Skip to content

Internetrecension: Hatklubben

februari 19, 2016

70db4f_1091984

Det har ju producerats rätt många artiklar, angeläget delbara facebookstatusar och selfiefilmer under bilkörning vid det här laget om åsiktskorridorer och de kränktas herravälde, vilket är ett säkert tecken på att fenomenet redan är över, ungefär som när tidningen POP skrev om amerikanska indieband på 90-talet. Andra tydliga tecken på att peak PK passerats är förstås att Liv Strömqvist tröttnat på politik, Lady Dahmer på den feministiska rörelsen och Fanny Åström på livet.

Som vanligt har jag dock inte läst någonting som går till botten med fenomenet (vilket i sig är en del av själva fenomenet, men det finns en gräns för hur meta jag ska bli i denna relativt korta text), och även om vi alla är angelägna om att gå vidare är jag rädd att vi måste ta ett par avslutande spadtag innan vi kan börja spana in nästa trend, som kommer utgå från den föregående.

Ur mitt historiematerialistiska perspektiv är saken ganska enkel: kränlmat/kulturmarxsismen/PK-väldet/intersektionalismen var ett kortlivat resultat av den teknologiska utvecklingen i form av de sociala mediernas framväxt och den medföljande inhägnaden av internet. Innan Facebook (och i någon mån twitter, instagram m.m) bestod ju internet av spridda hemsidor, på sin höjd sammankopplade med länkar i bloggrullar och hypertext, där man kunde fara omkring från den ena bloggen till den andra och tjafsa med nazister, kommunister, konspiracister, liberaler, vegetarianer och så vidare, utan att ens respektive diskussioner kolliderade. Möjligheten att vara anonym erbjöds ofta, men även om man framträdde med eget namn var en grundläggande, praktisk anonymitet garanterad på grund av att internet var en löst sammankopplad arkipelag, där den sociala kontrollen var svag. Även om man skulle kunnat kartlägga någons konversationer fanns ju inget allmänt forum där man kunde presentera resultatet. Man begav sig ut på detta internet för att trolla och ha kul, och tidningen Vice kan tjänstgöra som ett bra exempel på den anda som rådde på den här tiden, när man i regel nätade för sitt privata nöjes och intresses skull, utan att någon spanade över ens axel.

De sociala medierna, i synnerhet Facebook, ändrade på det. Plötsligt befann sig alla i ett sammanhang där ömsesidig övervakning utgjorde en frivilligt pålagd norm, då socialt nätverkade blivit ett av de viktigaste skäl att näta. I detta inhägnade internet är den sociala kontrollen tät och stark. Det man skriver i någons kommentarfält kommer kunna läsas av alla dennes och ens egna kontakter, där släkt, kollegor och arbetsgivare i många fall befinner sig, vilket ställer helt andra krav på uppförande än ett löskopplat och anonymt kommentarfält, där mitt namn på sin höjd kan kopplas till min blogg. När någon bryter mot de hastigt upprättade sociala koderna – det politiskt korrekta regelverket som i stort sett redan var på plats – kan detta dessutom blixtsnabbt spridas inom samma forum, en miljö perfekt anpassad till drev över skärmdumpar.

En given invändning mot min analys är förstås att den underliggande socioteknologiska basen ligger kvar, alltså borde den kränkta hegemonin fortsätta. Men historiematerialismen är inte fullständigt deterministisk: människor reagerar på sin materiella bas. Annars hade vi inte haft någon utveckling alls. Folk har helt enkelt börjat tröttna på kränkmat, i såväl sin ursprungsform som när den idisslas i den trötta borgerliga polemiken. Hur impotent den är som politisk metod visas om inte annat av SD:s framgångar, som bromsats först i och med att övriga partier övertagit deras politik, medan protesterna bara fick dem att växa. Värt att nämna är förstås att den grupp som hade klöst åt sig det ultimata tolkningsföreträdet under peak PK var transpersonerna, världens minsta minoritet, som i kraft av sin utsatthet hätskt angrepp alla andra relativt sett privilegierade minoriteter när twitterrevolutionen åt sina egna barn. Man kan inte bygga en politisk rörelse på promillehalter, och idag är twitter en arena som alla andra, det vill säga Flashback Forum light.

Så vad med sam- och framtiden då, nu när twitterstormarnas tid är förbi? Tja, de sociala mediernas offentliga arenorna är ju som sagt redan Flashback Forum light, ett lite brunblått Flashback där Ivar Arpi och Hanif Bali genom tusentals ombud kör lama covers på Crispy Kreems gamla Flashbackinlägg från typ 2011 och kommer så förbli en bra bit framöver. Om internet var en nyfiken och småsadistisk tolvåring för tio år sedan, har den efter twitters patetiska tonårstid med sina självupptagna känslostormar blivit en brådmogen tjugoåring som försöker tas på allvar i sin dressmankostym. Alltså minst lika trist som liknelsen i fråga. Så vad gör man för kul i det här välkammade kontorslandskapet?

Lustigt nog har faktiskt de intersektionella gnällspikarna visat vägen med sina omtalade trygga kuddrum, hemliga grupper på Facebook där de kunde älta sina handikapp tryggt omgivna av ryggdunkare. Men det finns ju fler skäl till att gömma sig i hemliga grupper än att dela ut ömsesidiga styrkekramar. Raka motsatsen är faktiskt en lika god anledning, vilket jag blev varse när jag lades till i den hemliga gruppen ”Hatklubben”, där en bunt nazister, rasister, kommunister, liberaler, transor och allmänna idioter kränker varandra i kommentarfält om exempelvis vilken ras du helst och helst inte knullar. Gruppskaparens uttalade avsikt är att återskapa det gamla Flashback Forum som det var innan vänstern till större delen flydde fältet, men det blir ju en annan och faktiskt bättre sak när alla uppträder under riktiga namn. Mer hjärtligt och intimt genom alla kränkningar. Som ett par inlägg konstaterat skapar ju gruppen sin egen stämning av lite malligt ryggdunkande över att man tål hur mycket skit som helst, vilket på sätt och vis skapar ett slags eget skyddat kuddrum, där fyllepostare, sociala missfoster och självupptagna svin kan leva ut sina personligheter. Men roligt har vi, och man löper ingen risk att ens anständiga vänner ska få upp i flödet att man kallar en transa för ”böghora”.

Ni är naturligtvis välkomna allihop, skriv till mig på facebook (Stiliserad Göran Persson som profilbild) för en inbjudan.

Som rolig bonus visade det sig att just de Sverigevänliga, den grupp som tjänat mest på kränkmat, internaliserat sin uppväxtmiljö till den grad att de inte pallat med hatklubben, utan gråtande sprungit därifrån inom loppet av några repliker.

Annonser

From → Uncategorized

10 kommentarer
  1. Dag permalink

    Ver på hatklubben, inlaggd av dig, i ungefär en dag och upplevde det mest som att folk tyckte att det var spännande att använda fraser likt just böghora ungefär på samma sätt och med ungefär samma fantasilösa inramning som när min son (som är fem år) och hans kompisar gillar att säga bajs. Med skillnaden att min son ochh hans kompisar redan hunnit testa det utan vuxna i närheten och därmed märkt hur tråkigt det blir då. Förutspår helt enkelt att den där facebookgruppen kommer att självdö helt när det liksom inte finns några vuxna som blir besvärade av dom fula orden.

  2. Litet lustigt var det att jag , i Hatklubben, fick kommentarer om min dåliga ton. Och att jag var elak och hemsk etc.

    • schipperke77 permalink

      Stack du med svansen mellan benen som en sverigedemokrat eller blev du kickbannad?

  3. Fast de proxykränkta ”PK-iterna” är ju fortfarande en viktig aktör. Om man får jämföra med Syrien så utgör de Assadregimen, Högljudda hatbondläppar och den konstiga ”höger-PK:ismen” som representeras av Jan Sjunnesson och SD-grenen som vill försvara Thailandsresor, fylleri och svenska skilsmässotal är al’Nusra-fronten och övriga islamistmiliser. Den ”riktiga extremhögern” i och utanför SD är en ännu outvecklad form av Islamiska Staten. Trollande liberaler som försöker bygga en nisch på internet är kurderna.

    Eftertänksamma, kunniga debattörer, då? Det är de moderata rebellerna, och ser du till några får du gärna skriva ett inlägg om dem. Gärna med skärmdump som bildbevis.

  4. Sen finns det förstås några av oss som bara är med i Hatklubben för att det är så jävla skönt att få släppa loss och förolämpa folk ohämmat – för att man vet att de som är med i samma grupp kan ta det, och ger en verbal salva tillbaka, istället för att springa därifrån, gnyende med svansen mellan benen och skrika ut hur jävla synd det är om dem.
    De som kommer in i gruppen och inte fattar grejen åker förstås ut med huvudet före illa kvickt.

    • schipperke77 permalink

      Klart du är din dekadenta gamla adelsbög.

  5. Lash Back permalink

    Inledningsvis är du något på spåret. Sen blåser du ”faran över” för att till sist skoja bort alltihop.

    Ptja. Ett tomt rum är ju också en installation.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Handledning i gruppadministration | Schipperke
  2. Hatklubbens vs Avpixlat | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: