Skip to content

Filmrecension: The Hateful Eight

januari 7, 2016

A1

Quentin Tarantino har varit min största besvikelse det här årtusendet.

Fallhöjden var förstås väldigt hög. När ”Pulp Fiction” kom 1994 fyllde jag sjutton år och befann mig i en kulturellt väldigt formbar ålder. När folk anger sina favoriter inom musik, film, litteratur och så vidare brukar man regelmässigt nämna verk som man sett, läst och lyssnat på som mest under de sena tonåren, då man är gammal nog för att ha utvecklat tillräcklig smak men ung nog för att allt ska kännas nytt och fräscht.

Men oavsett mitt subjektiva intryck – som var ett enda storögt ”wow” – så var ”Pulp Fiction” en väldigt bra film, framförallt i fråga om manus och särskilt dialogen. När man ser om den idag, med Tarantinos fortsatta produktion och all övrig smart hipsterdialog i bakhuvudet, kan man förstås identifiera en hel del Tarantinska hangups, samtidigt som många grepp blivit allmänna klichéer, typ att coola mördare har alldagliga samtal om popkultur. 1994 kontrasterades dock ”Pulp Fiction” mot ett kvarvarande 80-tal som hör till filmhistoriens sämsta årtionden, framförallt på dialogfronten. Det var de hårda klichéernas förlovade årtionde, och dialogen i ”Pulp Fiction” framstod vid en jämförelse som ett underbart stycke storslagen symfonirock efter åratal av tafflig treackordspunk.

1997 kom ”Jackie Brown”, som vid en första titt renderade något av ett ”meh” med sitt nästan stenade tempo, mer konventionella manus och betydligt slappare dialog. Just de egenskaperna har dock visat sig utgöra filmens styrka, då den växt för varje tittning, medan ”Pulp Fiction” inte kunnat undgå att tappa, på grund av sin explosiva karaktär, sin massiva påverkan på filmkonsten i stort och Tarantinos egna produktion, där allt för många av ”Pulp Fictions” knep och stildrag idisslats till övermättnad.

Vilket för oss till Tarantinos 2000-tal, där besvikelserna lagts på rad. Jag kunde väl till nöds svälja ”Kill Bill” 1 och 2 som genretrogna stilövningar i Kung Fu-genren, där dialogen ska vara platt, intrigen orimlig och slagsmålen utgöra handlingens centrum, alltså ungefär som de 80-tals-filmer ”Pulp Fiction” skilde sig ifrån. Men visst, artister ska ju göra sin pryl och han hade väl något slags behov av att hylla den hårdkokta stil han själv till så stor del bidrog till att döda kommersiellt.

Jag gjorde ett ärligt försök att gilla ”Death Proof” men vid en andra titt utan tillräckligt mycket sprit i kroppen insåg jag filmens låga kvalitet. Särskilt dialogen kändes som en ordinär manusslav blivit tillsagd att ”skriva lite som Tarantino”, det vill säga hippt, tillkämpat snärtigt och med alldeles för långsökta popkulturella referenser.

När ”Inglourious Basterds” följde två år senare borde jag med andra ord varit beredd. Ändå satt jag där likväl med en bubblande förväntan: Tarantino, Andra världskriget, vad kan gå fel? Men trots ett par riktigt starka scener var det sammantagna resultatet Tarantinos svagaste kort så långt. Eller så var det kanske snarare på grund av de enskilda scenernas styrka som helheten blev så platt. Det är knappt att historien ens försöker utgöra transportsträcka mellan de centrala scenerna, vilket ger hela anrättningen ett haltande intryck. Det är liksom ett par väldigt långa (minns att jag klockade in källarscenen på över 20 minuter) och ganska starka scener inramade av trött pastisch och avrundat med ren buskis.

Men Quentin kunde sjunka betydligt lägre än så. När Ku Klux Klan anföll i ”Django Unchained” var det bara alltför tydligt att han förfallit till vår tids Mel Brooks. Och det är framförallt i detta faktums efterkloka sken ”Pulp Fiction” försvagats så här i efterhand. Jag spyr numera på den Tarantiska ironin, där varje scen är en hyllning till en annan scen och varje film en katalog i illa dolda blinkningar till skräpfilmsentusiaster. Han skriver inte historier, han skriver cineastiska uppsatser, sprängfyllda med obskyra fotnoter.

Så det var med viss skepsis jag slog mig ned framför ”The Hateful Eight”. Skepsisen blev inte mindre av att filmen visade sig vara Tarantinos hittills längsta film, på över tre timmar. Olycksbådande med tanke på att hans filmer sedan ”Death Proof” blivit längre i takt med att de blivit sämre.

Filmen börjar så Tarantino det kan bli: 70 mm, Ennio Morricone, långsamt körs förtexter i spaghettistil med en sakta scen som bakgrund. Det kan inte bli mycket mer western än såhär, och det kan följaktligen inte bli mer Tarantino heller. Första spelscenen fortsätter i väl uppkörda hjulspår: Samuel L Jacksons karaktär stannar en diligens och förhandlar om skjuts i en realistiskt utdragen scen med absurda inslag. Jag tänker ”Django”, sedan tänker jag att det var ju fan hans förra film. Ska han planka sig själv kan han åtminstone planka något äldre.

Men i takt med att filmen sakta fortskrider – och sakta går det sannerligen – sjunker garden, och efter ytterligare en tid – en timme? en halv? – har jag sugits in i filmen till den grad att jag inte längre stör mig på uppenbara hyllningar, lån, pastischer och andra tarantismer. Filmens längd bekommer mig inte heller. Tvärtom vill jag inte att det ska ta slut. Och då är jag en man som annars ser de flesta filmer med ena ögat på tiden och det andra på min telefon. Men nu har jag äntligen uppnått det där tidlösa tillståndet en bra film erbjuder.

En stor del av styrkan ligger i långsamheten. Filmens händelser och dialoger få ta sin rimliga tid. Men för den sakens skull uppstår aldrig den tristess, irritation eller frustration som annars gärna drabbar mig när jag ser riktigt långsam film. Om än långsam är ”The Hateful Eight” i ständig rörelse, och tempot känns ganska snart fullständigt naturligt och självklart för just den historia som utspelar sig.

För trots en hel del våld är det en ganska stillsam historia, som till större delen utspelar sig på en dilligensstation under en snöstorm, och hade funkat hur bra som helst på en scen. Följaktligen är filmen oerhört dialogdriven, ett område där Tarantino som ovan påpekat har sina främsta svagheter såväl som styrkor.

Trogen genren slipper vi hans mest tröttkörda grepp. Det förekommer inte mycket snack om den tidens fattiga populärkultur, och replikerna är bara så smarta som de karaktärer som uttalar dem, alltså i regel inte särskilt. Ändå levererar han sin bästa dialog så här långt, nu när han äntligen mördat sina älsklingar.

Ett förbehåll är att han mot slutet, när filmens förhistoria presenteras, förfaller till scener som kunde hämtats från ”Death Proof” när ett gäng ”snygga tjejer” ska sprida maximalt med livsglädje. Samtidigt finns där en uppenbar poäng att kontrastera den otidsenliga och genrebrytande lättsamheten mot det hänsynslösa blodbad som strax därpå följer. Därmed kan jag acceptera det hela som ett intressant stilgrepp, som ändå stärker filmen i stort med en nypa nytänk.

Detsamma gäller det märkliga stilgreppet när en berättarröst (Tarantino själv) helt plötsligt dyker upp för att klargöra en central detalj för den fortsatta handlingen. En skicklig filmskapare, vilket Tarantino under alla omständigheter är, hade definitivt kunnat sköta det klargörandet på ett betydligt skickligare vis. Men det är väl just däri poängen ligger. De små brotten fungerar som avsiktliga skönhetsfläckar, en pikant krydda till ett verk som annars riskerade att bli alldeles för perfekt, alldeles för tillrättalagt.

Hur som helst har Tarantino för första gången sedan 1997 gjort det igen. Publiken är bara att gratulera.

 

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: