Skip to content

Sagan om Kaveh Forss, eller Iblies Shah – Del 2

december 8, 2015

Av Ashkan Amiri

Med Martin Alexandersson som mentalt stöd kämpade jag igenom sista terminen på gymnasiet och upplevde upplevelser & erfarenheter (bland annat blev jag av med oskulden via en beslöjad sunnitisk oskuld till turkisk kurdinna) som på ett oförklarligt sätt fick mig att inse att även Den traditionella skolan i grund och botten var dum i huvudet, om än förklädd i en swagger som döljer dess dumihuvudethet. Moderniteten är awesome, och det tycker innerst inne även traditionalisterna om de torkar sina skitiga anusar med toapapper efter att ha uttömt sina ändtarmar i en dashûî-e farangî.

 

Jag google:ade ”criticism of Traditionalism” en dag och upptäckte så småningom Peter Lamborn Wilson, mer känd som Hakim Bey, på det ockultistiska nätarkivet The Hermetic Library. Han var en gång i tiden en traditionalist aktiv i Iran tillsammans med Hossein Nasr och paratraditionalisten Henry Corbin, men blev efter Den islamska revolutionen i Iran nån form av sufianark och något av en positiv heresiolog inom Den omfattande islamska traditionen. Jag började fascineras mer och mer av denna ljuvligt oheliga allians mellan islam och Vänstern, Stirners anticommunism och antikollektivism till trots, och är än idag övertygad om att detta är vad Umman, Det muslimska världskollektivet, behöver.

 

Varje dag läste jag vänsterradikal eller kättarmuhammedansk litteratur, gärna på en och samma gång genom att läsa Hakim Bey eller Torbjörn Säfve. Det var samtidigt fortfarande givande att läsa traditionalistiska alster, så länge man insåg att oftast (men inte alltid) är vad de inte gillar nåt i grunden egentligen rätt så ganska nice. Jag läste också en hel del om det ockulta och Vänstra handens väg.

 

Så småningom kom jag i kontakt med marxismen-leninismen och Mao Tsu-tungs tänkande, och bestämde mig för att läsa mera om Lenin, Stalin, Mao och Rådsunionen, Folkrepubliken Kina och Nordkorea. Popvänstern kan kritisera och fördöma det federalt rådsrepublikanska experimentet hur mycket de vill med deras pedantiska, kälkborgerliga perfektionism, det gör också skrivsbordswahhabiter hela tiden mot varandras ‘aqâid och personer. Jag är Iblies Shah och jag skiter i er alla andra, ty jag är ett FANSTYG!

 

Apropå att jag är ett fanstyg, Mehrzad brukade förut utnyttja min generositet, han sa att han skulle göra folk av mig – genom att jag lyder honom okritiskt. Men det var svårt. Han blev sur över minsta lilla sak, och mycket av det han begärde av mig var förödmjukande; en gång kom han han hem till mig utan förvarning och begärde att komma in i mitt rum. Han frågade mig varför jag var så oartig, och jag förstod först inte vad jag hade gjort för fel den här gången. Efter att ha idiotförklarat mig för femtioelfte gången lärde han mig att det är kutym att bjuda gäster på te eller kaffe. Jag gjorde som han sa med en klump i halsen. Senare kom min farbror Mansour, som var på besök i Sverige från Iran, tillsammans med pappa och farfar Hossein. Jag förberedde och serverade te till samtliga.

 

Mehrzad började berätta om när jag och han var i Italien, under sommaren efter studenten, och träffade farbror Mansours son, Arash, som pluggar till civilingenjör i Rom. Han nämnde skadeglatt hur jag bar det mesta av bagaget. ”I Italien var Kaveh min dräng, eller hur Kaveh?” Han kollade på mig och förväntade sig att jag skulle nicka glatt för att göra honom glad. Istället kollade jag honom ledset och bröt ögonkontakten, men inte innan jag såg en viss besviken blick på honom. Kanske insåg han att han hånade mig inför min pappa, farfar och farbror Mansour, eller så blev han sur för att jag tog åt mig ”utan anledning” men visste bättre än att skälla ut mig inför de andra.

 

Efter den dagen fick jag nog. ”Nästa gång Mehrzad säger åt mig att göra nåt, ska jag käfta emot, säga ifrån”, tänkte jag. Sagt och gjort, några dagar senare ringde Mehrzad mig och frågade argt varför jag aldrig är inne på Facebook; hur ska han ha kontakt med mig om jag inte är inne där? Jag sa lugnt men bestämt att han kan ju ringa mig via mobilen, precis som han gör nu. Då fick han nån form av passivt-aggressivt damputbrott och sa att om det ska vara på det viset så tar han bort mig på Facebook, och om han nånsin vill ha att göra med mig så är det bara att ringa mig. När han lade på kände jag först inte det minsta glad, han använde min ifrågasättande emot mig. Inte ens motstånd blir ett motstånd mot Mehrzad. Men jag gick vidare, eftersom jag ändå inte hade nåt val.

 

Två månader senare, på sin födelsedag, ringde Mehrzad mig och bad mig att lägga till honom igen på Facebook. Det ville jag inte det minsta, så jag ljög att jag hade en bugg på mitt konto som hindrar mig att bli vän med folk. Han gick på det och lämnade mig ifred med svansen mellan benen. För den här gången. Ett halvt år senare fick jag veta av två av mina kompisar att de träffat Mehrzad på den persiskt- och orientaliskttemade nattklubben Harem Nights, där han jobbar eller jobbade förut som mingelfotograf, och att han snackat skit om mig med dem på det där klassiska sättet som hindrar honom själv från att inse att han snackar skit (”I Italien var Kaveh min dräng, eller hur Kaveh?”).

 

Jag blev ett rasande vildjur och ett anarkiskt fanstyg. Därmed tog jag det av blått blod drypande namnet IBLIES SHAH, Uppsalas absoluta shaytan!

 

Jag var respektlös mot pappa, som aldrig försvarat mig från vare sig Mehrzad eller från mobbarna från sexårsverksamheten fram till gymnasiet, som aldrig brydde sig om mitt psykiska välbefinnande utan bara brydde sig om att jag skötte mina skoluppgifter väl och fixade universitetsdiplom i framtiden utan strul. Fuck that. Jag hade fått nog av Mehrzad och kärnfamiljen. Han må vara min pappas lillebror, men fan heller min farbror. Han har flera gånger försökt köpa min vänskap sen dess, tjatat om att gå på Atish med honom, en kryssningsnattklubb med samma persiska och orientaliska temata, där han också jobbar eller jobbade som mingelfotograf. Jag har flera gånger knappt indirekt sagt åt honom att go fuck himself. Ändå hindrade det inte honom från att be mig om hjälp med hans jävla Harley-Davidson, som pappa självfallet tillåtit honom förvara i vårt garage. Pappa har alltid varit folk och därmed alltid tillåtit lillebror att göra dräng av honom. Men aldrig mer dräng för min del.

Jag ordnade hemmafester varje lördag och fredag tillsammans med Martin och hans polare från Mossad (de kom alltid ner till mitt rum genom ett fönster från nåt rep, men varje gång jag försökte kolla upp från fönstret vart repet kom ifrån, kunde jag inte se nånting, vare sig flygplan eller rånarhelikopter, eller flygande tefat); letade upp borgerliga MUF:are och jävla LUF:are att klå upp & spöa ner måndag, tisdag, onsdag och torsdag; jag vägrade prata med kärnfamiljen i över två månader.

Så småningom blev jag sams igen med kärnfamiljen och pappa, men än idag är kontakten bruten med Mehrzad. Det har fått mig att börja tänka på mitt utseende igen. Jag måste bli stark och snygg så att jag kan klå upp Mehrzad med HAMMARE, SKÄRA, ISHACKA & KNUTNA NÄVAR!

Ashkan Amiri studerar arabiska. Han har skrivit om skägg på Kultwatch och ställt upp på en töntig viralvideo på youtube.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: