven och Ronaldo fick till sist lyfta bucklan i triumf. Välförtjänt. För vad jag än sagt om Zlatan – en vinnare förtjänar fan att vara arrogant.

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Olef permalink

    En stilla undran.., vad plitade jag egentligen ned i natt? Pänsoprit satana

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: