Skip to content

En röst från insidan: Välkommen till Sverige

mars 16, 2016

I Maj förra året startade bloggen ”En röst från insidan”, där en av mina vänner berättade om livet på en svensk anstalt. Han plockade emellertid ned bloggen efter ett par veckor, då han var orolig för att han skulle få problem om någon av plitarna skulle läsa bloggen. Man är ju ganska sårbar som fånge. Efter lite brevväxling har han gått med på att skriva sina inlägg anonymt som gästinlägg hos mig. Det kom vi överens om för ganska länge sedan, men i och med att han inte har tillgång till internet har jag fått skriva in varje inlägg från en utskrift, något jag inte riktigt haft tid med förrän nu.

Jag börjar med att köra hans gamla inlägg från den ursprungliga bloggen, sedan kommer det förhoppningsvis lite färska inlägg längre fram. Mycket nöje.

lasinhan

Att hamna i fängelse blev en tydlig vändpunkt i mitt liv. En markering om att något måste ändras. Jag hade under en längre tid konsumerat en hel del droger, bland annat på grund av kronisk stress. När man går på droger en längre tid bäddas liksom din själ och ditt medvetande in i en dimma av ångest och självförakt. Den dimman skingrades under min första tid i fängelse. Det var fruktansvärt jobbigt, då det kändes som om allt jag struntat i och skjutit upp kom ikapp på en och samma gång, tillsammans med skammen över mitt eget beteende mot människor i min närhet. Det var en rejäl tankeställare att inse var livet fört mig och i vilken sörja jag befann mig. Jag grillades ordentligt i min cell i häktet. Tvingades att ta itu med mig själv och mitt havererade liv.

Jag greps i Danmark, och dömdes till 6 års fängelse. Det fanns många sociala program för danska fångar, men det enda som var möjligt för en kriminell utlänning var att läsa, träna och sköta kosten. Det fungerade på så sätt att jag gick ned 20 kilo, fick en bättre fysik och den förbättrade självkänsla som följer på det. Läste en hel del, hittade ett inre fokus. Men sen då? Utseende, självbild och fokus är bra men det räcker inte hela vägen. Jag behövde en riktig utbildning och ett mål med mitt liv. Mitt liv har hittills mest studsat runt mellan olika situationer utan en riktig plan. Nu var det dags att planera för min framtid.

Märkligt nog mådde jag för första gången på flera år riktigt bra, och såg ljust på framtiden. Jag kanske skulle sitta inlåst i minst tre-fyra år, men jag visste i alla fall vem jag var, vart jag ville och hur jag skulle ta mig dit. Det här var helt enkelt den nystart jag så länge behövt utan att ha styrkan att ordna den själv. Det var nästan så jag skattade mig lycklig över att ha hamnat i fängelse.

Men för att kunna påbörja någon utbildning blev jag tvungen att ta mig till Sverige, så jag ansökte om förflyttning. Jag trivdes visserligen ganska bra i Danmark, jag lärde mig snabbt danska, fick vänner och trivdes med rutinerna. Men jag ville ändå komma igång med att bygga min framtid så snabbt som möjligt, för en sak var jag säker på: jag skulle göra allt jag kunde under min tid på fängelse för att se till att jag aldrig någonsin hamnade där igen.

Efter nästan ett halvår kom en munter dansk fångvaktare till min cell och sa att om två dagar ska du över till Sverige. Jag blev först överlycklig över att äntligen få komma hem. Närmare min flickvän som trots allt stått ut med mig och mitt hemska sätt. Närmare min familj som jag saknade mer än någonsin. Att få tala svenska. Att få utbilda mig. Men framförallt var det skönt att det hände någonting. Trots att livet i Danmark var trevligt, var det samtidigt stillastående. Det hände ingenting vilket blev riktigt tråkigt i längden.

Jag hämtades med en poliseskort och kördes över bron till Malmö. Det var februari, det var grått och disigt, och Malmö framstod som en ruskigt ful stad. Vi rullade ned i den betongbunker som var Malmös häkte. Jag hade aldrig varit i ett svenskt häkte förut, jag greps ju i Danmark och var tidigare helt ostraffad. Man kan säga att jag fick möta en helt ny sida av Sverige som jag tidigare kanske bara anat.

Nere i bunkern möttes jag av två tanter i 55-60-års-åldern. De första de frågade var om jag var självmordsbenägen. Jag skrattade och svarade nej, varför skulle jag vara det? De svarade inte. Frågade istället hur länge jag suttit i Danmark. Nästan ett halvår, svarade jag. Då har du mycket nytt och jobbigt att vänja dig vid, sa de och såg nästan lite ledsna ut för min skull. Jag började bli lite orolig. Vad fan var det frågan om?

Jag placerades på en stol i ett rum stort som en garderob, där jag fick sitta i 45 minuter tills en vakt kom och låste upp. Sedan fördes jag till ett rum där jag fick klä av mig mina kläder och sätta på mig gröna häkteskläder. Jag frågades ut igen om jag var självmordsbenägen, om jag försökt ta mitt liv, om jag tänkte på det ofta och så vidare. Det hade jag aldrig gjort, men tjatet började oroa mig. Sedan berättade de kortfattat om häktets rutiner, när man kunde handla i kiosken, motionsmöjligheter, måltider, släckning och så vidare. Sedan sattes jag i ett rum med neddragna persienner och värmen uppdragen till max. Det var säkert 30 grader varmt och svetten började klibba över hela kroppen. Till sist fick jag panikkänslor och ringde efter vakten. Till varje låst cell på svenska anstalter finns nämligen en knapp för att tillkalla vakt, så ska de komma inom ett par minuter. Men när jag tryckte på knappen började en starkt skärande signal ljuda var femte sekund. Tyvärr dröjde det nästan 40 minuter innan vakten kom, medan jag fick ligga där och lyssna på oljudet som skar in i själen. Jag lärde mig att aldrig trycka på den där knappen i onödan igen. Det visade sig dessutom att värmen inte gick att skruva ned ändå.

Jag hoppades ändå att jag snart skulle få komma ut på rastgården, träffa andra fångar, ta en kaffe och kanske spela något spel eller se på film med de andra. Jag längtade verkligen efter att få tala svenska om annat än eventuella självmordstankar. Men inget hände. Jag frågade vakterna när de dök upp, om rastgården, kiosken och så vidare, men aldrig något ordentligt svar, utan mest föraktfulla blickar. Timmarna gick och till sist blev jag tvungen att trycka på terrorknappen igen, då jag verkligen ville handla snus på kiosken innan de stängde för helgen. Efter en halvtimmes ljudterror kom en liten vakt in och förklarade glatt att kiosktanten åkt och inte skulle återkomma på fem dagar. När jag sa att jag frågat 4 andra vakter om att få handla skrattade han bara och sa ”välkommen till kriminalvården” innan han låste celldörren och gick. Där satt jag kvar med 200 frågor, inget svar och inget snus. Allt som fanns var jag, en brits och en tv. Dagen blev till kväll och de kom med middag. Det var oerhört viktigt att man tackade artigt för maten. När det var överstökat låste de och försvann. Jag förstod inte riktigt vad fan problemet var. Fanns det inga andra fångar på hela häktet eller vad? Isoleringen hamnar man ju på om man gjort något allvarligt fel.

Dagen efter blev jag väckt klockan 08:00, sedan kom vagnen med frukost. Efter frukost frågade de mig om jag ville gå på promenad. Äntligen tänkte jag, och svarade givetvis ja. De hämtade mig ett par timmar senare, tog ut mig i korridoren och muddrade mig grundligt. Sen ställde de mig ensam i en hiss och sa åt mig att följa dörrarna när jag kom upp till rätt våning. Hissen såg ut som en sån där offentlig piss-hiss i Stockholm fast mindre. Den stannade på våning 3, dörren öppnades och jag kom ut i en korridor med 6 stora ståldörrar. Där hängde också ytterkläder i samma stil som de kläder jag hade på mig. Jag testade en mössa och en jacka lite snabbt, sedan öppnades dörr nr 5. Jag kom ut i en vit fyrkant av betong på cirka 4 gånger 8 meter, med stålgaller i taket och ett övertäckt fönster. Det fanns en bänk och en askkopp. Det var allt. Jag stod på gården i en timme och frös i mina tofflor i det kalla regnet medan ångesten bara växte.

Av anonym intern

Annonser

From → Uncategorized

One Comment

Trackbacks & Pingbacks

  1. En röst från insidan: Kumla | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: