Skip to content

Bokrecension: ”Det måste finnas en väg ut ur allting” av Magdalena Nordin

februari 16, 2016

Februari går fan snabbt i år. De flesta tycker nog att det bara är bra, då de anser att februari är årets sämsta månad. Logiken är lätt att förstå: i februari har man hunnit tröttna rejält på vintern utan att våren ännu är i sikte. Jag misstänker dock att de som bara vill ha februari överstökad har fast inkomst, i form av arbeten eller någon form av bidrag. Då kan man ju unna sig lyxen att hoppas att vissa särskilt trista månader ska ta slut så snabbt som möjligt.

Som fri kulturarbetare har jag det inte så bekvämt ordnat. Pengarna måste ju in, och även om februari kanske inte är en toppenmånad så ska februari månads arbete betala för mars månads levnad. Mars, den där sköna månaden när våren kan anas borta vid horisonten. Tyvärr har större delen av februari gått åt till att vabba utan ersättning på kulturarbetares sätt, och till att slutputsa på min kommande roman. Ingenting av detta hjälper mig att avnjuta mars månads kommande löften om vår. Det har alltså hög tid att skriva någonting till mina bloggpatreons. De har visserligen blivit färre av någon anledning, men lite färre dollar är ju bättre än inga alls.

Frågan är ju vad jag ska skriva om. Den senaste tiden har jag inte hunnit läsa, se eller göra någonting som kan vara värt en recension. Inte för att jag bryr mig om att vara rykande aktuell precis hela tiden, men tredje säsongen av ”House of Cards” (Ok), första säsongen av ”Peaky Blinders” (dög väl) eller ”John Wick” (skräp) känns lite väl mögligt, även om vi bortser från att jag inte har så mycket mer att komma med om någon av dem än ett värdeomdöme på cirka ett ord.

Det händer förstås fortfarande att jag har en och annan åsikt om olika sociala fenomen, även om jag försöker hålla det till absolut minimun, men sådana sparar jag helst till min lilla nätsänding Magister, som till rätt stor del bygger på att vi tycker saker.

Detsamma gäller de böcker jag läst på sistone. Jag läser, jag nickar eller skakar på huvudet, jag sjunker in eller tråkas ut. Men jag tycker inte något tillräckligt intressant för att kunna skriva ihop en recension värd patreon.

Men så noterar jag en titel i bokhyllan: ”Det måste finnas en väg ut ur allting” av min kompis och tidvisa samarbetspartner Magdalena Nordin. När jag fick ett friexemplar för ett år sedan ungefär lovade jag faktiskt en recension, så nu kör vi:

Man skulle kunna anmärka lite syrligt att det är en förbannat slapp bok, då den enbart består av klipp ur hennes Skunkdagbok. Eller klipp och klipp, hon har inte ens bemödat sig att göra något urval, utan kör rubb och stubb, från sjätte april 2013 till tjugoförsta september 2014. Otroligt slappt.

Under dagbokens gång gör hon slut med sin kille sedan sju år, får ett vikariat som bildlärare på en högstadieskola i Vilhelmina och har ångest. En jävla massa ångest. Banal ångest. Medelklassångest. Fjantig jävla lyxångest. Just den typ av ångest man gärna ventilerar på ett lite avsides socialt medium som Skunk.

De som kan sin internethistoria minns nog Skunk som ett ganska populärt socialt medium under 00-talet, då internet ännu var spretigt, vildvuxet och pseudonymt. Idag när internet domineras av sociala medium anpassade för personlig marknadsföring så har det återupplivade Skunk (en ren cover på det gamla Skunk utan företagsmässig anknytning) blivit ett slags gömsle för dagboksanteckningar man inte vill ge fullständig offentlighet, sådana man skriver för en trång krets av likasinnade snarare än för att jaga uppskattning på de större arenorna. Det sociala mediernas fansin kanske, men att skriva en Skunkdagbok har också vissa likheter med att ge ut en bok: texterna finns tillgängliga men bara för dem som bryr sig så pass att de orkar ta sig över den tröskeln det innebär att beställa en bok, eller kolla upp de pseudonyma kontona på skunk.

Men tillbaks till saken: medelklassångest alltså. Men då menar jag i första hand ”ångest över att man inte är medelklass”. Boken kretsar framförallt kring en utbildad konstnärs smärtsamma insikt om att hon förspillt sitt liv. De fem åren på konstfack ledde ingen annanstans än till en tillvaro så fattig på både pengar och intryck att ett vikariat på en högstadieskola i Norrlands inland till en början framstår som ett äventyr och en möjlighet. Fast inte särskilt länge förstås, ångesten återkommer snart med förnyad kraft.

Jag kan verkligen känna igen mig, trots att jag haft viss framgång den sista tiden i och med min nätsänding ”Magister”. För ett år sedan, när jag inte hade någon framgång alls, var jag fullständigt i synk med bokens ångest över det felaktiga livsvalet, den där svindeln när man inser att man klättrat alldeles för högt upp på en stege som inte leder någonstans, att man blivit grundlurad av kulturen, som fyllt ens stackars skalle med den vansinniga idén att ett liv i konstens tjänst på något sätt skulle väga upp ett liv i fattigdom, utan trygghet och semestrar.

Det finns ju hur många filmer och böcker som helst som bygger på att huvudpersonen finner lycka i att välja bort en traditionell och säker yrkeskarriär för att satsa på sina kreativa drömmar. För att inte tala om de verk som bygger på att håna de medelsvenssons som valde fegt och tryggt, för att uthärda sina fortsatta liv i en andlig fattigdom som välståndet aldrig någonsin kan råda bot på. Jag kommer faktiskt inte på ett enda exempel som predikar motsatsen. En film om en författare som efter fjortonde refuseringen ger upp, utbildar sig till IT-drift-tekniker och finner både lycka och välstånd i en trygg familjetillvaro i ett radhusområde.

Naturligtvis känner jag igen mig i den romantiska konstnärsmyten: den där bubblande känslan av frihet när man sade upp sig från ett jobb. Den där jublande känslan av bekräftelse när man hade viss framgång. Men sen kommer den där ångesten när man till sist inser att framgången inte var tillräcklig. Att konstnärlig framgång nästan aldrig räcker till. Att ett vanligt vårdbiträde tjänar mer än en ganska framgångsrik författare, musiker eller konstnär. Att de dessutom har fullständig tillgång till välfärds- och försäkringssystem som sjukpenning, föräldrapenning och arbetslöshetsersättning. Att de får betald semester varje år. Att de kommer få pension. Att de överhuvudtaget har något som kallas ledig tid, som infaller så fort de inte längre är på jobbet.

Visst, det finns säkert ett och annat vårdbiträde därute som – till stor del hetsad av filmer och litteratur – aldrig riktigt kan släppa tanken på någon talang de aldrig gav sig själva tid att odla. Kanske känner de en viss ångest när olika bemärkelsedagar närmar sig. 30, 40, 50-årsdagarna, när man påminns om att man lever sitt liv i fullständigt obemärkthet, när man undrar var tonårens drömmar tog vägen.

Men tonårens drömmar är liksom varje natts drömmar menade att skingras av vuxentidens bittra morgon, och den milda ångest en oförlöst svenne kanske känner på sin 50-årsdag är fan ingenting jämfört med den ångest som drabbar en fristående kulturarbetare varje morgon, resten av hens liv.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: