Skip to content

Tv-recension: House of cards

mars 10, 2016

meet-the-pr-firm-that-helped-vladimir-putin-troll-the-entire-country

Det har skrivits en del om Putins nya, hippa propagandaapparat, som bland annat syftar till att sprida förvirring snarare än att föra fram en egen, lättgenomskådad ståndpunkt. Kortsiktigt är syftet att skapa en taktisk rökridå till skydd för sitt egentliga agerande. Medan fienden försöker sortera bland alla motsägelsefulla rapporter vad som händer på Krim, agerar de ryska gröna männen på marken, så att det fullbordade faktumet får bekräfta vad som faktiskt hänt.

Långsiktigt kan poängen vara att sprida generell misstänksamhet och politisk cynism, en värld full av likvärdiga kålsupare där regimen i alla fall inte är värre än någon annan. Förfarandet beskrivs gärna, nästan med beundran, som mycket innovativt, en slags postmodern propaganda anpassad till den medieskadade hipstergenerationens lättja och latenta cynism.

Men i själva verket är det här inte något särskilt nytt, och i jämförelse med den politiska cynism som odlats inom västvärlden sedan i alla fall 70-talet, framstår den ryska propagandan fortfarande som lika klumpig och föråldrad som ”Sången om Stalin”. Det enda nytänkandet består väl egentligen i att man lanserar sin politiska cynism i nyhetsmedia, medan amerikanerna låtit den växa fram organiskt inom underhållningsindustrin, där filmer och tv-serier ända sedan 70-talet framställt makten som fullständigt genomkorrumperad.

Man kan förstås på ganska goda grunder hävda att det är en ganska stor skillnad mellan regimtrogna nyhetsprogram och ocensurerad underhållning, och visst är avsikten en annan. Effekten är dock snarlik, och ger ett grundligare resultat när cynismen serveras som aptitlig underhållning.

När det begav sig var förstås avsikten med 70-talets samhällskritiska filmer att just kritisera samhället, och visst kunde filmer som ”Serpico”, Tre dagar för condor” och ”Network” framstå som i viss mån samhällsomstörtande under ett 70-tal som präglades av Watergate, oljekris och ett förlorat krig i Vietnam. Med tiden reducerades dock samhällskritiken till ännu en kliché i Hollywoods verktygslåda, en kliché som med tiden krävde allt starkare effekter. Idag, när var och varannan thriller kretsar kring korruption på det amerikanska samhällets högsta nivåer, ter sig 70-talets samhällskritik som ganska lam.

Parallellt har förstås filmernas samhällskritik blivit allt mer cynisk, med ”House of Cards” som kronan på verket. Här är skurken alltså inte någon senator, tjänsteman eller ens chef på CIA, utan landets president, som för den delen bara är snäppet mer korrupt och kriminell än sina medarbetare och konkurrenter.

house_of_cards_2

Man kan ju lite naivt tycka att en serie av det här slaget borde vara samhällsomstörtande och radikal. I själva verket tjänstgör den snarare som samhällsbevarande i och med att den göder samma slags lata cynism som Russia Today, genom att vänja samhället vid en bild av det politiska ledarskapet som maktkåta mutkolvar och mördare. Jämfört med Francis Underwoods gärningar framstår Bill Clintons och George W Bush diverse snedsteg som små eller förlåtliga. Clinton var ju bara kåt och Bush ville bara sprida demokrati.

Ännu viktigare är dock att vi som tittare trots allt sympatiserar med Francis Underwood. Man beundrar hans finter, knep och lögner, och hoppas att han i slutändan skall komma undan med dem och kamma hem spelet. Det perspektivet tar vi med oss till verklighetens politiska debatter och maktspel, där triangulerande maktspelare som Reinfeldt väcker unison beundran medan en klumpeduns som Löfvén och naiva idealister som Miljöparitet väcker allmänt förakt.

Francis Underwood lär oss att en bra politiker är en player, som är redo att ta till alla medel för att göra det som krävs. Som gammalt Göran Persson-fan kan jag bara hålla med om det, men jag har å andra sidan aldrig påstått mig vara någon konsekvent demokrat. Hellre en stark man än ett svagt helgon och så vidare.

Som ren underhållning betraktat har House of Cards lyft en smula från de ganska mediokra tidiga säsongerna. Framförallt har Kevin Spacey tonat ned sin skitnödiga sydstatsaccent, och de irriterande scenerna där han talar in i kameran har dragits ned till ett minimum. Jämfört med den tyvärr nedlagda serien ”Boss” står sig ”House of Cards” tyvärr fortfarande ganska slätt.

Annonser

From → Uncategorized

2 kommentarer
  1. Ah! Tack för denna klockrena analys. Hade tröttnat på serien, tycker det är samma visa om och om igen, men om du säger att underhållningsvärdet stigit får jag väl ge den nya säsongen en chans. Kom att tänka på en sak angående den ”politiska cynismen”. Den finns, tycker jag, även i västvärldens nyhetsmedier, nämligen bland de så kallade politiska kommentatorerna. I mediedramaturgin är det nu regel att en ”kommentator” intervjuas efter ett reportage, intervju eller debatt, och denna expert får svara på frågor av typen ”varför kommer X med det här utspelet? ”Vad vill X uppnå med att…” och svaren utgår alltid från att politiken är ett ickeideologiskt spel där det enbart handlar om att öka sitt partis röster och vinna val. Då kommentatorn förhåller sig lika kaxigt cynisk mot alla partier, de i regering så väl som i opposition, kan denne markera sitt ”oberoende”, vilket inom journalistiken är en dygd.
    Att man skulle kunna kommentera politik oberoende av åsikter är naturligtvis fullkomligt bisarrt och blir därför, precis som du skriver om House of Cards, samhällsbevarande och knappast radikal.

  2. Bautasten permalink

    Grym recension Johannes!
    Kul koppling mellan rysk propaganda och västerländsk samhällskritik. Gillar hur du börjar med att påpeka metodens ineffektivitet för att själv landa i ett slappt bekräftande 😉

    Leary lär ha sagt något i stil med att ”det enda sättet att diskutera politik är på alla fyra”. Verkar stämma ganska bra in på den primitiva längtan efter en kollektiv fadersgestalt.

    För mina tankar till Robert Shay och Robert Anton Wilsons Illuminatus-trilogi där desinformation och motsägande doktriner, dogmer och konspirationsteorier istället syftar till att uppmuntra någon typ av ”modell-agnosticism” och frihetliga anknytningar/individualism. Karaktären Hagbard Celines SNAFU-princip som vidhåller att ”kommunikation är bara möjlig mellan jämlikar” leder frågor om autenticitet och förrvirring till subanarkistiska upplösningar, i motsättning till anpassning till strukturer från personer och organisationer som gör anspråk på auktoritet.

    Kan potentiellt finnas en intressant poäng där; hur det verkar förutsättas att cynicismen kring makten också sträcker sig till den personliga förmågan hos dess offer..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: