Skip to content

EM-Blogg: Inledning

juni 13, 2016

Fotboll

Så var det åter dags för ett internationellt mästerskap i fotboll. Jag har följt vartenda ett sedan 1998, i regel med stort nöje, men det här året måste jag nog erkänna att det riktiga suget ännu inte infunnit sig. En anledning är att man det här året utökat antalet deltagande nationer från 16 till 24, vilket innebär att de första omgångarna domineras av matcher mellan lag som Albanien – Schweiz, Wales – Slovakien och Nordirland – Polen. En annan är att Sverige, av nyss nämnd anledning, deltar i mästerskapet med sitt svagaste lag någonsin.

Visst, den som är utan hopp slipper kanske de besvikelser som till sist drabbade mig under turneringarna 1990, 2000, 2002, 2004, 2006, 2008 och 2012. Men en turnering trots allt består till större delen av de matcher som leder fram till den slutliga besvikelsen, och många av turneringarna bjöd ändå på flera matcher av genuin, patriotisk glädje, och i vissa fall stolthet i nederlaget när laget föll med huvudet högt, som i kvartsfinalen mot Holland 2004. Det som motiverar en att se matcherna är ändå hoppet, och då någon större patriotisk glädje knappast är att räkna med i år, blir det svårt att motivera sig att sitta igenom 3 X 90 minuter av frustrerad ilska.

Sen är det förstås så att andra lag kan bjuda på en hel del underhållning i kraft av sitt fotbollsspel eller sin kampvilja, som Tyskland eller Algeriet förra mästerskapet. Som svensk brukar man ju i slutändan få söka sin fotbollsglädje i något annat lag, gärna i form av någon överraskande blåbärsnation. Under denna turnering sätter jag exempelvis visst hopp till Island, som imponerade betydligt mer än Sverige i kvalet. Men på den fronten är det som sagt svårt att pumpa upp den riktiga glöden, när startfältet är fullpackat av blåbärsländer.

En lösning skulle förstås kunna vara att bara skita i hela grejjen. Jag har ju annat för mig: massa filmer och serier att följa, böcker att läsa, barn att fostra, texter att skriva, nätsändingar att förbereda och spela in, tv-spel att spela och så vidare. Den dominerande känslan det här året är faktiskt lite den att hela EM-slutspelet bara kommer i vägen.

Men då skulle jag bryta en sedan 18 år obruten tradition, som blivit en slags ordnande milstoplar i mina minnen. Genom fotbollen minns jag var jag var, vad jag gjorde, vem jag var, hur det kändes och så vidare. Livet är ju i mångt och mycket det man minns. Så i väntan på att festen ska börja på riktigt, efter att Sverige har tagit bussen hem från gruppspelet, kör jag en tur nedför minnenas väg, genom alla mina mästerskap:

 

VM i Mexico 1986

 

Nio år gammal har jag ytterst vaga minnen av ett fåtal matcher via radio och tv. Kan ha sett den klassiska matchen England – Argentina, men i den åldern var ju fotboll fortfarande ruskigt trist att titta på. Det som levandegjorde turneringen för mig var samlarbilderna som jag satte in i mitt samlaralbum.

 Medan turneringen pågick befann vi oss på den årliga sommarsemestern uppe i Jokkmokk, en vistelse jag fortfarande var ung nog att uppskatta. Jag minns också snacket om den ”danska dynamiten” och deras ”roliganer”. Jag följde farsans exempel och hatade Danmark. Fuck att glädjas åt grannarna som någon fjollig jävla svenne. Jag imiterade dock inte farsans Maradona-hat, utan på den punkten följde jag hypen, och gladdes när jag äntligen kunde klistra in superstjärnan i mitt album.

 

VM i Italien 1990

 

Lagom till jag var gammal och tålmodig nog att ens försöka uppskatta en fotbollsmatch på TV kvalificerade sig Sverige till sitt första mästerskap sedan 1976. En torka längre än jag hade levt tog äntligen sitt slut när Sverige nådde hedrande 1 – 2 mot Brasilien. Tyvärr stod sig resultaten mot de allt sämre lagen Skottland och Costa Rica, och jag fick för första gången smaka på den vrede och besvikelse som är så intimt förknippad med att hålla på vårt land i fotboll.

 Men jag kunde i alla fall glädjas med farsan åt Kameruns framgångar och Maradonas begynnande förfall. Alltid något. Personligen befann jag mig i en mellanålder – för gammal för barndomens patinerade minnen, för ung för att egentligen ha något liv utanför pojkrummet – där jag inte hade några minnen riktigt värda att minnas.

 

VM i USA 1994

 

1992 års EM kolliderade med att jag som 15-åring börjat festa. Dessutom var EM ingen stor sak på den tiden, så jag missade Tomas Brolins genombrott, Sveriges hedrande insats i hemmaturneringen och Danmarks sensationella seger. Men allt det tog jag och resten av svenska folket igen med råge under VM i USA.

Dessutom hade jag ett liv som gav rejält med färg åt minnena, som när vi kom hem från midsommarfirandet lagom till Dahlins två mål under den sista halvtimmen av Sverige – Ryssland, de svenska supportrarnas avlägsna jubel över Sverige – Saudiarabien under mitt första roskildebesöks konstanta haschrus, den totala anspänningens jublande förlösning vid straffsparkningläggningen mot Rumänien, den kollektiva förnedringen under storbildsteven i Rålambshovsparken vid semifinalen mot Brasilien, och sedan upprättelsen en stillsam kväll i farsans stuga, när vi krossade Bulgarien i matchen om bronset. Svensk fotbolls och mitt eget livs höjdpunkt korrelerade en magisk sommar. Man glömmer ju gärna att Sverige hade tur i matchningen (Saudi och Rumänien, kom igen) och att jag själv fortfarande var oskuld.

 

VM i Frankrike 1998

 

Efter den makalösa turneringen 1994 passerade EM 1996, som spelades utan Sverige, mig fullständigt förbi. Ett starkt minne är dock när jag ser Sverige missa nästa VM med en förlustmatch mot Österrike på en pub i Lund, dit jag just flyttat för att studera på universitetet. Läsåret jag sedan tillbringade i Lund, 97-98, blev det ensammaste i mitt liv, men på sommaren 1998 var jag tillbaks bland mina vänner i Järna, och firade detta med att följa VM i Frankrike med i alla fall ett visst intresse.

Jag minns särskilt Nigerias fina inledning mot Spanien, som fick mig och farsan att hoppas på ett nytt Kamerun. Av det blev visserligen intet, men mellan de intensiva festandet i hembyn hann jag i alla fall se en och annan match, och komma in i det där sköna VM-flytet som krävs för att avnjuta ett mästerskap när ens nation inte riktigt har det som krävs.

Men den enda match förutom Nigeria – Spanien som jag verkligen minns såhär 18 år senare är finalen, där Frankrike fullständigt krossade Ronaldo och Brasilien. 1998 var den brasilianska Ronaldo fotbollsvärldens golden boy, medan Frankrike inte imponerat sedan 80-talet, så den matchen gav verkligen mersmak inför kommande turneringar.

 

EM i HOLLAND/BELGIEN 2000

 

Mitt första minne i anslutning till den här turneringen är en av Sveriges kvalspelsmatcher mot England, där vi genom att spela 0 – 0 tog säkrade platsen i slutspelet. På pappret ser ju 0 – 0 ut som en riktig skitmatch, och för neutrala tittare eller engelska fans var det kanske det också. Men som svensk åskådare var det ren fotbollsglädje att se den svenska truppen, ledda av den nya stjärnan Fredrik Ljungberg, tvinga engelsmännen till oavgjort i en skitig kamp om varje centimeter lera.

När jag tänker tillbaks på den matchen minns jag framförallt min lägenhet vid tillfället, en sunkig etta på Norrtuna i Järna, och min livssituation, som var den fullständigt ansvarslösa slackerns. Jag minns med värme hur jag brukade vakna på tv-soffan, sätta på kaffet, hoppa ut genom fönstret och springa bort till kvartersturken för att köpa frukost, vanligtvis avokado med keso och eventuellt några frallor om de kändes färska. Om jag hade rökte jag en morgonspliff till kaffet, drog i mig frukosten när munchien satte in och satt och glodde på tv till sen eftermiddag, då jag begav mig ned till byn och krogen eller videobutiken, beroende på plånbok, humör och stash. Kontrasten mellan mitt skönt slappa leverne och landslaget tappra kamp i teven var underbar.

När själva turneringen sedan drog igång var jag full av hopp, i synnerhet som vi hamnat i en ganska lätt grupp: Belgien och Turkiet borde vi klara av, och i en sista match mot ett redan klart Italien borde vi kunna kämpa till oss i alla fall ett oavgjort.

Besvikelsen slog till direkt, i hela turneringens öppningsmatch, där vi föll mot ett Belgien som inte imponerade. Jag såg matchen på jobbet, ett gruppboende för utvecklingsstörda som jag parkerade framför teven. Matchen mot Turkiet såg jag på lokal, Torino i Järna. Den slutade 0 – 0, och den här gången var matchen ännu sämre än resultatet antydde. Den internationella expertisen ansåg rent av att den var turneringens sämsta. Jag kunde bara hålla med där jag satt och fyllnade till under hånfulla skrik mot landsförrädarna på skärmen.

Inför sista matchen mot Italien hade jag redan gett upp allt hopp om laget. Men min privata situation kunde ändå bli snäppet värre, när tjejen som jag träffade, över en lunch på Torino, lindade in så gott hon kunde att hon inte ville ses igen. Nu hade jag visserligen börjat träffa henne mest för att imponera på en kompis som tyckte att hon var så jävla snygg, samt för att sätta punkt för en dryspell som varat i flera år. Men det var ändå lite bittert att förkastas som man, särskilt som det skedde efter ett enda samlag. Innerst inne visste jag förstås att vi inte klickade, och att sex kunde vara betydligt bättre. Men jag passade ändå på tillfället att trösta mig själv med en halv tripp jag hade liggande hemma. Jag satte på matchen lagom till att Henke Larsson nickade in 1 – 1, men var för trippad för att riktigt få upp ångan. Tur var väl det, då Del Piero satte 2 – 1 två minuter innan full tid.

Jag såg nog ett par matcher till, men förutom Jugoslaviens sinnessjuka vändning mot Slovenien, från 0 – 3 till 3 – 3 i en match där varningarna och utvisningarna haglade, är den enda jag minns finalen mellan Italien och Frankrike, som jag såg med farsan på en krog på södermalm. Mycket för att Marcus Birro satt på bordet intill, och att jag nästan hamnade i bråk med honom när jag lånade hans öl för att kolla att ölen jag fick in inte var en slasköl, ni vet det där glaset där de samlar upp en massa skum. Tyckte den smakade riktigt avslaget, och tog därför Marcus Birros öl för att hålla upp bägge två mot ljuset för att jämföra. Den gamle fyllehunden slet den till sig under morska råm från hela sitt sällskap. Själv var jag rätt full, och farsan rätt generad. När Birros älskade Italien sedan fick torsk lämnade vi stället rätt snabbt på farsans initiativ. Lite synd, det hade varit något att fått en smäll av själva Birro.

 

VM i Japan/Sydkorea 2002

 

Efter att Sverige direktkvalificerade sig som gruppetta i kvalet hade jag, och många andra, ganska gott hopp, även om man kunde ana lite oråd i det faktum att det bästa laget i vår grupp hade varit Turkiet. I VM hamnade vi dessutom i den så kallade “dödens grupp” tillsammans med England, Argentina och Nigeria, lag som hade bättre spelare än Sverige på i stort sett varje position. Men till skillnad från förra EM innebar detta i alla fall att vi skulle kunna lämna turneringen med huvudet högt hur det än gick.

På grund av tidsskillnaden gick matcherna på förmiddagen, och jag såg den första matchen, mot den eviga motståndaren England, i sängen med min flickvän i hennes lägenhet vid Hornstull. Jag hade oblygt flyttat in hos henne, och vi såg matchen medan vi åt frukost som jag nyss handlat nere på ICA i porten intill. Jag levde verkligen drömmen där ett tag, mysnivån var på topp, och Sverige levererade med ett 1 – 1 som vi var mer nöjda med än England, som ju alltid tror att de är bäst. Efter 2 – 1-segern mot Nigeria, som jag såg på samma plats och position, var hoppet tänt på allvar.

Tyvärr jobbade jag när det var dags för matchen mot Argentina, ett sommarvikariat på en gruppbostad i Gröndal. Vanligtvis brukade det gå bra att se på lite teve på sådana arbetsplatser, men just den här dagen hade någon blendkärring bokat in ett besök hos frisören för en av brukarna samtidigt som matchen gick, och varken jag eller min kollega kunde tänka oss att avstå matchen. Så vi ringde och bokade in en ny tid hos frisören, och avnjöt sedan Sveriges makalösa insats och Anders Svenssons frisparksmål i 1 – 1-matchen som innebar att Sverige slutade som segrare i turneringens svåraste grupp. Som bonus kunde jag dagarna efter skryta om att jag var en slags bukkusin med landets hjälte Anders Svensson, då han var tillsammans med systern till hon som dumpade mig under EM. Mitt vikariat förlängdes däremot inte när hösten kom.

Besvikelsen kom i åttondelen när vi föll mot Senegal. I och med att laget som helhet höll ställningarna ganska bra kunde jag rikta vreden mot Magnus Hedmans svaga insats som målvakt. Men besvikelsen blev så tung efter det fina gruppspelet att jag inte några fler matcher det året. Jag minns i alla fall att jag slött konstaterade att den där jävla Ronaldo kunde lyfta segerbucklan till sist när jag såg en DN-framsida på biblioteket.

 

EM i Portugal 2004

 

Efter ett fint kvalspel kom Sverige till EM-slutspelet i Portugal med sin bästa trupp sedan VM i USA. Fredrik Ljungberg var på toppen av sin förmåga, backlinjen var i absolut världsklass och med Zlatan Ibrahimovic på topp jämte en het Henke Larsson var landslagets anfallskris ett minne blott.

Min privata situation var däremot lite svajig. Jag hade övergivits i av mina vänner, som blivit med barn, i en alldeles för dyr källarlokal i Bagarmossen, som jag till sist lyckades hyra ut till några bekanta. Själv bodde jag tillfälligt hos min senaste flickvän i en lägenhet i Nacka, men det hela var fortfarande ganska osäkert, och jag var redo att packa kappsäcken vilken dag som helst.

Lyckligtvis kunde jag med hjälp av det svenska landslagets prestationer drömma mig bort från den ångestfyllda vardagen, tillbaka till den lyckliga sommaren 94. Hela turneringen inleddes för svensk del med en favorit i repris när vi mötte Bulgarien, och slog dem med ett extramål, 5 – 0. Henke Larsson var i sitt livs form, men även Zlatan, relativt oprövad i slutspelssammanhang, fick näta. Kopplingen tillbaks till sommaren 94 förstärktes av att jag såg matchen med farsan ute i Järna. Dagen efter tog jag tåget till min flickväns lägenhet i Nacka, där jag senare såg matchen mot Italien, med Zlatans berömda klacksparksmål, och gruppspelets avslutande 2 – 2-match mot Danmark, hög på en femma röka som jag köpte av en bekant jag råkade på tåget.

Kvartsfinalen mot Holland spelades på midsommarhelgen, då min flickvän skulle bort. Så jag schasades ut ur lägenheten, och såg matchen, hög på amfetamin, på en storbildsduk som lånats till ovan nämnda lokal i Bagarmossen. Kombinationen amfetamin och fotboll visade sig väldigt potent, men matchen var förmodligen intensiv så det räckte även i fullt nyktert tillstånd. I stort sett hela laget stod upp bra mot Holländarna. Det enda undantaget var Zlatan, som gjorde en märkligt blek figur, och sedan missade sin straff i den straffsparksläggning som följde på 0-0 efter förlägning. Jag skulle sova hos en kompis i Årsta, men satt uppe hela natten och försökte sprida ett rykte om att Zlatan blivit drogad på diverse forum. Hade vi haft dagens sociala medier är det möjligt att jag fått spin på storyn.

Min flickvän verkade dock ha använt midsommarhelgen till att tänka över sin situation, och beslutade sig för att hon klarade sig utan en knarkande snyltgäst i sitt hem. Under resten av turneringen var jag sålunda hänvisad till kompisars lediga soffor och den livsstil som följde på detta. Om jag nu såg någon match har de försvunnit bland alla minnen av utdragna krogkvällar och efterfester.

 

VM i Tyskland 2006

 

Efter diverse turer fram och tillbaks var jag åter ihop med kvinnan från förra turneringen, som jag dessutom gjort gravid. Vi hade flyttat ned till Skåne hösten innan, och bodde i en lägenhet i Degeberga när turneringen drog igång. Jag såg den bedrövliga 0 – 0-matchen mot Trinidad-Tobago på vår lilla tjock-tv i lägenheten, liksom när de återupprättade hedern med 1 – 0 mot Paraguay. Sista gruppspelsmatchen mot England, 2 – 2 och avancemang, avnjöt jag på en större flatscreen hos en granne vars katter vi vaktade.

Inför kvartsfinalspelet åkte vi till hennes släkt på västkusten, och känner av någon anledning än idag en väldigt stark nostalgi inför minnet av bilfärden, när vi lyssnar på referat av de avslutande gruppspelsmatcherna på bilradion. Jag antar att kombinationen av gravid flickvän, sportreferat på radio och semester på västkusten kändes vuxet på ett nytt och fräscht sätt. Jag var på väg att bli man.

Den förnedrande kvartsfinalen mot Tyskland, som slutade 0- 2, efter spel på ett mål, såg vi på en hamnkrog. Jag drack mig ganska full men hade vid det laget vant mig vid den oundvikliga besvikelsen. Särskilt som den svenska insatsen redan under gruppspelet hade varit betydligt svagare än både 02 och 04. Stommen i laget – Ljungberg, Mellberg, Svensson, Linderoth – började bli gamla, utan att någon ny generation kunde skönjas efter Zlatan.

I och med att jag fick mjuklanda i besvikelsen förmådde jag mig att följa resten av turneringen, och gladdes framförallt åt Tysklands seger över Argentina och Englands förlust mot Portugal, två härliga straffsparksläggningar som satte riktigt arroganta lag på plats.

 Det var rätt svårt att välja lag i finalen mellan Frankrike och Italien, Frankrikes gyllene generation med två titlar under bältet var ju favoriter, men jag har aldrig tålt den Italiensk fotbollen med sina filmningar, sitt fulspel och sitt effektiva sätt att vinna precis på marginalen. Zinedine Zidane bjöd dock på tillräcklig underhållning med sin skallning för att göra matchen minnesvärd, och skapa engagemang inför nästa turnering.

 

EM 2008 i Österrike/Schweiz

 

År 2008 hade vuxenlivet verkligen börjat. Jag hade två barn, bodde i en stor trea i Vitaby på österlen, och sommarjobbade på en turistbutik i Kivik mellan studier på Kristianstad högskola. Jag var fortfarande tillsammans med kvinnan från förra turneringen, och trivdes överlag ganska bra med min situation, inte minst vår stora lägenhet på nästan 100 kvadrat, med fräscht, nyrenoverat badrum inklusive badkar och balkong. Sommarjobbet var en skön omväxling från de vårdjobb jag annars brukade ta till. Istället för att byta vuxeblöjor log jag mot turister, och cyklade till och från jobbet genom ett somrigt österlenslandskap. Min personliga situation detta slutspel var nog bättre än den varit sedan VM i Frankrike 1998.

Jag minns särskilt tydligt hur jag cyklar hem för att hinna med den inledande matchen mot regerande mästarna Grekland. I och med att vägen från Kivik upp till Vitaby i stort sett är en enda uppförsbacke brukar turen ta fyrtiofem minuter minst, med gott om pauser då jag ledde cykeln och njöt av landskapet och vädret. Nu hade jag dock bara en halvtimme på mig, och överraskade mig själv med att pumpa hela vägen hem.

När det kom till Sveriges sportsliga insats var jag luttrad sedan förra turneringen, och väntade mig inte särskilt mycket. I och med 2 – 0-segern mot Grekland och uddamålsförlusten mot Spanien tändes dock det där förbannade hoppet, som sedan släcktes av Ryssland, som skickade Sverige ur turneringen med 2 – 0 i den avslutande gruppspelsmatchen.

Det här året hade jag dock börjat följa övriga matcher med större intresse, till viss del för att jag inte förväntade mig några storverk av det överåriga svenska landslaget. Framförallt följde jag Hollands makalösa segertåg i det årets “dödsgrupp”, där Italien, Frankrike och Rumänien massakrerades i tur och ordning, med 3 – 0, 4 – 1 och 2 – 0. Döm om min förvåning när Ryssland sedan krossade detta Holland med 3 – 1 i en kvartsfinal där siffrorna faktiskt motsvarade matchbilden. Att Spanien sedan vann hela turneringen gav viss upprättelse åt Sveriges insats i gruppspelet.

Tyvärr blev finalen en ganska splittrad affär för mig som åskådare, då min nästan två år gamla dotter vägrade att sova i sin säng. Vi hade fått någon idiotisk idé om att hon skulle få ett eget rum att sova i, och envisades alldeles för länge trots att hon tydligt visade att hon inte alls var intresserad av ett eget space, utan klättrade ur sängen och skrek efter oss tills vi kom in och nattade. Halva finalen försvann på det sättet. 

 

VM 2010 i Sydafrika

 

För första gången sedan 1998 lyckades Sverige inte kvalificera sig till mästerskapet. Lika bra det, kände jag, som såg fram emot att avnjuta en turnering utan den bipolära distraktion en svensk insats innebär.

Min egen situation hade rent privat försämrats, i och med att jag och mina barns mor just separerat. Jag flyttade upp till en kompis extrarum i Stockholm, vilket kändes som att slängas ungefär sex-sju år tillbaks i tiden. Samtidigt innebar det att jag kunde ägna detta VM min fullständiga uppmärksamhet, förutom de första veckorna då jag hade barnen och fick gästa min morbrors villa i Järna. Jag hann väl se en och annan gruppspelsmatch medan de lekte med varandra eller satt framför någon film, men det riktigt tunga tittandet kom jag igång med i och med kvartsfinalerna. Den första, mellan Uruguay och Gahna, såg jag hos min kompis Calle Thörn i Malmö, där jag mellanlandade efter att ha lämnat av barnen i Skåne. Calle var visserligen inte ett dugg intresserad av fotboll, men han hade ingenting emot öl och chips, eller för den delen det avslappnade slags tittande man ägnar en match man egentligen inte bryr sig särskilt mycket om.

Resten av matcherna såg jag hemma i lägenheten i Hägersten där jag var inneboende, och vid finalen minns jag att jag stod inför ett dilemma: Spanien som efter insatsen i turneringen och det förra guldet var klara favoriter, eller Holland som seglat upp som hatlag efter sitt väldigt fula spel i kvarts- och semifinalerna. Nå, med ett par öl i goda vänners lag var det egentligen skitsamma.

 

EM 2012 i Polen/Ukraina

 

På något sätt tog sig Sverige vidare till slutspelet, men besvikelsen kom barmhärtigt snabbt när Ukraina besegrade Sverige i den första matchen, som jag såg på puben diset i Örnsberg, varpå jag gick hem till vinterviken, där jag hyrde ett litet kyffe i en industrilokal. Läget var naturligtvis härligt men själva boendet var rent ut sagt vidrigt, möjligtvis uthärdigt för en tjugoåring som enbart var hemma för att skita och sova. Som 35-årig tvåbarnsfar var situationen egentligen under min värdighet, men hyran var låg och anpassad till min inkomstnivå.

Jag flyttade in hösten 2011, som var ovanligt varm. När vintern sedan kom blev det förstås rejält deprimerande i kyffet, som var kallt, mörkt och fuktigt, men jag härdade tappert ut inför sommarens hägrande dopp i viken och häng i grönområdet. Sommaren visade sig dock bli den sämsta i mannaminne, med låga temperaturer och ideliga regn. Vid Stockholm Maraton i början av juni låg temperaturen på 7 grader, och det blev inte mycket bättre under resten av sommaren. Det är faktiskt väldigt svårt att minnas vad som utspelade sig på sommaren och vad som hände på hösten, så turneringen blev på så sätt ett viktigt landmärke.

När Sverige mötte England i nästa match var jag i Norrtälje och tog ayahuasca, och kunde därmed skratta bort den 3 – 2-förlusten jag googlade fram efter avslutat rus. Vafan spelade det för roll när man just haft sex med Gud liksom. I och med att spelet var förlorat sket jag helt i matchen mot Frankrike, där Sverige typiskt nog upprättade hedern med en helt meningslös 2 – 0-seger.

 Jag var inte jättepepp på resten av turneringen, men omständigheterna gjorde att jag befann mig i en lägenhet i Umeå under finalspelet, då jag deltog i mockusåpan “Kulturkampen” utan mycket annat att göra på kvällarna än att moffa chips och öl och se på fotboll. Turneringen avslutades dock som den börjat för min del, då de lag jag valde att heja på förlorade varje match, först Portugal mot Italien, sedan Tyskland mot Spanien, till sist Italien som jag ändå föredrog i finalen mot ett alldeles för framgångsrikt Spanien.

Som salt i såren sprack vädret upp nere i Stockholmsområdet, med soligt och varmt väder då alla mina vänner, inklusive min nya flickvän, avnjöt en riktig folkfest i Järna med anledning av den årligt återkommande fotbollsmatchen mellan antisar och gruntisar, det vill säga före detta waldorfelever mot före detta kommunalskole-elever. Antisarna vann matchen på straffsparksläggning, vilket följdes av fest i parken på kvällen och rejv i skogen på natten. I Umeå var det kring tio grader och regn.

 

VM i Brasilien 2014

 

Ännu ett VM utan ett störande Sverige. De första matcherna avnjöt jag i Järna, där jag bodde i en etta med min flickvän och min nyfödda son. Särskilt minnesvärd var naturligtvis Hollands utskåpning av Spanien med 5 – 1, som äntligen bröt det aptråkiga Spaniens skräckvälde.

Lagom till finalspelet hade vi flyttat ned till ett hus i Skåne, några kilometer från där mina äldre barn bodde. Vattnet hade visserligen visat sig odrickbart, men brunnen skulle göras vid och hyran sänktes. Under de första dagarna, när Tyskland gjorde mos av det framcurlade Brasilianska landslaget i den bästa final jag någonsin sett, kändes tillvaron helt ok.

När hela boendet utvecklades till en mögelskadad mardröm under vintern var fotbollen sedan länge över, varför den mycket deprimerande delen av mitt liv ligger utom ramen för detta blogginlägg. Tack och lov för det.
Nu bor jag i en hyfsat fräsch lägenhet i St Olof och ser fram emot att se Sverige få stryk av Irland om några timmar, så jag kan avnjuta resten av turneringen med lagom distans.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: