Skip to content

Halvtidsrecension: Game of Thrones

maj 26, 2016

game-of-thrones-season-6-episode-1-ss06

Mina förväntningar inför den här säsongen, den första helt fri från George RR Martins spoilers, var som en del av er kanske minns ganska höga. Halvvägs in måste jag tyvärr tillstå att de kommit på skam. Den trailer jag recenserade i Mars utlovade till exempel fortsatta vedermödor för seriens huvudfigurer, och det är ju i mångt och mycket vedermödorna Game of Thrones bygger på. Att vi från soffans bekväma trygghet kan avnjuta huvudpersonernas elände, med rikliga inslag av bitterljuv indignation.

Ursäkta för att jag inte pallar leta upp och länka, men jag har läst både här och där att det nyskapande med Game of Thrones skulle vara att serien populariserat tortyr, våldtäkter och medeltida straffmetoder, vilket inte varit hippt sedan, ja, medeltiden. På sätt och vis stämmer det förstås, men det är bara den synliga delen av isberget. Tortyren, våldtäkterna, det rituella bålbrännandet av barn, de fega massakrerna och så vidare är ju bara medel för att uppnå ett annat mål: den bitterljuva indignationens kränkta harm.

Här skiljer sig Game of Thrones från medeltidens tortyr- och avrättningsporr, där sadismen utgör harmens förlösning, när rättvisan återställs genom att förbrytarens kött slits från hens ben till folkmassans jubel.

Under de fem första säsongerna har dock orättvisan härskat oinskränkt i Game of Thrones, med undantag för korta små triumfer, som dock raskt blir till aska i segrarens mun. Theons flykt från sin torterare i tredje säsongen är symptomatisk, en flykt torteraren själv arrangerade i syfte att ingjuta falskt hopp i Theon, för att därefter kunna bryta ned honom ännu grundligare.

Det “röda bröllopet”, där samtliga myndiga medlemmar av familjen Stark slaktades, och Ramsay Boltons våldtäkter av Sansa Stark, är de inslag som väckt mest offentlig indignation i serien såhär långt. Själv håller jag den patetiska antihjälten Stannis Baratheon snöpliga slut som seriens höjdpunkt – eller kanske snarare “lågpunkt”: efter att bokstavligt talat ha offrat allt, inklusive sin unga dotter, för att uppfylla en religiös fanatikers profetia förlorar han ett slag och blir nedhuggen i snön. Ingen nåd, ingen rättvisa och ingen mening alls. Den religiösa fanatikern Melisandre red förstås till säkerhet långt innan slaget.

Men nu vänder det, tyvärr. Så här långt har den sjätte säsongen allt för mycket liknat den näst sista ronden, där hjälten mirakulöst börjar kvickna till efter att ha slagits sönder och samman hela matchen. Det vill säga den tråkigaste delen. Och den overkligaste.

Kanske lite konstig sak att klaga på i en fantasysere, men som jag skrev i den förra Game of Thrones-recensionen behöver även fantasy förankras i någon slags gemensamt upplevd verklighet. Kanske särskilt just fantasy. För att visa regler (magi, drakar, zombies) ska kunna upphävas är det särskilt viktigt att det finns en överenskommelse om vilka regler som ändå gäller.

I och med lagen om alltings jävlighet bär förstås allt jämmer och elände som präglat de tidigare säsongerna sannolikhetens prägel bara därför, medan hjältinnor som rycker in med svärdet i högsta hugg just när de behövs alltid luktar lite barnsaga.

Men framförallt vill jag uppröras, äcklas och harmas av Game of Thrones. Man kan se det som ett samlag: ju längre och kraftigare retning, ju bättre utlösning. På det här stadiet kommer utlösningen alldeles för tidigt.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: