Skip to content

Filmrecension: The Revenant

januari 27, 2016

the-revenant-trailer

När det kommer till att ”krypa upp i soffan och mysa” föredrar de flesta något lättsamt, som en romantisk komedi eller på sin höjd en rysare. Jag förstår vad de är ute efter, och minns en tid när filmen ”Clueless” var höjden av mitt mys, men med tiden har jag utvecklat lite annorlunda myspreferenser.

För att maximera min mysnivå arbetar jag nämligen numera med kontraster. Ju mysigare jag vill ha det, desto värre lidande vill jag konsumera. Finns det något skönare än att sitta med ett glas konjak framför brasan och avnjuta en bok om säg Stalingrad, medan stormen rasar där utanför? Knappast. När jag är trygg, varm och mår allmänt bra vill jag avnjuta andras lidande. Det låter kanske som en psykopats inre tankar, men läs vad jag skrev igen och tänk noga efter innan du reagerar normativt:

Finns det något skönare än att sitta med ett glas konjak framför brasan och avnjuta en bok om säg Stalingrad, medan stormen rasar där utanför?

Allt mys handlar i grund och botten om denna kontrastverkan, men också om att dra en gräns mellan sitt eget välmående – ett glas konjak framför brasan – och omvärldens lidande – den storm som rasar utanför. Det du gör om du sitter framför den där brasan med en Martina Haag istället för en Stalingrad, eller kollar på en romkom medan regnet smattrar mot rutan, är ju att du isolerar ditt egna välmående mot omvärldens lidande även mentalt. Medan du njuter av det tydliga skydd som dina väggar ger mot stormen, så lider någon hemlös av precis samma storm. Medan du vägrar att se är mina ögon vidöppna för det lidande jag stänger ute. Jag hör regnet smattra mot mitt fönster och tar del av mänskligt lidande medan brasan sprakar i kaminen och konjaken smeker tungan. Jag är helt enkelt en känslomässigt mogen och moraliskt högstående individ.

För mig är därför Oscars-favoriten ”The Revenant” en riktig mysrulle, där det mänskliga lidandet dras ut under två och en halv timme. Lidandet trappas dessutom upp med en fingertoppskänsla värdig en sadistisk seriemördare i en b-skräckis. Jag ska inte spoila med några detaljer, men Di Caprio går filmen igenom från jävligt till vidrigt, och om han skymtar något hopp så är det bara ett upplägg för nya sorger och bedrövelser.

Samtidigt måste jag nog påpeka att filmen inte riktigt optimerar min mysnivå. Jag är framförallt ute efter rent fysiskt lidande i form av skador och umbäranden. Inte psykologiskt lidande i form av att bevittna sitt barn mördas, räddas till livet av en snubbe som man sedan hittar hängd, våldtäkter och så vidare.

Jag sitter med andra ord inte och myser till förintelseskildringar. Hela den historien skulle jag helst bara glömma bort. Jag vill ha kallbrand i förfrusna skyttegravar och svårt sårade som krälar över fjälltoppar. Jag vill ha förfrysningsskador, stalinorglar och en oförlåtande vildmark. Jag vill inte ha övergrepp och industriella massmord. Men som sagt så handlar det ju om att mysa framför brasan medan stormen rasar utanför. Inte om att mysa framför brasan medan någon våldtas i grannlägenheten. Stor och viktig skillnad där.

Men The Revenant är förstås inte i första hand en eländesskildring om att uthärda en utmaning, utan en film om hämnd, och hämndens utlösning kräver ju övergreppens anspänning. Ett bra exempel är våldtäktsrullen ”I spit on your grave”, där en utdragen gruppvåldtäkt utmynnar i en sanslöst sadistisk hämnd, enligt receptet ”ju större förbrytelse, desto blodigare hämnd”. Hämndrullen är till sin själva natur en sadistisk filmgenre, som tilltalar de absolut lägsta sidorna av det mänskliga psyket, de sidor som startar lynchmobbar och folkmord.

Jag förnekar inte den sidan hos mig själv. Jag fördömer den inte heller hos någon annan. Jag skulle faktiskt vilja sträcka mig så långt som att erkänna att den förbittrade hämndlystnaden i vissa lägen är en dygd. Utan den skulle vi inte haft några revolutioner, inga orättvisor skulle åtgärdas, inga förbrytelser skulle straffas. Ibland, under vissa omständigheter, kan det vara på sin plats att ta till vapen och hänga folk i lyktstolpar, och den grupp som helt ger upp den känslan till förmån för en upphöjd och civiliserad moral är givetvis dömd att till sist gå under. Men nu kommer jag kanske från ämnet.

Saken är nämligen den att jag inte alls har några behov av att göda den känslan, som jag redan har i övermått. Jag fantiserar om att gå Breivik med olika företag och myndigheter flera gånger i veckan. I min fantasi har jag massakrerat säkert tusentals handläggare på försäkringskassan vid det här laget.

Så min hämndlystnad behöver inte retas, snarare tvärtom. Och ett av de bästa sätten att dämpa min hämndlystnad, som ju framförallt bottnar i en något uppblåst självkänsla, råkar vara att ödmjuka sig med en rejäl eländesskildring. Vad är lite tjafs med försäkringskassan jämfört med att våldtas av en björn?

Så The Revenant var en blandad upplevelse. 7/10 typ.

Annonser

From → Uncategorized

5 kommentarer
  1. LTr permalink

    Försök med Death Wish 2 – ocensurerade versionen?

  2. Daniel permalink

    Riktigt kul! Jag skrattade högt, tack. Annars tycker jag alkohol har en förmåga att skapa ”mys” i de flesta situationer. Med ett par öl i mig och en i glaset kan jag t.ex. sitta på en Stena Line färja med skrikande ungar runt mig och en buffetallrik som andas industriell massproduktion och ändå tycka att det är rätt ”nice”. Eller stå på en överfull buss på väg hem från ett restaurangbesök med några glas vin i mig och tänka att ”mitt liv trots allt är rätt gött”. Vardagen får ett annat skimmer.

  3. Kan du inte recensera nya X-files? Jag köper alla konspirationer rakt av, tycker det är fantastiskt.

    • schipperke77 permalink

      Nej. Jag var helt ointresserad av X-files redan på 90-talet. Kommer inte titta på nya Twin peaks heller. Att följa upp 90-tals-serier idag är som Bill Haley and the comets skulle återförenats 1973 typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: