Skip to content

Fulltidsrecension: Game of Thrones säsong 6

juni 30, 2016

Så har den näst sista säsongen av Game of thrones nått sitt slut, till publikens stående ovantioner med sanslösa 10 av 10 i betyg på IMDB. Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå inför en sådan hype, och mycket riktigt blev jag sittande efter fullbordat avsnitt med ett besviket “jaha?”.

Samtidigt kan jag förstå entusiasmen. Som jag var inne på i min förra recension, har Game of Thrones främsta drivkraft varit publikens indignation, som ständigt retats upp genom våldtäkter, massakrar, utdragen tortyr och barnamord. Men i världens största tv-serie kan orättvisorna naturligtvis inte pågå i all evighet, och i hela den sjätte och näst sista säsongen har pendeln börjat svänga tillbaka, till tittarnas förlösande glädje.

Jag hade förstås inte väntat mig något annat i slutändan, och har förstås själv innerst inne sett fram emot när karman – ett meningsfullt koncept i en kommersiell tv-serie – till sist hann ikapp till exempel Ramsay Bolton. Ändå lämnade hans välförtjänta död i näst sista avsnittet mig lika besviken som efter en för tidig utlösning. Liksom hela det sista avsnittet, där alldeles för många trådar knöts ihop i rena brådskan.

ramsay

För det kommer ju en till säsong. Vad ska den gå ut på? Vari ligger spänningen nu när de “goda” redan befinner sig i ett förkrossande överläge? Vem ska axla manteln efter Joeffrey och Ramsay som tittarnas hatobjekt? Nu när alla hennes barn har dött kan Cersei inte undgå att väcka sympati, Littlefinger är ett intrigant kräk som mest väcker förakt och the Nights King är en zombie, blott den främste i en kryllande mängd av dött kött. Det finns en anledning till att zombierna enbart utgör kuliss till människornas ondska i “The Walking dead”: zombies, drakar och andra övernaturliga varelser är som djur. De kan väcka våran fruktan, men vi kan inte hata dem. För att väcka vårt hat till liv krävs moraliska subjekt, varelser som faktiskt kan välja mellan gott och ont, men väljer fel.

Ett besläktat problem den sista säsongen står inför är att samtliga viktiga intrigtrådar nu kan skönja hela vägen fram till slutet. Visst kan man slänga in lite överraskningar på vägen mot finalen – det MÅSTE man i princip för att få ihop säsongen – men det råder inte någon tvekan om vad som komma skall: Cersei korta välde kommer falla, varpå Danaerys och Jon Snow kommer förenas för att med drakarnas hjälp besegra de vita vandrarna. Det är bara detaljerna som är oklara: kommer Cersei dödas av sin bror eller av Arya? Kommer Danaerys och Jon Snow fjanta runt och hötta med vapnen mot varandra innan de samsas, som två superhjältar som måste hälsa på varandra med ett slagsmål? När kommer Littlefinger förråda Sansa och Jon, och exakt hur kommer förräderiet se ut?

Få andra kritiker verkar ha sett det här problemet. På TV-dags jollrar kritikern lika okritiskt förtjust (“Kvinnorna styr! Yes! Geni!”) som hon gjort åt varje avsnitt den här säsongen medan grabbarna på flashback surar över avsteg från böcker och kronologisk logik. Ett mönster som är nästan löjligt könsbundet. GoT:s tittarsiffror och IMDB-betyg tyder förstås på att kvinnorna vinner, att det är kvinnornas hjärtan som måste vinnas för att få till en riktig succé. För att behålla männens intresse räcker det med att slänga till dem regelbundna köttben i form av slag, pattar och tortyrmord. Väl spelat får man ju säga.

Slutligen är det lite märkligt att ingen verkar ha reagerat på den skändliga behandlingen av Hodor. Här har vi en stackars bondpojke som utnyttjas totalt, till både kropp och själ, av överklassen, genom att först få sin hjärna invaderad och förvandlas till en grönsak, bara så att han typ tjugo år senare kan offra sitt liv på det mest fasansfulla sätt för att rädda en liten sprätt till adelsherre.

Går det att exploatera underklassen mer grundligt? Kanske hade Norden när allt kommer till kritan föredragit Ramsay Boltons traditionella auktoritet, som byggde på gammal hederlig skräck, framför dessa principfast förnäma Starks som kräver av dig att du offrar precis allt, på ett sätt som delvis är analogt med Zizeks analys av den nya, inkännande och till synes vänliga auktoriteten, som inte bara begär att du ska göra din plikt, utan dessutom kräver att du ska gilla det. Ramsay Bolton hade nöjt sig med Hodors flådda skinn, Bran Stark skulle åt hans hjärna.

Annonser

From → Uncategorized

6 kommentarer
  1. Louise Wisser permalink

    Håller fullständigt med dig. Är så besviken just nu så det gör ont i hela kroppen, Vad fan är det jag suttit och tittat på är det bara en vanlig enkel hämndhistoria?

  2. Hmm. Känner väl mest att jag tillhör pöbeln som faktiskt gillar utvecklingen mot de godas framgångar, kvinnornas makttillträde osv. Dina spaningar om kommande säsong känns fullt rimliga, och då vill jag lägga till en annan uppenbar grej; att Sam med hjälp av det stora biblioteket och sina tidigare erfarenheter löser hemligheten med ”valarian steel”, vilket så klart blir oumbärligt i kampen mot snözombiesarna. Och då uppstår ju problemet – ska det verkligen sluta så här uppenbart? Klassproblematiken som du är inne på är ju ett annat problem. Nu gillade jag visserligen hela Hodor storyn, att slänga in en tidsparadox, ett klassiskt sci-fi grepp, i en fantasyserie tyckte jag var snyggt. Men att heja på olika adelsätter? Stark har styrt norden i tusen år, ska det legitimera deras fortsatta makt? Och hur mycket jag än rent känslomässigt känner för Drakarnas Moder så är hon väl mest en överklasskärring som sysslar med välgörenhet, vilket helt och hållet gynnar hennes egna intressen. Det hela är ju ganska unket.
    Hoppet står därför till klasskampen. De har inte getts så mycket utrymme, men den där ”Iron Bank” har antytts ha stor makt, och sen har vi de mystiska ”Brothers whitout banners”. Vågar vi hoppas på att den upplysta borgerligheten, representerade av nämnda bank, gör upp med adeln och för in Westeros i renässansen, där staden Valantis(heter den väl?) redan tycks befinna sig? Eller får vi rent av se en bonderevolution ledd av Bröderna?
    Mina förhoppningar är nog rejält naiva, men längtar till sista säsongen gör jag i alla fall…

  3. Daniel permalink

    Angående Magister så får ni gärna prata om Lampinen de sista minuterna, men helst inte mer. Det gäller i ännu högre grad ”hatklubben” – ju mindre desto bättre. Däremot tror jag att Teratologen är ypperligt magistermaterial. Flashback, konspirationsteorier, rasande kulturetablissemang, bittert hat osv. är ju en härlig gödselstack som vi svin kan böka runt i.

    • schipperke77 permalink

      Vi har tagit intryck av kritiken, och återvänder till hatklubben först den dag någon medlem tagit hatet to the streets och gjort en breivik eller skjutit Lamotte.

  4. Ser också fram emot Teratologenavsnittet, missa inte Edenborgs funderingar:
    http://www.vagant.no/frihet-bortom-gott-och-ont/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: