Skip to content

Årsbästa 2015: Lyssning

december 22, 2015

För tio år sedan levde jag ännu i ett samhälle där underhållningen kanske inte riktigt var en bristvara, men ändå inte fanns att tillgå i dagens sanslösa överflöd, tack vare vissa kvarliggande hinder av teknisk natur. Min dator dåvarande dator hade en hårddisk på kanske tio gigabyte, min internetuppkoppling erbjöd väl kanske 256 kilobyte per sekund och nästan all film jag såg och musik jag lyssnade förvarades på skivor och spelades genom särskilda spelare. Youtube hade visserligen startat men var ännu ett randfenomen, som för den delen krävde alldeles för mycket bandbredd för min trådlösa uppkoppling. Jag hade inte heller fått något barn ännu, så jag hade även i övrigt ganska gott om tid till mitt förfogande. Alltså hände det fortfarande att jag mer eller mindre aktivt lyssnade på musik.

Sedan kom barnen, därefter bredband och streamingtjänster. Tiden blev mig mycket knapp. Av mina kvarstående intressen fick musiken först stryka på foten, och i förlängningen lyssnandet överhuvudtaget, i alla fall det koncentrerade lyssnandet. När jag väl fick tid att fokusera föredrog jag att se en tv-serie eller film, eller läsa text. Jag blev lätt rastlös när jag bara lyssnade på något, som om hörseln var ett för svagt sinne för att jag skulle kunna ägna den min fullständiga uppmärksamhet en längre tid.

Men visst hände det ännu ibland att jag lyssnade på en och annan låt. Men det var alltid i samband med att jag gjorde något annat, som att diska, städa, laga mat och hugga ved. Eller när jag började träna. Lyssnandet var dock reducerat till rent skval. Jag utnyttjade det begynnande överflödet till att lyssna på sånt som redan var mig bekant, snarare än att lägga tid och energi på att hitta något nytt.

Jag ägnade ännu mindre tid och intresse åt pratradio, ljudböcker, radiodokumentärer och annan mer innehållscentrerad lyssnig, till stor del för att jag hade så svårt att koncentrera mig på den rena hörseln. Jag måste göra någonting samtidigt, och när jag gjorde någonting tappade jag till sist fokus. Det blev inte bättre för att jag tyckte det mesta var rätt dåligt. Så när nätsändnings-mediet började göra sig brett kring årtiondeskiftet var jag inte särskilt intresserad. Det var knappt jag orkade lyssna på min egen nätsändningsmedverkan, som dessutom inte blev särskilt lyckad.

När jag nu i våras försökte lyssna på en annan nätsändning för att få lite info om ett pågående twitterbråk, fick jag inte direkt någon mersmak för mediet. Den halvtimme jag orkade med blev

Årets sämsta lyssning

som avskräckte från vidare lyssning i flera månader. Men det klart, för en som avskyr Nöjesguiden och snarare skrattar åt än med ”Rummet” så är det kanske inte så konstigt att ”Hämndens timme” inte riktigt föll i smaken. Där jag hör två störiga fjortisar som använder way too många engelska uttryck kanske någon i samma åldersgrupp hittar inspiration och glädje.

Men tiden gick och saker hände i min vardag. Min son blev allt rörligare, och allt mer intresserad av världen, så att jag inte längre kunde ägna trötta morgnar åt att låta honom leka medan komediserier rullade på skärmen. Då kom jag åter att tänka på det där med podcasts, eller ”nätsändningar” som jag försöker kalla det.

Den naturliga ingången i mediet blev att kolla upp den där ”Kringlan” Svensson, vars delningar på twitter lett till två av mina mest populära blogginlägg. Han hade den egna nätsändningen ”Crazy Town” och var en av fyra medlemmar i Aftonbladet Kulturs ”Lilla drevet”. Bägge två var mycket intressanta och roliga, och jag hade till sist börjat få upp ett intresse för att bara lyssna. Vad som krävdes var ett sammanhang där lyssnandet fick plats, och när sonen började förskola insåg jag att lyssnandet passade riktigt bra som multitasking när är jag lagade mat, tog hand om disken eller tränade.

Jag har bara lyssnat på nätsändningar sedan sommaren, och inte med någon större regelbundenhet: det är inte alltid som det passar sig att laga mat och lyssna, och det är först de senaste veckorna som jag åter är i träning, efter ett långt uppehåll på grund av tröttnad och tidsbrist. Men av det jag hunnit höra fram till nu är nog

Årets bästa lyssning

”Februaripodden” av och med Ola Söderholm och Jonathan Unge. Visst, enskilda avsnitt av ”Crazy Town” har varit briljanta, och jag gillar verkligen begränsningen hos ”Della Sport” i form av både ämne och tid. Sport är kanske inte mitt favoritämne, men det är skönt att de sätter upp ramar istället för att bara vara två sköna dudes som snackar lite slappt. När det gäller tiden är en halvtimme perfekt på många sätt, då det brukar räcka alldeles lagom till en matlagning eller ett träningspass.

”Februaripodden” är däremot i regel något längre än den typiska nätsändningen, som brukar klocka in runt timmen, medan ”Februaripodden” inte sällan närmar sig en och en halv. Däremot är den begränsad i två andra viktiga avseenden: de behåller till ganska stor del fokus på ämnet sexualitet, framförallt impotens, ur ett sociologiskt perspektiv, utan att för den saken förfalla till en torftig ämnespodd. Och de kommer ut så fruktansvärt sällan. Medan ”Lilla Drevet” är uppe i 89 avsnitt, ”Crazy Town” hann upp i hela 189 innan nedläggning/paus och ”Dellasport”, som kör två avsnitt i veckan, har nått upp till 113 avsnitt, har ”Februaripodden” sedan starten i våras bara kommit ut i lätthanterliga 7 avsnitt. Det är mycket värt i dagens stressande underhållningsöverflöd.

För övrigt har min och K Svenssons nätsändning ”Magister” kommit ut med ett nytt avsnitt ganska nyligen.

Annonser

From → Uncategorized

4 kommentarer
  1. Monica permalink

    Precis lyssnat färdigt på nr 7 nu och ska snart lyssna på nr 8. Mycket bra sällskap såhär på nyårsaftonen. Det kära ämnet Stockholm och Stockholmare togs upp i nr 7. Min farmor gick en nyårsafton för många år sedan på Stockholms gator för att föda min pappa. Viket hon gjorde precis efter tolv slaget. Så jag är en sådan där Stockholmare, som inte känner igen mig i min egen stad.
    Nytorget är som en annan värld för mig nuförtiden. Jobbade där i hemtjänsten för många år sedan och satt ibland där och tog mig en fika på något sunkigt hak. Finns inga sådan ställen kvar. Totalt förändrat och enligt mig inte till det bättre. Total gentrifiering på Söder, född i Katarina församling som jag är, känns det inte alls bra. Hur som helst så gillar jag verkligen Era samtal. Ni vrider och vänder på ämnena och tar upp sådant som jag inte har tänkt på och känner till. Och att ni gick lös på Stockholm och Stockholmare i nr 7 gillade jag trots allt. Fastän jag kan bli lite f-d på hur det klagas på Stockholmare. De jag känner som är födda i den här stan är inte särskilt märkvärdiga De är som folk är mest. Kanske lite mer toleranta med tanke på att just så många människor flyttar till Stockholm. Och kommer hit och tar sig ton. Vilket många gör, tycker jag. Gör sig märkvärdiga när de har köpt en lägenhet här. Finns inget att vara märkvärdig över för att man bor här, tycker jag.
    Hur som helst; jättekul och inspirerande att ha upptäckt er pod/nätsändning. Ser fram emot nästa års sändninngar. Gott slut och gott nytt År.

  2. Monica permalink

    Alltså min farmor gick till BB för ingen skjuts fanns att få. Ett förtydligande bara. Hon födde inte honom på gatan.

  3. kawayatigo permalink

    Från Avsnitt 8 ”då var jag och simon fortfarande vänner” Finns det en intrig här som borde blottas?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: