Skip to content

Bokrecension: En opolitisk mans betraktelser av Thomas Mann

mars 3, 2016

mann

En form av den politiska esteticismen är den exotism som består i ett rent fysiskt äckel för det som är nära, hembygden och det verkliga och en innerlig, romantisk, svärmisk förskönande tro på överlägsenheten, ädelheten och skönheten i det som är fjärran och främmande. Den som helt och hållet uppfattar det egna folkets liv, den mänskliga verklighet som han omges av, som väsentligen fult och gement, som något som bara duger till den ursinnigaste satir, och den som däremot söker och finner det vackra, det sanna, det ädelt mänskliga bortom landets gränser, eller inbillar sig att ha funnit de där – han är utan tvivel estet.

Bortser man från pladdrigheten och det otidsenliga språket – inte ens den mest förstockade reaktionär skulle idag utgå från att det aktiva subjektet alltid är en ”han” – skulle dessa rader mycket väl kunna vara hämtade från en Ivar Arpi-krönika som raljerar över kulturvänstern.

I själva skrevs de ned för nästan hundra år sedan av Thomas Mann, senare nobelpristagare, under förhållanden som skiljer sig en hel del från vår svenska samtid. Kritiken riktade sig visserligen mot vänstern, men det var en vänster som anklagades för att söka det vackra, sanna och ädelt mänskliga i Frankrike snarare än i islam. Ett Frankrike som Thomas Manns Tyskland vid tillfället var i krig med, ett krig som var det största mänskligheten hittills utkämpat. Ett krig som skördade miljoner dödsoffer och inbegrep en total ekonomisk isolering av Tyskland. Man kan förstå att Mann var bitter när han sörplade sitt kaffesurrogat.

En pikant detalj är att urtypen för den karaktär Thomas Mann kritiserade, den så kallade ”civilisationslitteratören”, var Thomas egen bror Heinrich Mann, som vid samma tid satt och skrev på romanen ”Undersåten”, en rasande vidräkning med det kejserliga Tyskland, som enligt Heinrich präglades av ett skamlöst slickeri för stövelmakten.

”En opolitisk mans betraktelser” ger en rakt motsatt bild av framförallt tyskt kulturliv, som framställs som en ängslig, självhatande liberal, som glatt bjuder in sin fiende till kulturell våldtäkt i skräcken inför att uppfattas som provinsiell. En fiende som i sin tur inte skäms ett dugg för sin ohämmade chauvinism. Låter inte den verklighetsbeskrivningen bekant?

Som alla tänkande människor är jag förstås allergisk mot slappa 30-tals-jämförelser som dras upp inför alla uttryck för främlingsfientlighet. Men det betyder ju inte att historien inte rimmar, utan snarare att just 30-talet inte alltid utgör refräng.

På många plan är förstås skillnaderna mellan förra och nuvarande 10-talet minst lika stora som skillnaderna mellan Adolf Hitler och Jimmie Åkesson. Det pågår till exempel inget världskrig mellan europeiska kolonialmakter, allmän och lika rösträtt är betydligt vanligare än kejsardömen, och fienden utgörs alltså av muslimer snarare än fransmän.

Ändå är det slående hur samtida Thomas Manns jeremiad är. Några sidor efter utdraget ovan raljeras till exempel kring att civilisationslitteratören knappast satt sin fot i sitt älskade Paris, och därmed aldrig tvingats till den korrigering av idealen detta besök i verkligheten skulle innebära, med sina smutsiga gränder, rånarligor och horhus.

Med detta vill jag dock inte ha sagt att just Ivar Arpi hör hemma för hundra år sedan. Även civilisationslitteratören är ju tillbaka i form av medias alla progressiva hipsters. Hela debatten går helt enkelt i repris, med lite annorlunda förtecken. Dagens höger problematiserar exempelvis inte demokratin på samma sätt som Thomas Mann, tvärtom använder man gärna demokratin som en klubba att banka i huvudet på den förment relativistiska vänstern.

På hundra års bekvämt avstånd ställer man sig förstås en smula frågande till just Thomas Manns bild av sin samtid, där ett militaristiskt och kejserligt Tyskland framställs som en liberal vekling, och Houston Stewart Chamberlain hyllas som en andlig hederstysk. Goodwin i all ära, men det låter väl ändå ganska Hitler? Samtidigt får jag erkänna att jag inte är någon expert på det kejserliga Tysklands kulturliv, eller tendenserna inom dess massmedia, utan har bilden färgad av den eftertankens kranka blekhet som historieskrivningen utgör.

Mer intressant än huruvida någon vid ett tillfälle tyckte som Hitler är snarare ett fenomen som återkommer i vår samtida debatt, nämligen hur olika debattörer kan uppfatta verkligheten så annorlunda. Där Heinrich Mann såg furstelickeri såg Thomas Mann oikofobi. På motsvarande sett ser dagens hipstervänster ett samhälle som präglas av rasism på alla nivåer, medan borgerliga skribenter ser kulturmarxistisk hegemoni.

Det är lätt att, med tanke på vad som komma skulle, konstatera att Thomas Mann helt enkelt hade fel. Men alla mänskliga förhållanden är ju relativa: jämfört med dagens vänsterhipsterism kan man knappast anklaga det kejserliga Tysklands liberaler för någon överdriven antipatriotism. Från sin samtids trånga horisont är det möjligt att Thomas Mann hade rätt, att det tyska kulturlivet präglades av en viss nationell självkritik jämfört med den franska chauvinismen. Att ententens krigspropaganda var mer rabiat än den tyska har fler än Hitler konstaterat.

Men på samma gång är det fullt möjligt att brodern Heinrich hade rätt i att den tyska borgerligheten präglades av ett kryperi inför överheten. Bägge sidor kan ha rätt när de egentligen talar om olika saker. På samma sätt som Arpi och Nöjesguiden pratar förbi varandra idag. I dagsläget är ju rasifierade personer exempelvis knappast särskilt missgynnade inom kultur och media. Tvärtom har de till och med företräde som invandringskritiker, tack vare viss immunitet mot rasistanklagelser. Samtidigt kan det fortfarande vara lättare att få ett hederligt arbete, eller en lägenhet, om man heter Johannes Nilsson och inte Mohamed Al- Zarqawi. På motsvarande sätt kan den allmänna diskursen, som den yttrar sig på kommentarfält och i regeringens politik, ha en slagsida åt höger, samtidigt som vänstern bibehåller fortsatt hegemoni över kulturen. (vilket säger en del om kulturens politiska impotens)

Den mest slående likheten mellan Thomas Mann och dagens kverulanshöger är emellertid den sövande gaggigheten. Liksom varje Mats Dagerlind-krönika förlorar sig i TL;DR när han ständigt pryglar samma irrelevanta käpphästar, är ”En opolitisk mans betraktelser” alldeles för lång och illa skriven. Han är den där kommentarfältherren som skriver en halvmeter långa inlägg, trots att ingen pallar trycka på ”visa mer”.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: