Skip to content

Trailerrecension: Game of Thrones säsong 6

mars 18, 2016

Game-of-Thrones-Season-6-Teaser-Poster-1024x576

Ett stort problem med “Game of thrones” har så här långt varit den rikliga tillgången på spoilers, detaljerat nedskrivna i fem tjocka böcker. Ingen tvingar mig förstås att läsa böckerna, men min självdisciplin är inte särskilt imponerande, så under den långa väntan mellan den tredje och den fjärde säsongen kunde jag inte låta bli att plöja hela samlingen.

Jag fick all anledning att ångra mig. De tre första böckerna var visserligen ett rent läsnöje rätt igenom, men avhandlade å andra sidan till 85% sådant jag redan sett i serien. Fjärde och femte boken var i princip en enda lång radda uselt redovisade spoilers, utfyllda av irrelevanta bi-intriger och nördpornografiska redogörelser för Georg R.R Martins bakgrundshistoriska legobygge.

I var och varannan dialog kände sig minst en talare nödgad att utförligt referera till vad den och den konungen tog sig för på den och den tiden. Men visst, jag var ju inte med på medeltiden. Kanske var kungligheter och historiska tilldragelser ett självklart inslag i varje konversation, lite motsvarande kändisar och SD idag. Någonting måste ju folk ha pratat om innan twitter eller ens TV. Dessutom utspelar sig böckerna och tv-serien inte på vår medeltid, utan i en alternativ värld, där konversationerna naturligtvis kan se ut lite hur som helst.

Men i en påhittad värld vilar ansvaret för att upprätthålla trovärdigheten ännu tyngre på författaren. Den som skriver en historisk roman kan alltid luta sig mot den historiska forskningen, för att inte tala om den allmänt spridda historiekunskapen. I Bernard Cornwells romanserie om vikingatidens England kan han låta huvudpersonen Uthred filosofera om världens förfall och det kommande Ragnarök medan han betraktar landskapet romerska ruiner, som ännu reser sig högt över hans samtids fattiga träkojor. Vi har givetvis ingen aning om Uthreds världsåskådning faktiskt artikulerades på det sättet, och man kan lite kritiskt anmärka att det är en framförallt är en anakronistisk gestaltning av det tidiga 1900-talets historiepessimism. Våra skissartade kunskaper om Romarrikets fall, Englands tekniska nivå under tidig medeltid och Asatrons grundläggande myter gör dock att vi kan fylla i bildens linjer på egen hand, vilket både levande- och trovärdiggör Uthreds dystra perspektiv på tillvaron.

Till George RR Martins hittepåvärld kommer läsaren utan förhandskunskaper, utöver möjligtvis en grov uppfattning om den mänskliga naturen. Han kan inte ta genvägen över historiska baskunskaper, utan måste hela tiden förse läsaren med dessa. Ett sätt blir att leverera en stadig ström av fakta genom dialog. Effekten blir dock den rakt motsatta jämfört med Cornwells lek med den historiska bakgrunden. Istället för att vi bjuds in att själva bidra till historiens djup, överröses vi med till synes meningslösa fakta, vilka dessutom levereras med läsaren snarare än samtalspartnern som mottagare, vilket gör dialogen stolpig och idiotförklarar läsaren i samma klantiga svep.

Nu vet naturligtvis inte jag vad som försiggår i Martins åderförkalkade hjärna (förutom att den stadigt degenererar med tanke på den markanta kvalitetsförsämringen som inträder i och med seriens fjärde bok) men om jag tillåts spekulera känns det lite som han lider av den redovisningssjuka som gör exempelvis Guillou till så plågsam läsning, nämligen att han inte kan låta bli att stolt visa upp mödorna av sin research för publiken, istället för att, som en riktigt bra författare, låta researchen vila under vattenytan, som merparten av ett isberg.

Skillnaden är förstås att Guillous research om vapenhantering med mera faktiskt består av fakta och därmed kan vara av ett grundläggande intresse även för den mest uttråkade läsare, medan Georg RR Martins research består av fria fantasier, plockade ur tomma intet för att skapa logisk och historisk konsekvens. Som sådana är de naturligtvis nödvändiga för historiebyggandet, men bör också stanna kvar i Martins byrålådor och inte tvingas in i det färdiga manuskriptet. Vi som läsare behöver nämligen inte tvångsmatas med låtsasfakta, det är upp till författaren att ha dessa i huvudet, för att plocka fram de relevanta när de behövs, och nöja sig med att antyda resten.

Ett bra exempel på en fantasyförfattare som förstått detta är Joe AbercrombieJoe Abercrombie, som trogen berättelsens verklighet skildrar sin hittepåvärld ur huvudpersonernas kunskapsmässigt ganska begränsade perspektiv. Som läsare bygger man snart en bättre bild genom att lägga ihop delar från de respektive karaktärernas kunskapshorisonter, men det mesta kan bara anas, och lika bra är det. Vi behöver nämligen inte alla fakta på bordet för att skapa inlevelse och trovärdighet, utan snarare tvärtom. De medeltida världar fantasyn skildrar präglas ju framförallt av ett informationsunderskott på livets samtliga områden, en kontrast gentemot dagens informationsöverflöd som skickliga författare passar på att utnyttja för att skapa den inlevelse god fantasy kräver. Halva poängen med fantasy är ju att skapa illusionen av att kliva in i en främmande värld.

TV-serien är förstås överlägsen böckerna i det här avseendet på grund av att mediets själva begränsningar skapar en automatisk preferens för att visa snarare än berätta, men den erbjuder dessutom bättre dialog, mer effektivt berättande, rakare intriger och – faktiskt – bättre karaktärsteckning. Så fatta min glädje när seriemakarna bestämde sig för att plöja igenom de usla två senaste böckerna under en intensiv säsong för att, nu till våren, kunna leverera fullgod underhållning helt utan spoilers tillgängliga i bokhandeln.

Nu har alltså den första trailern inför säsongen släppts, och den lovar förstås fläskig action och stor dramatik i vanlig ordning. Värt att notera är att samtliga presenterade karaktärer verkar befinna sig på sina respektive bottnar, med möjligt undantag för Theon Greyjoy, som ser ut att utsättas för någon slags dränkningsritual, vilket under alla omständigheter är ett lyft från tillvaron som torterad, kastrerad och på alla sätt nedbruten slav i klorna på Westeros värsta sadist. För Daenerys verkar fallet ha varit särskilt djupt, när hon drivs fram av dothrakier i sin smutsiga klänning. Det ser jag fram emot, hon om någon behöver tuktas till viss ödmjukhet efter de senaste säsongernas katastrofala arrogans. Den enda karaktär som av trailern att döma tycks inleda sin klättring uppåt igen är förstås den avskydda Cersei, helt i linje med seriens allmänna tendens av att reta publikens indignation maximalt.

Annars avslöjar trailern, som väl är, inte särskilt mycket mer än att intrigerna löper vidare. Noterar dock att Melisandre klär av sig för någon slags ritual med Jon Snows lik, vilket pekar på att det blir en återuppståndelse. Lite trist att Bran Stark verkar komma tillbaks efter en högst välkommen frånvaro i den femte säsongen, hans handling har ju från början varit ett enda sömnpiller med doft av Harry Potter snarare än smuts och kroppsvätskor, som de intressanta delarna av serien.

Sammanfattningsvis är jag taggad som fan.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: