Skip to content

Vi måste sluta tala om islam

mars 27, 2016

Våren 1997 sökta jag kurser på universitet i Lund. I och med att jag motiverades av att flytta 60 mil från Järna snarare än någon studielust, sökte jag framförallt till kurser där jag var säker på att komma in. Religion kändes som ett relativt dött fält vid den här tiden, och efter moget övervägande beslutade jag mig för att islam nog var den i allmänhetens ögon absolut minst intressanta religionen. Kurser i buddhism och hinduism kunde ju tänkas locka hipsters och hippies, kristendomen blivande präster och judendomen Woody Allen-fans.

Men islam? Vem fan brydde sig år 1997 om islam? Möjligtvis några övervintrade nydemokrater, men de skulle knappast söka in till Lunds universitet, medan de invandrare med muslimsk bakgrund som inte redan var trötta på skiten knappast tänkte lära sig om islam av någon svenne.

Mycket riktigt kom jag in på en kurs som visade sig bedövande tråkig. Min magkänsla hade nämligen helt rätt i frågan om islams tråkighet. Inledningsvis förekom lite intressanta inslag om Islams historiska bakgrund och politiska utveckling, men ganska snart grävde kursen ned sig fullständigt i shariaskolornas lagtolkningar och den om möjligt ännu tråkigare muslimska mysticismen. Vad jag minns verkade den mest gå ut på att räkna upp Guds alla namn, vilka var oändliga till antalet, och precis så kändes kursen vid det laget. Så fort jag fick besked om att jag kommit in på vårens A-kurs i Historia slutade jag gå på mina islamlektioner, och såg fram emot att aldrig någonsin höra talas om den pisstråkiga ökenreligionen igen.

När nu rubriken till Ann Heberleins utskällda krönika spammat mina flöden påminns jag om hur illa det gick med mina förhoppningar. För sedan den 11 September 2001 känns det som vi knappt pratat om något annat än islam, antingen som vårt största hot eller som vår största tillgång, beroende på vilken slags idiot man råkar vara. I själva verket är Islam naturligtvis ingetdera.

Som tillgång är Islam ungefär av samma värde som Laestadianism, det vill säga en ren hämsko för kulturell utveckling, som dock utgör en rik källa till billig arbetskraft på grund av sektmedlemmarnas religiöst betingade fertilitet.

Som hot kan dess mest radikala varianter jämställas med det förra sekelskiftets anarkism, som satte skräck i den västerländska allmänheten med en rad attentat men inte åstadkom någonting annat än ökad repression, bortsett från de enskilda liv som förspilldes. Det är visserligen sant att islamistisk (eller snarare salafistisk, om vi ska vara petnoga och det ska vi av orsaker som jag snart kommer fram till) terrorism har kostat betydligt fler människoliv än anarkisternas terrorism. Anarkisterna riktade sig dessutom framförallt mot statsöverhuvuden, polisbefäl, guvernörer och andra människor på ledande poster i samhället, även om det förekom vissa urskiljningslösa attentat för att sprida allmän skräck bland borgarna. Man kan säga att anarkisterna främst spred sin skräck bland eliten, medan salafisterna sprider den bland allmänheten. Man kan också säga att anarkisterna var betydligt mer sympatiska. Politiskt sett är de dock lika stora förlorare, vars ambitioner bortom det rena våldet aldrig kommer leda längre än till martyrskap, biografier och en och annan kortlivad skalstat.

Däremot är de bra på marknadsföring. Eller ”bra” och ”bra”, vad det handlar om är förstås att våldet är den bästa marknadsföringen. Lika självklart som det gav rubriker att kniva, skjuta och spränga presidenter, kungar, kejsarinnor och storhertigar för hundra år sedan, ger det rubriker att spränga och skjuta västerlandets fredsskadade befolkning idag. Med sina gevär, knivar och bomber tvingar salafisterna oss att ständigt återkomma till världens tråkigaste religion i våra offentliga debatter.

Nu är det lätt att tänka sig att en lösning skulle vara att istället fokusera diskussionen till att handla om radikal salafism, och lämna resten av världens 1.6 miljarder muslimer ifred med sin tråkiga religion. Men även om det skulle vara ett rimligare samtalsämne återstår problemet att det inte hjälper. Tvärtom. Liksom Sverigedemokraterna verkar de radikala salafisterna enbart frodas av uppmärksamheten, oavsett perspektiv. De gynnas förstås av att relativiserande halalhippies låter dem flytta fram sina positioner och rekrytera aktivt genom statsunderstödda frontorganisationer, men de gynnas nästan ännu mer av att hysteriska islamofober framhåller dem som det största hotet mot mänskligheten sedan Hitler. Om du försöker rekrytera psykopater och fanatiker är det den bästa image du kan få.

Så låt oss bara sluta tala om islam, såväl i dess breda form som en pisstråkig religion, som i dess radikala form som blodtörstig sekt. Den förstnämnda formen är helt enkelt inte värd en sekund till av vår uppmärksamhet (handen på hjärtat: hur mycket bryr du dig egentligen om vilka ”islams pelare” är?), och den sistnämnda borde bara tigas ihjäl.

Självklart ska vi rapportera om deras nidingsdåd, lika självklart som vi sedan kablar ut deras sönderskjutna lik när det jobbet väl blivit gjort. Men där emellan gäller Wittgensteins slutsats: ”om det man inte kan tala, därom måste man tiga”.

TL;DR: kan ni hålla käften om islam någon gång?

Annonser

From → Uncategorized

9 kommentarer
  1. Kenneth Benyani permalink

    Olika religioner har olika inställning till våld. Islam är tveklöst en våldsammare religion än exempelvis Buddhismen.

    Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att finna motivation för terrordåd i Dhammapada. Det är däremot inte särskilt svårt att finna stöd för våldsanvändning i Koranen. Oavsett vilka biografiska källor man ser till så förespråkade och använde Profeten Muhammed våld vid ett flertal tillfällen, om än indirekt.

    Islam beskrivs ständigt och jämt som en ”fredlig” religion, trots att den uppenbarligen inte är det.
    För att Islam ska kunna beskrivas som en fredlig religion, måste man antingen bortse från stora delar av de centrala urkunderna – Koran, haddith och sunna

    Eller så måste man hävda en anti-essentialism, där var och en kan hitta på sin egen Islam, kombinerat med en selektiv nominalism, där snälle Mehmet i turkkiosken på hörnet, som aldrig har läst en sida i Koranen, och endast har en vag aning om vad som skedde på Muhammeds tid, ändå är mer representativ för Islam än de salafistiska imamer som tillbringat åratal med att ingående studera religionens heliga skrifter.

    Menar du att detta inte är en problematik värd att diskutera? Eller anser du att jag har fel i sak?

    • schipperke77 permalink

      Jag menar att ditt inlägg sedan 2001 skrivits ned minst lika många gånger som Guds namn inom muslimsk mysticism.

      • Kenneth Benyani permalink

        Förmodligen en underdrift, med tanke på att Guds namn inte är ”oändliga” till antalet, utan endast 99 stycken.

        Men frågan kvarstår: anser du att jag har fel i sak?

      • schipperke77 permalink

        Ja. Inte i att det skulle finnas stöd för våld i koranen, för det gör det, utan i att detta skulle vara unikt för islam. Hinduismens viktigaste skrift går i princip ut på att man ska döda sina släktingar av helig pliktkänsla, och hela Gamla Testamentet är i princip en katalog över brott mot mänskligheten.

      • Kenneth Benyani permalink

        Jag har aldrig påstått att det skulle vara unikt för Islam.

        Men att påstå att alla religioner ger stöd för våld i lika stor utsträckning är helt enkelt felaktigt.

        En jainist kan begå ett massmord, visst. Men hen får svårt att ge en teologiskt hållbar motivering för sin handling.

      • schipperke77 permalink

        Tur att jag aldrig påstod det då. Vad jag påstod var att en jude eller en hindu kan ge minst lika goda teologiska skäl för att använda våld som en muslim. Erfarenheten visar dock att teologisk backup har rätt lite att göra med religioners eventuella våldsamhet.
        Det problematiska med islam är väl snarare dess fokus på lagen. Medan kristendomen har den sekulära separeringen av världslig och kyrklig makt med sig från början, då kristi rike inte är av denna värld, är Muhammeds rike av just denna värld. Sharia befinner sig därför på kollisionskurs med det moderna samhället. Våldet är en bisak.

    • Ingenjören permalink

      Påståendet att Buddhismen är en fredligare religion än Islam kan vara sant, men det är isåfall sant med en knivsudds marginal. Det finns vad jag vet ingen religion som fått så mycket omotiverad positiv press som buddhismen. Jag tror det kan vara på plats med en kort inventering av Buddhistiska länder i modern tid, med fokus främst på de Terravadabuddhistiska.

      Historiskt kan vi börja med det japanska imperiet där zenbuddhistiska teologer skrev avancerade försvar till varför Kamikaze, de ursprungliga självmordsbombarna, utförde en religiös handling. En av de som skrev sådan apolegetik blev sedan ”Zenbuddhistisk Vishetslärare” i USA. Så kan det gå.

      Sedan har vi Kambodja ( det är omöjligt att titta närmare på kambodjas urartade mardrömskommunism utan att notera hur Teravadabuddhismens förnekande av kroppen, dess asketism och stränghet var grunden för mycket av Pol Pots tänkande), inbördeskriget på Sri Lanka, Tibet (som fortfarande inte avskaffat livegenskapen när Kina annekterade dem) och de härliga regimerna i Burma, Laos och slutligen det enda Terravadabuddistiska landet som inte är en mardröm, utan bara ett halvhavererat statsbygge, Thailand.

      Det kanske är svårare att hitta uppmaningar till våld i de buddhistiska skrifterna, men det verkar inte på något sätt ha förhindrat deras följare från att använda skrifterna för att motivera allsköns elände. Det är liksom som att grundproblemet inte är att religioner är knasiga (även om de faktiskt är urknasiga) utan att vi människor verkar vara jordens avskum på gruppnivå.

      Men som Johannes påpekar är detta ett otroligt ointressant ämne. Att prata om vilken religion, ”ras” eller musiksmak som är bäst är lite som att diskutera vilken typ av djurbajs som luktar godast. Det kanske finns ett korrekt svar, men herregud, det kan inte vara den mest relevanta frågan.

      • Kenneth Benyani permalink

        Är Pol Pot och japanska Kamikaze-piloter på 1900-talet representativa för Buddhismen? Eller är de ett perifert fenomen?

        Är profeten Muhammed, hans följeslagare och omedelbara efterträdare representativa för Islam? Eller är de ett perifert fenomen?

        Din knivsudd är tämligen grov, är jag rädd.

      • Ingenjören permalink

        Så, du undrar om jag anser Pol Pot, Burmas regim, Thailands regim, Sri Lankhas regim och Tibets numera försvunna feodalteokrati och det Japanska imperiet representativa för Buddhismen? Om vi pratar om Theravadabuddhismen så är det ju klart att det finns gott om sympatiska buddhister, men du kan ju inte gärna bortförklara, _samtliga_ theravada buddhistiska länder som randfenomen utan att vara villig att göra det samma om vi pratar om andra religioner.

        Svaret kan inte gärna bli något annat än ”I samma utsträckning som Saudiarabien, och Iran är det för Islam”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: