Skip to content

En röst från insidan: Kumla

maj 13, 2016

Fortsättning på detta inlägg

Tiden på svenskt häkte var fruktansvärd. Knappt någon mänsklig kontakt, bara ensamhet i en steril miljö utan intryck. Jag var kvar där i fem dagar, vilket inte är någonting, många sitter längre än så, men den tiden kändes ändå som en evighet. Naturligtvis blev jag hämtad just när kiosktanten äntligen var på väg till min cell. Perfekt avslutning på en hemsk vistelse.

Nu skulle jag till Kumla på en så kallad utredning. När du transporteras i Sverige får du ett midjebälte med handbojor, som i sin tur är fästa vid de handbojor du har runt händerna, vilket får dig att känna dig som Hannibal Lecter ungefär. Väl anländ slussades jag in genom en källare, där jag ombads klä av mig alla kläder inför 6-7 personer av bägge kön. Sedan tvingades jag gå naken genom en ca 10 meter lång gång som avslutades med en metalldetektor. Framme fick jag ange klädstorlek och fick en säck med kläder i storlek XL.

Själva mottagningen påminde om ett akvarium, vilket förmodligen var meningen, så vi snabbt skulle vänja oss vid känslan av att vara instängda och övervakade. Jag hamnade på riksmottagningen, där brottslingar med straff högre än 4 år hamnar för att utredas, eftersom vi är extra kriminella och därför bör behandlas med särskilda villkor. Där fanns 10 utredningsplatser reserverade för oss tungt kriminella. Någon hänsyn till brottets karaktär togs inte, förutom när det gällde sexbrottslingar som alltid haft en särskild plats i kriminalvårdens hjärta. Det stod snart klart för mig vad som gällde: vi skulle granskas i en så steril miljö som möjligt utan stimulans. Under de 8 veckor granskningen pågick fick vi varken tillgång till skola, arbete eller träning. Allt var förbjudet, och allt jag haft med mig från Danmark, som brev, dagböcker, adresser och så vidare var taget i beslag. Det hela var oerhört påfrestande för psyket. Jag fick känslan av att de ville demontera hela min personlighet, ta bort allt som definierar mig och sedan se efter vad som finns kvar. Samt se efter hur vi klarade av att hanter den press proceduren innebar.

Mina planer på att bygga upp mig själv och mitt liv kändes allt mer avlägsna. Under tiden i Danmark hann jag bygga upp ganska bra kondition. Jag hade ett par riktiga löparskor, och sprang utan problem 10 – 12 kilometer. På Kumla togs löparskorna i beslag och ersattes med kriminalvårdens tofflor, som i passformen påminde om Converse, fast hårdare. Försök springa ens en kilometer i ett par sådana.

Det gjorde jag. Jag var fast besluten att inte tappa det jag byggt upp i Danmark, så jag sprang så gott jag kunde. I tre veckor pallade jag hålla på, men blev till sist tvungen att ge upp, då jag utvecklat sådana smärtor i nacke och rygg att jag inte kunde sova. Jag bad förtvivlat om att få mina löparskor tillbaka, så jag åtminstone fick röra min kropp. Jag hade sådan ångest att jag började förstå allt tjat om självmordstankar.

Jag fick inte tillbaks mina skor, utan erbjöds istället piller. Jag tackade nej. Tyckte inte psykofarmaka riktigt hörde hemma i det nya liv jag tänkt mig. Jag har ADHD, och den bästa medicinen mot det är motion, det märkte jag i Danmark. Den möjligheten togs ifrån mig på Kumla. Jag skulle faktiskt gå så långt som att kalla riksmottagningen för en slags tortyr. Kocken på Kumla var till exempel duktig men hade uppenbarligen noll koll på näringslära. Maten var fullproppad med kolhydrater, fett och alla tänkbara maxade energier vi sedan fick tampas med i påtvingad overksamhet. Hela kroppen och hjärnan var fullproppad med energi, utan möjlghet till utlopp. Mina magproblem kom dessutom tillbaka, jag fick återkommande anfall av svåra smärtor.

Sammanfattningsvis var det tydligt att deras utredning av oss kriminella svin skulle ske under sämsta möjliga förutsättningar, för att locka fram våra allra värsta sidor, vilket senare bekräftades av en kriminalvårdare. Meningen var att klassa oss så högt som möjligt, så kriminalvården hade ryggen fri om någon misslyckades och spårade ur längre fram. Behandlingen framkallade känslor av hat som jag aldrig tidigare behövt uppleva. Detta är svensk kriminalvård i ett nötskal.

Av anonym intern

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: