Skip to content

Bokrecension: ”Underkastelse” av Michel Houellebecq

januari 31, 2016

Av Erik Haking

Jag vet inte om Michel Houellebecq verkligen retade gallfeber på franska bokslukare med ”Underkastelse” som det gärna påstås. Svårt att se på vilka grunder i så fall, bortsett från att ämnet är så hett och kommersiellt gångbart för avsiktliga vantolkningar. I presidentvalet 2022 vinner Muslimska broderskapets kandidat, som både lyckas släcka förortsbränder och tilltala nyckelsegment bland de intellektuella, och etablerar en moderat islamistisk regim framför näsan på Nationella Fronten.

Men de offentliga steningarna av otrogna uteblir. Vissa oroade judar emigrerar till Israel, kvinnor kan inte längre inneha höga ämbetsposter och universitetet Sorbonne säljs till saudiska investerare med motkrav om att alla professorer måste konvertera eller byta arbete. Men bortsett från det fortsätter livet gå sin gilla gång för vanligt hyggligt folk, liksom för litteraturvetaren François.

Tidigare har universitetet kryllat av små fylliga studentskor som inte vill något hellre än att suga av gamla lärare, och Houllebecq vore inte en 57-årig fransk farbror med askgrå hy om han inte detaljerat redogjorde för detta, samt några närgångna skildringar av ”sodomi”. Men ska man bli upprörd över något som rör innehållet bör det i första hand vara de styltiga replikskiften på låtsasintellektuelliska som ibland dyker upp som irriterande avbrott i flödet.

Skildringen av ett Frankrike underställt islamistisk ledning känns däremot trovärdig. Det är en variant på ett sossestyre, komplett med samhällskontrakt och folkhemstanke, uppdaterat med meze-snittar istället för prosciutto på invigningar och löst sittande klädsel istället för tank tops. President Mohammed Ben Abbes är en catch-all-man. Tillräckligt statsmannamässig för att bli respekterad bland de borgerliga, retoriskt up-to-date nog åt den antirasistiska vänstern och minst lika reaktionär som Marine Le Pen med stödtrupper.

Saker händer därute i världen men i vardagen lunkar det på. Så länge en basal ordning upprätthålls och glesbygdsbidraget trillar in någorlunda som det ska i slutet av månaden, så är de flesta av oss alltför bekväma för att på allvar begära något annat. Den som visar sig kunna tillfredsställa de grundläggande behoven kommer undan med vad som helst. Större utmaningar än så behöver inte fascismen i dess olika former överkomma för att triumfera, vilket idealister i alla tider haft särskilt svårt att förstå.

François försöker ta sig an islam med sin skolade rationalitet men kan samtidigt inte låta bli att lockas av idén om total underkastelse inför ett fast – bekvämt – regelverk. Hans funderingar om månggifte – kvinnans underkastelse gentemot mannen – är uppriktiga och utan trött Avpixlat-paranoia. Konvertiten och opportunisten Rediger, som utses till chef för det islamiska Sorbonne, är ingen fanatiker utan en typisk fjantig ”andlig sökare” ur den pseudobildade högborgerligheten som tror sig vara utvald för stordåd trots att han bara är där han är eftersom han metodiskt slickat sig uppåt.

 

Rediger är en maktfullkomlig variant på den självgoda kulturkristenheten som tyvärr inte dog ut med Jonas Gardells svindåliga böcker om gud och Jesus. Där idisslade, gärna radbrutna, djupsinnigheter om ”det kyrkliga rummet” och ”hur små vi egentligen är”, inte alls döljer en självbild om sig själv i universums centrum. I Sverige finner man enklast denna typ främst inom den rotlösa stjärtliberalismen. Ingen glider omkring med ett ansiktsuttryck av spelad förundran inför alla välsignelser som skänkts åt lilla sig, så väl som en Tranströmer-älskare i skarven mellan F och MP.

”Jesus sa faktiskt: ‘kom alla flyktingar till mig så får ni godis'” (Kukas 13:12). Visst, och Jesus sa också ”stena den där jävla skökan”. Du kan inte bara plocka ur den smarrigaste kolan ur Aladdin-asken och lägga upp på rad som representativt för helheten. Någon måste även ta sig an romrussin.

En svinintressant diskussion om denna slapphet inför religionen kan höras i avsnittet om Jesus i pod casten Myter & Mysterier. Där påpekar Per Johansson för kulturkristna sökaren Eric Schüldt hur en sådan pick n’ choose-inställning till de religiösa skrifterna helt enkelt inte duger. ”Det är inget kafferep. Det är ingen syjunta. Det är inget alla-är-välkomna-och-mår-bra-tillsammans.” Dogmatikerna må vara ena jobbiga jävlar men de klipper och klistrar i alla fall inte som de behagar tills innehållet faller dem i smaken.

Föreställningar om den egna vaccineringen mot totalitarismens lockelser kommer ur samma individualistiska världsbild. Men om alla andra underkastar sig det gemensamma projektet, varför skulle inte jag? För att just jag är en ”fritänkare”? Pyttsan.

Erik Haking driver bloggen http://denomhet.blogspot.se/ och har skrivit novellen ”Skuggvärlden”.

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Rolig recension. Verkligen. Förutom att JK-Rest aldrig sagt ”stena den jävla skökan” utan precis tvärtom. Så lite har du själv att läsa på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: