Skip to content

TV-recension: Shameless

april 29, 2016

shameless

Ett vanligt vänstergnäll är att amerikanska tv-serier bara handlar om övre medelklassen: människor som bor i dyra hus och lägenheter, sällan har problem med pengar och arbetar på normala tider. Till och med när huvudpersonen kör budbil, som i “King of queens”, lever han i övrigt lika sorglöst som en medelklassare med full försäkring.

 I “Shameless” får vi dock till sist möta den amerikanska, vita underklassen i form av en sexbarns-familj i Chicagos slum, med en alkoholiserad pappa och en förrymd och psyksjuk mamma. Familjen bor i ett nedgånget hus som tillhör en avliden släkting, som i hemlighet begravts på bakgården så att pappan kan fortsätta casha in hennes pension och familjen kan bo kvar i hennes hus. Då fadern är ständigt hög, full eller medvetslös sköter den äldsta systern hushållet efter förmåga, med alla till buds stående medel.

“Shameless” var från början en brittisk tv-serie, där skildringar av underklassens vedermödor är betydligt vanligare, i allt från komediserier som “Hemma värst” och “Bottom” till populära såpor som “Eastenders”. Jag har inte sett brittiska “Shameless” och vet därför inte hur troget man följt originalet, men det vilar något avvikande över serien, som om man följt en story men inte riktigt lyckats med översättningen till amerikanska förhållanden fullt ut. Kanske beror det bara på ovanan vid att se någon kämpa med ekonomin i en amerikansk högbudgetproduktion, där karaktärerna annars inte har några problem med att bo centralt i New York fast de är servitriser och arbetslösa skådisar.

 Det utmärkande för “Shameless” är emellertid inte fattigdomen, utan framförallt omoralen. Karaktärerna knarkar, stjäl, bedrar, har sex med mindreåriga, försöker sälja barn, lejer ligister för att misshandla en fiende och förgiftar sedan denne med råttgift, utan att plågas av samvete eller bestraffas med karma. I många fall kan beteendet enkelt förklaras med omständigheternas tryck, men det bjuds också på exempel på när det omoraliska beteendet etablerats som en vana. Serien illustrerar helt enkelt Brechts gamla tes “först kommer käket, sedan moralen” på ett strålande sätt.

Ska man ändå vänstergnälla, och det hör väl till varje någorlunda ambitiös recension, så finns det absolut inslag av spekulativ socialporr över “Shameless”, när medelklassen bjuds in att förfasas och förundras av underklassens spännande livsföring, där varje räkning är ett äventyr och varje dag ett under. “Poorsplotation” vore kanske en passande PK-term i sammanhanget. Men den kritiken illusterar förstås bara det olösliga dilemmat underhållningsindustrin ställs för när det kommer till marginaliserade grupper: antingen ignorera eller exploatera. Starka skildringar med värdighet och värme må duga till festivalfilmer av Ken Loach eller Mike Leigh, men när det kommer till bred underhållning krävs mer spekulativa medel för att upprätthålla de ständiga problem och konflikter som får oss att fortsätta titta.

Det funkade på mig i alla fall, då jag plöjt igenom de tre säsonger som finns tillgängliga på Netflix. Den är emellertid inte riktigt så fängslande att jag pallar ladda ned de tre ytterligare säsonger som ännu bara finns att tillgå via torrents. Även om jag oftast är hyfsat engagerad i de flesta karaktärer och intriger så finner jag mig själv alldeles för ofta fibblandes med min telefon. Trots att alla parametrar egentligen är på plats.

Jag har två problem med serien. Det första är karaktärerna. Naturligtvis behöver man inte gilla alla karaktärer i en fängslande serie. Jag avskyr säkert en tredjedel av karaktärerna i “Game of Thrones” (alla i Daenerys posse + några till), ändå är varje nytt avsnitt som en julafton.  Det är dock någonting hos flera av Shameless huvudkaraktärer som skaver på ett irriterande sätt, som ett korn grus i skon.

 Till att börja med har jag rätt svårt för storasystern Fiona, vilket är problematiskt i och med att hon är den mest centrala karaktären, som håller ihop familjen och medverkar i flest scener och intriger. Det är något tillgjort över hela karaktären. Hon är lite för snygg för miljön, och de ständiga övningarna i förtvivlade ansiktsuttryck förstärker bara intrycket.

Tyvärr inleds hela serien med att hon träffar överklasskillen Steve/Jimmy, med sitt outhärdiga pojkbandsutseende som bara blir värre när det visar sig att han i själva verket är en skithäftig biltjuv som hoppat av college för att slumma med Fiona under falskt namn. Vid två tillfällen i serien försvinner han till min lättnad ur handlingen, bara för att dyka upp igen lite senare.  Jävligt retligt.

Skådisen som gör mellanbrodern Lip (förkortning av Phillip) gör för all del ett riktigt bra jobb, men han tvingas arbeta med en riktigt nött kliché, som dessutom överdrivs  bortom trovärdighetens gränser. Manusförfattarna nöjer sig inte med att göra detta maskrosbarn till en rå begåvning typ Will Hunting, han är ett jävla supergeni som MIT inte bara tar in helt gratis, de låter honom dessutom slippa alla mossiga lektioner (i och med att han redan kan allt) och bara leka i deras techlabb bäst han vill. Men om killen nu är en sån jävla Hawking, varför är alla han repliker i klass med facebooktrådens drygaste snubbe?

Men visst, att man har högt IQ och teknisk begåvning gör en inte automatiskt till en verbal talang, i synnerhet inte som verbal förmåga är synnerligen miljöbunden. I Chicagos andefattiga slum är väl Hanif Bali ungefär den högsta nivån man kan uppnå inom konversation. Däremot tar han ett helt avsnitt på sig att komma på en uppenbar lösning på ett problem, tyvärr har jag glömt bort problemet och vilket avsnitt det var frågan om, men jag minns att jag satt där och tänkte att så jävla skarp är han ju inte, och då var det alltså frågan om den slags problemlösning som borde passa en teknisk begåvning från livets hård skola som handen i handsken.

Den typen av grava trovärdighetsproblem går igen i stora delar av manus, i synnerhet de mer absurda delarna, som när familjefadern Franks nya kvinna engagerar sig i “Retard nation”, en militant grupp mongolider som vill återerövra retard-begreppet. Det låter strålande på papper, men i utförandet bottnar man aldrig riktigt, vilket har att göra med att serien tidigt etablerats som ett realistiskt drama. Ännu värre är bihistorien om när Frank råkar bli talesman för de homosexuella efter att han försökt lura till sig tillgång till sin tillfälliga sambos försäkring, en intrig värdig George Costanza. Att det framförallt är Franks historier som spårar ut bortom rim, reson och trovärdighet är särskilt synd då just Frank – mästerligt tolkad av William H Macy – är seriens absolut starkaste karaktär. Utan honom är det osäkert om jag hade tittat vidare efter de första avsnitten.

Att jag trots svagheterna ändå fortsatte genom tre säsonger är dock ett relativt gott betyg i denna tid av närmast kvävande överflöd inom underhållning. Men kanske är det framförallt ett gott betyg åt Netflix bekväma streamingformat, med app i varje ny TV. Jag har flera bättre serier på min hårddisk, men palla knöla in ett usb i vår “smarta” TV:s idiotiskt placerade uttag, i det smala utrymmet mellan vägg och skärm där jag knappt får plats med mina fingrar. Nog för att content är viktigt, men det slår fan inte format.

Annonser

From → Uncategorized

3 kommentarer
  1. Stolt och modig katt permalink

    Du får fan lära dig att se på en film eller serie utan att knappa på din dumma telefon hela tiden. Har du koncentrationssvårigheter eller? Är du en 13-åring som är rädd för att GÅ MISTE OM NÅT HÄFTIGT??? Det är inte en tv-series fel att du inte har förmågan att slita blicken från din lilla andra skärm i fem minuter.

  2. Digital Restrictions Management permalink

    Varför kör du inte bara en dator med typ Kodi (tidigare XBMC) och vips kan du göra allt från mobil, webb, med tangentbord och mus eller magiskt kontrollera med DLNA?

    Smarta TVs är puckade. Och Netflix är onda och orsaken till att man i webbläsaren inte kommer att kunna högerklicka och välja ”Spara som” i framtiden då de tvingade in DRM i HTML-standarden. Sådana som du är orsaken till att internet som allmänning är på väg bort.

    • schipperke77 permalink

      Orka hålla på. Såg ditt mer utvecklade klagomål på quitter, dit jag glömt mitt lösenord, och jag betalar naturligtvis inte för Netflix utan liftar på farsans konto.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: