Skip to content

Jag minns mina böcker och hur de tråkade ut mig

april 7, 2016

bok

År 2005 flydde jag än en gång Järna, vilket redan vid det laget hade blivit mig en vana. Jag inser förstås att det framstår som en smula patetiskt att måla upp denna relativt välbärgade tätort full av antroposofer, hippies och villasvennar som någon slags deklasserande problemförort, och större delen av problemet låg ju hos mig snarare än Järna. I slutändan väljer man trots allt både sitt umgänge och sina vanor, och det är ju inte helt nödvändigt att titta in på krogen varje gång man varit förbi affären.

Det är förstås lika retligt som frestande att krogen ligger mittemot affären, oavsett om man väljer att handla på Coop, som ligger mittemot Torino, eller ICA, som ligger mittemot Domherren. Sommaren 2005 kände jag vid i stort sett varje givet tillfälle minst en person på vardera av krogarna, som satt redo att hålla upp en skumfradgande, guldfärgad öl till frestande hälsning varje gång jag gick förbi.

Jag kan emellertid inte påstå att min flykt den här gången helt och hållet skedde på mitt eget initiativ. Att polaren som jag hyrde hos bad mig flytta, efter att jag bakfull somnat från en äldre brödrost som rökfyllde hela lägenheten, bidrog till exempel starkt till mitt beslut, i synnerhet som jag hade svårt att hitta annat boende i Järna. Det enda tillgängliga alternativet jag kände till var en liten stuga i Baskemölla utanför Simrishamn, som jag hyrde två år tidigare, under en tidigare flykt från byn.

Tillsammans med min dåvarande flickvän slog jag mig sålunda ned på Österlen, medan jag rationaliserade min snöpliga flykt från Järna som en välbehövlig nystart, ett brott från gamla, osunda vanor. Första tiden gick vi i och för sig på försörjningsstöd och drack rätt friskt, men snart blev flickvännen gravid, och vi började bägge två läsa på Högskolan i Kristianstad. När omständigheterna tvingat fram en förändring av mitt sunkiga liv, blev en naturlig följd att ge sig på lite aktiv personlighetsförbättring.

När fylleångorna och haschdimmorna långsamt skingrades insåg jag nämligen att jag inte riktigt var den person jag intalat mig själv. Jag var till exempel inte mycket till författare med tanke på att jag inte producerat mer än spridda texter under de tre år som gått sedan ”Recension”. Men det hängde till viss del ihop med ett annat självbedrägeri, som till ganska stor del understöddes av min omgivning: att jag var lärd, en intellektuell.

När man mest umgås med knarkare och alkoholister är det ganska lätt att få den rollen. Det räcker med att man läst ett par böcker, läst på universitet och gillar att se dokumentärfilm, så kan man sitta där på krogen och killgissa hejvilt om allt möjligt. Särskilt på den goda gamla tiden när alla inte gick omkring med google i fickan.

Uppvaknad till en lite mer objektiv verklighet insåg jag att jag inte ens var att betrakta som halvlärd, med mina sporadiska kunskaper inlärda efter lust-principen. Jag beslutade mig därför för att börja försöka leva upp till bilden av mig själv genom att börja läsa, ordentligt och metodiskt, vid sidan av mina brödstudier på högskolan.

Jag satte upp ett par enkla regler: jag skulle avsluta allt jag påbörjat, jag skulle läsa minst två böcker i veckan, och jag skulle försöka läsa så mycket som möjligt som man ”borde” läsa, alltså verk som på olika sätt kan sägas ingå i kanon, såväl det generella, västerländska som det mer specifika för ”min” kultur, vilket kan översättas till alla de där hipster-titlarna man hör så mycket om. För att ge mig själv andrum tillät jag dock en del rent lustläsande också, men det fick inte överstiga hälften.

Idag, mer än tio år senare, vaknar jag så att säga upp ur ett nytt missbruk, det tvångsmässiga läsandet. I och med att jag läst över tusen böcker under de tio år som gått kan man säga att jag följt mitt regelverk ganska bra, i alla fall när det kommer till att läsa klart och att läsa minst två i veckan. Frågan om kanon är lite svårare. För att återknyta till en typ tio år gammal diskussion: vad är egentligen kanon? Utan tvekan något föränderligt, både i tiden och rummet. Min generation har ett annat kanon än den föregående, där en del tillkommit och annat fallit ifrån. Det svenska språkområdet har ett lokalt kanon, som inte bara handlar om att lägga till svenskspråkiga titlar, vi värderar även utländska verk annorlunda beroende på huruvida de översatts, vem som översatts, om verken gett avtryck på den inhemska litteraturen och så vidare. ”Moby Dick” har till exempel inte alls samma starka ställning här i Sverige, eller i Europa, som den har i USA. Men jag har i alla fall läst de stora måste-verken, som ”Krig och Fred”, ”Bröderna Karamazov” och just ”Moby dick”. En del författarskap, som Strindbergs och Dostojevskijs, har jag läst merparten, medan andra, som Dickens, tråkade ut, ja rentav äcklade mig till den grad att jag nöjde mig med en-två plikttitlar. På detta har jag läst en hel del av hipsterfilosofer som Zizek, kulturmarxister som Focault och Adorno och klassiska tänkare som Nietzsche och Kierkegaard. Samt naturligtvis inflytelserika tänkare som Marx, Hitler, Freud och LeBon.

En del av läsningen har tråkat ut mig, annat har berett mig det högsta nöje, ett nöje jag knappast tagit del av om jag slappt hade fortsatt läsa det jag ville när jag ville det. Men samtidigt har förstås rätt många timmars läsning varit mer eller mindre bortkastad tid, då jag uttråkad låtit blicken följa raderna igenom 588 sidor som jag bara måste läsa klart för att jag av någon anledning börjat. Dock har jag i och med detta förstås utvecklat en intellektuell disciplin som förmodligen kommer vara mig till nytta i mitt fortsatta liv.

Jag hade inget riktigt mål när jag påbörjade projektet. Att ”läsa hela kanon” är väl ett, men jag insåg ganska snabbt att kanon bara växer ju mer man läser, vilket jag påpekade redan i december. Litteraturen är oändlig, och det var väl den svindlande insikten som till sist verkligen satte sig när jag häromdagen beslutade mig för att det fick räcka. Jag har läst över tusen böcker, och är därmed i alla fall halvlärd. Att bli helt och hållet lärd är ett ouppnåeligt mål idag, i alla fall om man, som jag, arbetar över hela fältet. I bästa fall ägnar man sitt liv åt att bli en besserwisser på Facebook, som till sist får rätt i varje diskussion han förlorar.

När jag idag betraktar min läslista slås jag dessutom av hur klichémässig den framstår. Trots att litteraturen är oändlig har mina läsfrukter i slutändan visat sig fullständigt generiska, ett urval representativt för vilken halvintellektuell alternativkille som helst, med lite västerländska kanon, lite JVVF-klassiker, lite hipstertitlar och en ironisk Ranelid. Men vad kan man annars göra? Läsa på ren slump? Försöker man hålla läsning bred och ta det viktigaste först kommer man knappt förbi klichétitlarna under ett helt liv av läsning.

Ett nytt intressant projekt hade möjligtvis varit att specialisera sig. Att läsa tusen titlar till i ett avgränsat ämne, där jag verkligen kan uppnå sann och djup kunskap. Det hade förmodligen varit ett mer givande projekt. Men det är ingenting för mig. Jag har ägnat tillräckligt mycket tid åt läsning nu.

Med det menar jag inte att jag ska sluta läsa böcker. Men jag ska återgå till att läsa dem enligt lustprincipen. Det är möjligt att det slinker med en och annan tyngre titel jag är nyfiken på, den här tiden har gett mig lite nya läsvanor, men jag kommer inte längre låta överjaget piska min uttråkade blick över sidorna. Som en symbolisk handling, i stil med att slänga en haschbit eller ett paket cigg, lade jag ihop en bok jag bara kommit halvvägs med, ”Farliga förbindelser” av Pierre Choderlos de Laclos. Jag har ju redan sett filmen och tål fan inte formen brevroman.

Kanske drar jag så småningom igång ett liknande projekt med film. Där har man ju verkligen möjlighet att se ”allt”, med tanke på att utbudet är så litet jämfört med litteraturen, och att man redan sett rätt mycket av bara farten. Eller också lägger jag den tid jag får över helt och hållet på tv-spel. Det är också en kulturyttring, som jag nästan helt och hållet missat.

Annonser

From → Uncategorized

4 kommentarer
  1. Stefan permalink

    tycker du borde ge dig in på matematik och sånt!!

  2. Fin text! Kände igen mig mycket i det här med att bygga upp en självbild av intellektuell i missbrukarkretsar och sen inse att världen är en smula större än så. Man lever och man lär.

  3. Monica permalink

    Sympatiskt ändå att du gav dig själv ett uppdrag att läsa två böcker i veckan och att du höll ut så länge?! Jag måste tillstå att jag är imponerad, gillar när människor gör sådana där grejer. Likaså som den trogna lyssnare jag är så har du ju vid ett flertal tillfällen sagt att du läser och alltså inte håller koll på vad som visas på TV etc. och det har jag gillat när du har sagt.
    När man läser så uppnår man något annat tycke jag. upplevelsen får fler dimensioner än att se en film t ex.
    Känns mer nära när man läser vilket jag uppskattar. Kan hålla med om det där med debatt böcker att det nästan är slöseri med tid. För de diskuteras ju i tid och otid ändå.

    Förra veckan läste jag tre böcker för jag hade semester, Stimulerande och roligt, tycker jag.
    En av böckerna hade jag inte tänkt läsa för den har blivit så omtalad och fått pris etc och det brukar jag undvika. Men den fanns tillhands där jag var och det är boken ”Egenmäktig förfarande” av Lena Andersson. Den hade verkligen sina poänger tycker jag.

    Nu kommer jag till ett förslag som jag har på diskussionsämne i något kommande avsnitt ; Intellektuell! Vem är det och vilka kriterier
    tycker du och din samtalspartner K Svensson ska uppfyllas för att vara en intellektuell?
    Jag har funderat mycket på det. Ser du dig som en intellektuell? Horace Engdahl tycker ju att han är det. Utnämner man sig själv till det eller? Är Lena Andersson det? Jag lutar nog åt att hon är det. Horace Engdahl känns mer tveksamt därför att han är akademiledamot i Svenska Akademien. Jag tänker att man som intellektuell ska stå fri. Inte vara en del av en sådan institution. Vore intressant att höra era synpunkter på det här tycker jag.

    Jag tycker att era samtal har blivit lättare att följa med i nu därför att ni pratar mer utifrån er själva, era egna tankar om ämnet. Om det är ren fakta man vill ha så finns det ju andra sätt att ta reda på det.

    Ser fram emot nästa avsnitt.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Bokrecensioner: “22/11/63” och “Väckelse” av Stephen King | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: