Skip to content

Årsbästa 2015: Litteratur

december 15, 2015

Nu blev det plötsligt väldigt svårt att infria rubrikens löfte. Har jag ens läst någon bok som gavs ut i år?

Det är betydligt lättare att upprätthålla aktuella tittarvanor när det gäller film och tv-serier. Förutom att de är mer eller mindre gratis, så har det inte producerats sådär jättemycket värt att se under de rörliga bildernas relativt korta historia. Med undantag för ett par komediserier är få tv-serier producerade innan sekelskiftet värda att slösa tid på ens som allmänbildning. Visst, man ska väl se ”Jag Claudius” (gjort, den var väl ok ur ett rent paralympics-perspektiv), ”Brideshead Revisited” (har legat osedd på en hårddisk sedan 2009) och ”Berlin Alexanderplatz” (tänker inte ens försöka) men sedan tar det slut. Det har med andra ord bara gjorts acceptabel tv i femton år. Med ett så fattigt lager är man nästan illa tvungen att vara aktuell.

Film har ju en något längre historia. Man kan hitta sevärd film redan på 40-talet, och det finns säkert tusentals titlar man ”borde” ha sett. Samtidigt är filmer ändå ganska korta, och en person med ett heltidsjobb och barn skulle förmodligen lyckas klämma säkert 500 filmer per år på kvällar och helger. Genrens största klassiker – ”Gudfadern”, ”Taxi Driver”, ”Apocalypse now” och så vidare – har de flesta medelålders svenskar sett av bara farten.

Litteraturen däremot är av ett oändligt omfång. Den har producerats sedan sumerernas tid, och utgivningstakten har bara ökat med tiden. Varje enskilt verk tar dessutom betydligt mera tid i anspråk än en film, och kräver inte sällan ett annat fokus än rörlig bild. Man plöjer sällan litteratur på samma sätt som en tv-serie, särskilt inte litteratur av högre kvalitet. Bara antalet klassiker, det kanon som man ”bör ha läst”, är mångdubbelt fler än det antal böcker den normale medborgaren läser under en livstid.

För ungefär tio år sedan gav jag mig i kast med projektet att i alla fall försöka läsa ”klassikerna”, men insåg ganska snart ett problem som hör ihop med litteraturens enorma omfång: ju mer man läser av det man borde, ju mer borde man läsa. När man väl klarat av Dostojevskij och Tolstoj bör man ju ge sig i kast med Gontjarov och Solzjenitsyn. Man hinner aldrig ikapp, om man inte gör den rena läsningen till sitt yrke.

Sen tillkommer förstås det faktum att nya böcker är riktigt dyra, medan lite äldre blir billigare i pocketform, ännu billigare begagnat och är helt gratis om de finns på bibliotek, vilket intressanta böcker sällan gör förrän något år efter utgivning.

Jag har dessutom läst ovanligt lite böcker i år, då jag prioriterat skrivandet, främst av ekonomiska skäl. Det mesta som jag skriver nu för tiden genererar någon slags vinst, men ingen ger mig ju ett öre för att läsa andras böcker. Men jag antar att det generellt är bättre att jag producerar än att jag konsumerar. Särskilt ur ert (läsarnas) perspektiv.

Av de få (mindre än 50) böcker jag hittills läst i år har endast två getts ut i år. Av dem var Imre Kertezs ”Den sista tillflykten”- magsurt gubbgnäll med islamofoba inslag – ganska bra medan Brynjolfsson/McAffees ”Den andra maskinåldern” – ett hurtigt optimistiskt utrop inför den framtid som snart är här – var ganska medelmåttig. Så jag väljer istället att skriva om det bästa och sämsta jag överhuvudtaget läst i år, oavsett utgivningsdatum.

Med tanke på att jag läser nobelpristagare och har recenserat albansk litteratur till en kulturtidskrift så borde jag ju passa på tillfället att briljera med min förfinade smak. Men jag ska stå fast vid ärligheten och erkänna att

 

Årets bästa läsning

 

var något så svennigt som Stephen Kings ”Cujo”. Jag läste visserligen ett par kreddiga författare som Angela Carter, Theodore Stuergon, Neal Stephenson och Kazuo Ishiguro men att påstå att någon av dem gav mig ens hälften av suget hos tidiga King vore en ren lögn, och jag respekterar er och mig själv för mycket för att försöka mig på dylikt.

”Tidiga King” är förstås ett nyckelord i sammanhanget. I vintras bestämde jag mig nämligen för att ge Stephen King – den förste författare jag verkligen plöjde – en ny chans i vuxen ålder, delvis med avsikt att analysera eventuella sidvändarknep för att använda i mitt eget författarskap. Relativt sena Kingromanen ”Stark” som jag hade i hyllan blev dock en besvikelse, med den krypande känslan av skräck som jag ännu minns från mina tonårs sträckläsningar ersatt av en fantasilös orgie i ultravåld, lite taffligt ursäktad med huvudintrigens metapoäng om författandets mödor.

Men så hittade jag två av Kings tidiga böcker, ”Eldfödd” och just ”Cujo” på en loppmarknad och bestämde mig för att gå tillbaks till själva källan. Och där var vattnet ännu klart och friskt. ”Eldfödd” är en strålande thriller, och ”Cujo” ett rent, minimalistiskt mästerverk. En het sommardag, en bil, en mor, hennes son och en rabiessmittad hund. Svårare än så behöver skräcken inte vara.

Extra intressant är förstås att Stephen King tydligen använt just författandet av ”Cujo” som ett avskräckande exempel på sitt tidigare missbruk av alkohol och tabletter, då han inte ens mindes att han skrev boken. Jämför man ”Cujo” med den nyktert skrivna ”Stark” verkar det som drogmissbruk i vissa fall är att betrakta som ren författardoping. Lite synd att jag har barn ur författarskapets synvinkel. Utan dem hade jag tydligen kunnat supa fram mästerverken på löpande band. Nåja, om 17 år blir den yngsta myndig. Då jävlar ska det knattras tangent mellan ölburkarna.

 

Årets sämsta läsning

 

Om den Stephen King som skrev ”Cujo” var en pillertrillande alkis och så är den ryske fantasyförfattaren Nick Perumov en äkta Ume-sXe som inte ens dricker kaffe eller runkar. Hans genombrott ”Alvklingan” är ett stycke usel fanfiction som utspelar sig i Tolkiens värld några år efter ringarnas krig. Själva grundidén, att skildra denna ikoniska värld ur ett mer skitigt och vardagsmässigt perspektiv är det inget fel på, och för några rader är det förstås lite kul när han skildrar folkmordet på orcherna med en blinkning till dagens liberala känslighet men i övrigt har jag svårt att överhuvudtaget minnas någonting alls av handlingen. Nick Perumov är helt enkelt en alldeles för tråkig författare för uppdraget. Sen kan man ju fråga sig vad det blev av Tolkiens annars så nitiska advokater. Hade de varit lite mer på tå hade jag kunnat ägna alla dessa timmar åt något läsvärt.

Annonser

From → Uncategorized

5 kommentarer
  1. Vad läste du av Sturgeon?

  2. schipperke77 permalink

    Jag läste om ”Mer än människa”.

  3. Men seriöst, ” få tv-serier producerade innan sekelskiftet värda att slösa tid på ens som allmänbildning” och så nämner du varken Twin Peaks eller Riket?! Eller var de så självklara att de inte behövde nämnas?
    En bok som kom i år var Paul Masons ”Postcapitalism”, det var den du skulle läst istället för ”Den andra maskinåldern”. Samma tema fast intelligent och tankeväckande.

    • schipperke77 permalink

      Twin Peaks är ju i historiens ljus rätt överskattad. Bra när den kom men när jag försökt se den i efterhand har den inte åldrats med värdighet alls, precis som t.ex ”Profit”, som jag älskade 1997 men knappt pallade tio minuter av för ett par år sedan. ”Riket” är förstås ett förbiseende dock. Den håller fortfarande måttet.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Jag minns mina böcker och hur de tråkade ut mig | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: