Skip to content

Det sverigevänliga PK-förtrycket

maj 19, 2016

Jag trodde länge att jag avskydde identitetsvänstern. När jag hamnade i konflikt med “sverigevännerna” insåg jag emellertid att det jag tagit för avsky bara var en mild irritation.  Sverigevännerna har nämligen lärt mig avsky på riktigt.

Kanske jag är sist på den här bollen av alla i landet med ett tresiffrigt IQ, och det finns två skäl till att jag är så senfärdig: dels att min hudfärg, sexuella inriktning, politiska orientering med mera gav mig privilegiet att inte behöva bry mig, dels att alla andra brydde sig så jävla mycket. Under mandatperioden mellan 2010 och 2014 såg mitt facebook-flöde alldeles för ofta ut som SD-nytt. Att den intensiva SD-bashingen skapade sympatier för the underdog vore alldeles för mycket sagt, däremot kändes SD och deras pajaserier som alldeles för lågt hängande frukt för att jag skulle ha någonting att tillföra alls.

Paradigmskiftet började, ironiskt nog, samtidigt som jag publicerade mitt första lätt SD-häcklande inlägg efter valet 2014. I och med Sverigedemokraternas succéval – tredje största parti, med högre siffror än opinionssiffrorna visade – började luften att pysa ur deras fiender. Kanske började folk inse att deras SD-relaterade delningar bara utgjorde reklam, då de dels gav partiet uppmärksamhet, dels förstärkte bilden av SD mot resten av etablissemanget. Att inbitna vänstermänniskor glatt dela timbroliberal propaganda så länge den i någon mån argumenterar mot Sverigedemokraterna är ju ganska svårt att tolka på något annat sätt. Kanske gav folk helt enkelt bara upp när uppförsbacken blev för brant. Människor är ju när allt kommer omkring i det stora hela en bunt veka töntar, lika snara att hoppa på tåget i medgång som att lämna i motgång.

När den rödgröna regeringen i och med flyktingkrisen övertog stora delar av Sverigedemokraternas politik har det varit relativt tyst om Sverigedemokraterna och deras svans, i alla fall i mina flöden. Nog för att mina flöden lider av en viss snedvridning på grund av urval, jag följer till exempel inte Henrik Arnstad, så jag är öppen för att rättas om jag har fullständigt fel. Men mitt intryck är i alla fall att Sverigedemokraterna inte alls drar lika mycket klick som förut, vilket inte är så märkligt. Det är ju betydligt mer intressant att flyktingvänliga regeringspartier under glänsande krokodiltårar bedriver deras politik än att de själva lovar att göra det. Extra klickbonus förstås att MP samtidigt gullar med islamister och turkfascister.

När riksdagen ändrat riktning följer förstås riksmedia efter. Med tanke på riksmediernas tidigare förnämt höga svansföring är det naturligtvis ganska ynkligt. Men förhoppningsvis har det den positiva effekten att det sätter press på så kallad alternativmedia, den fauna av taffliga invandringsbloggar som skördat orimliga klicksiffror i den politiskt korrekta miljön. Att tro att de ska försvinna helt, eller ens marginalieras, är förstås en pipdröm. Liksom partiet Sverigedemokraterna kommer sitta kvar i riksdagen under överskådlig framtid, så har alternativmedia karvat ut en nisch som kommer att bestå. Det upplevda sveket gentemot gamle översten på östermalm och de fackanslutna gammelsossarna är för stort för att de utan vidare ska vallas tillbaks med lite skäggmumlande Arpi-krönikor eller ett och annat reportage om att kallas “svennehora” ute i orten. En sida som Nyheter Idag, som faktiskt producerar en och annan faktisk nyhet, har antagligen framtiden för sig, liksom Fria Tider, som med sin plustjänst lyckats slå mynt av det nätburna hatet mot etablissemang och invandring.

För den rena kverulansen kommer – förhoppningsvis – utrymmet minska. I och med att jag talar om mina fiender på Avpixlat kan det finnas spår av önsketänkande i min analys, men det som utmärker Avpixlat är ju att de överhuvudtaget inte producerar egna nyheter, utan till större delen utgör en fortsättning på de gamla anonyma kommentarfältens så kallade “pissrännor”. När Expressen, SvD, Göteborgsposten eller vem det nu blir gör inbrytningar på den sverigevänliga marknaden bör rimligtvis behovet av det rena gnället minska.   

 Till skillnad från Fria Tider verkar Avpixlat dessutom ha stora problem med att skapa intäkter. Sidans annonsplatser utgörs till större delen av annonser för själva annonsplatsen. En avigsida med det herostratiska rykte Avpixlat fått som hatsidornas hatsida. För när det gäller att omskrivas har ju Avpixlat närmast hypats av etablerad rikspress, för vilka Avpixlat utgör det stående exemplet på svenska hatsidor, samtidigt som sidans ansvariga utgivare och TL;DR-krönikör Mats Dagerlind ideligen bjuds in i finrum som Publicistklubben och P1 för att debattera sitt kokande hat. Det är svårt att komma från misstanken att Avpixlat blivit en slags alternativmedias Svenska Motståndrörelsen, det vill säga den perfekta fienden med sina svamliga krönikor och sitt osjälvständiga innehåll.

Få verkar dock bekanta med den sverigevänliga AP-svansens monumentala hyckleri, något jag själv inte var riktigt på det klara med fram till min konflikt med dem inleddes här om veckan. Sedan dess har mitt facebook-konto anmälts två gånger, med resultat att jag fått det förlamat (vilket innebär att jag kommer in på kontot, men inte kan göra inlägg, svara på PM, lajka eller redigera innehåll) två gånger, först i ett dyng och sedan i tre. Materialet som anmäldes av sverigevännerna var ett porträtt av Adolf Hitler, som jag för skojs skull körde en kändisvecka för några år sedan, och en bild av när kungen kastar dart med några skinnskallar. Att folk skiter ned sig av Hitler är förstås inget nytt, men på vilket sätt den senare bilden skulle bryta mot Facebooks “gemenskapsregler” har jag fortfarande svårt att förstå. Majestätsbrott?

Men Facebook är ju Facebook, ett privat amerikanskt företag. Som sådant kan de väl köra vilka muppiga regler de behagar. Det intressanta är att anmälningarna med all sannolikhet gjordes av någon amöba till “sverigevän” som samtidigt satt och gnölade om PK-censureringen av Jan Lööf. Jag har dock hittills kommit relativt billigt undan, jämfört med till exempel Chang Frick, som hade fräckheten att publicera vår debattartikel om Avpixlat-gängets hyckleri. Som tack för sitt bidrag till debatten okynnesanmäldes hans facebook-konto som falskt, och stängdes av till dess att han identifierat sig.

Allt det här har förstås stärkt mig i min tro att den sverigevänliga rörelsen bara är de politiskt korrekta “kulturmarxisternas” spegelbilder och arvtagare, som utifrån sina egna preferenser kommer fortsätta deras kamp mot det fria ordet. Den enda skillnaden är att där en kulturmarxist anmäler bilden nedan för kulturell appropriering, anmäler en sverigevän för de utsträckta långfingrarna.

tumblr_mrfzrd8t8H1syscpao1_r3_500

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: