Skip to content

Halvtidsrecension: The Man in the High Castle

november 30, 2015

Eller “halvtid” och “halvtid”, jag har sett tre avsnitt av tio men jag försöker få till en klatschig rubrik här.

man-in-the-high-castle-map

”The Man in the High Castle” är nätkatalogen Amazons försök att slå sig in på streaming-marknaden. Serien bygger på en bok av SF-flummaren Philip K Dick, och tre avsnitt in så stämmer den rätt bra överens med mina ganska dimmiga minnen av boken, som jag läste för några år sedan. Jag har emellertid ganska dimmiga minnen av alla Dicks böcker, och det har ingenting att göra med något haschintag (jag har aldrig gillar att kombinera rus med läsning) utan för att Dicks böcker, av det lilla jag minns att döma, är så haschrusiga i sig. Nu tänker jag inte bara på att de ofta behandlade verklighetens beskaffenhet, utan själva stilen. Vid ett tillfälle i någon av hans böcker – jag har som sagt vaga minnen – så jämför han ett sinnestillstånd med den gråa känslan av en förkylning, och den beskrivningen stämmer ganska bra in på hans prosa överlag. Det jag minns alltså.

Men nu ska den här recensionen inte behandla hans författarskap i allmänhet utan tv-serien ”The Man in the High Castle”, som efter tre avsnitt är helt okej. Ganska spännande, rätt intressant och hyfsat medryckande, jag kollar väl ned på mobilen kanske var tionde minut vilket är ett ganska bra betyg.

Tre saker stör dock, till den grad att jag alltså kände mig tvungen att recensera en tv-serie som i övrigt är ”helt okej”:

1: Den kvinnliga huvudrollen. Alltså vilken jävla tönt hon är. Då tänker jag inte i första hand på den nötta ”brud lär sig orientalisk kampsport”-klichén hennes aikido innebär, utan det faktum att hon kommer till en främmande stad, utblottad efter ett rån, och genast går till ett fik och beställer kaffe! Det blir förstås tjafs när notan ska betalas, varpå den manliga huvudrollen erbjuder sig att betala. Då tackar hon nej, med näsan högfärdigt i vädret! Hon erbjuder sig inte heller att lösa skulden på annat sätt, genom att till exempel diska. Nej, hon ska ha den där kaffekoppen gratis. En kopp med kaffe alltså. Bra prio där, när hamnat utan en spänn i en främmande stad på ett hemligt uppdrag: börja mucka om en kopp kaffe.

Nu råkar jag rätt ofta tycka illa om den kvinnliga huvudrollen i olika tv-serier (”Breaking Bad”, ”Ray Donovan”, den fjantiga irländskan i ”Boardwalk Empire”) och hörde jag till självspäkar-vänstern hade jag antagligen begrundat min egen kvinnosyn vid det här laget. Men nu gör jag lyckligtvis inte det, utan inser att det inte är min kvinnosyn det är fel på, utan författarnas, som ständigt missbrukar sina kvinnliga karaktärers många karaktärsdefekter för att skapa drama och driva intrigen framåt. Kan man få se en kvinnlig karaktär som beter sig som folk en enda gång?

2: Att japanska och tyska tjänstemän i det ockuperade USA talar engelska sinsemellan. Nog för att det i seriens universum gått typ femton år sedan ockupationen inleddes men ändå. Amerikansk engelska blev ett dominerande världsspråk på grund av den amerikanska segern i andra världskriget och den ekonomiska och populärkulturella dominans som därpå följde. I seriens universum är det ett besegrat slavspråk, som höga tjänstemän i självutnämnda härskarraser skulle tala i samma grad som de tidigare talat säg kinesiska eller ryska, det vill säga inte alls. Eller kanske lika mycket som amerikanska tjänstemän i MENA idag talar arabiska sinsemellan, för att ta ett mer aktuellt exempel.

3: Att Japanerna, som i serien ockuperar den amerikanska västkusten, framställs som något mer liberala och toleranta än de tyska nazister som ockuperar östkusten. Det här är ett väldigt bra exempel på den koloniala syn vi västerlänningar har på andra världskriget, vars absoluta ondska självfallet skall vara vit, på samma sätt som skurkarna i actionfilmer alltid är vita, aldrig östasiater, araber eller afrikaner. I själva verket är demoniseringen av Hitler och synen på nazismen som ondskans metafysiska krön en fullständigt eurocentrisk produkt. I resten av världen har man en mer ”balanserad” syn på Hitler, som inte sällan framställs som en stark ledare i första hand, ett föredöme att ta efter om tillfälle ges att ta itu med arvfiender utom och inom landet.

I själva verket var japanerna snäppet jävligare än nazisterna, som faktiskt valde att utrota judar, romer och andra grupper med just gas av humanitära skäl. Den humanitära omsorgen omfattade visserligen inte gasens offer, utan gällde enbart de egna soldaterna, vars psykiska hälsa man oroade sig för.  Men man oroade sig i alla fall för att soldaterna skulle riskera att brutaliseras om de tvingades avrätta stora mängder civila, av vilka många var kvinnor och barn. De nazistiska förbrytelserna krävde också en ideologisk ursäkt inför sig själv i form av Hitleras rasbiologisk teori. Många av de ledande nazisterna var naturligtvis psykopater och nazister, men även de insåg att merparten av deras soldater inte var det, och därför måste daltas med för att förmås att utföra sin beklagliga men historiskt nödvändiga plikt, som isolerades i görligaste mån från sina verkställare på alla nivåer genom byråkrati och industrialisering.

Några sådana problem hade inte Japanerna, som utan ideologi eller byråkrati glatt slaktade civila kvinnor och barn i enorma mängder, ibland med så handfasta verktyg som påkar och svärd. Faktum är att den japanska expansionen före och under andra världskriget inte beordrades av någon manipulativ och ondskefull elit som förförde folket, utan tvärtom drevs fram av militära officerare på mellannivå, ibland i direkt motsättning med ledningens önskemål. Det hände att höga politiker som hade invändningar mot den förda politiken helt sonika höggs ned i sina hem. Och medan Nazisterna i alla fall hade viss respekt för vissa folkgrupper, vars fångar behandlades enligt Genévekonventionen, betraktade Japanerna precis alla som inte var Japaner som lägre stående människor utan urskiljning.

Och medan tyska folket ägnat de 70 år som gått sedan krigsslutet åt att ursäkta sin existens, har japanerna knappt erkänt några misstag. Förutom att förlora kriget då. Japanska krigsförbrytare kan fortfarande hyllas av landets högsta ledning, invandringen till landet är minimal, japaner med blandad härkomst föraktas och grannländernas befolkningar kan i princip dra åt helvete.

Så hade jag befunnit mig i TV-seriens värld hade jag under alla omständigheter föredragit den relativa frihet som rått på den nazistiska östkusten framför Japanernas skoningslösa slavsamhälle.

Annonser

From → Uncategorized

8 kommentarer
  1. Jag har inte sett tv-serien, så punt 1 kan jag inte uttala mig om.

    Vad gäller punkt 2 så beror det väl på någon typ av budgethänsyn, eller på att man tror att den amerikanksa publiken skulle få panik av att behöva följa undertexter. Det är förstås olyckligt, inte minst då det bästa med boken är att huvudpersonens underdånighet beskrivs så väl. Dick lyckades verkligen föreställa sig hur ett koloniserat sinne, som det brukar heta, skulle funka hos en amerikan, Jänkaren i boken skäms rätt rejält, om jag minns rätt, över sin ”primitiva” kultur och sin dåliga japanska.

    Punkt 3 är förstås också välmotiverad kritik från din sida (ju mer jag läser om Japan under andra världskriget desto mer vansinnigt framstår deras dåvarande styre), men här gör boken samma misstag som tv-serien. Förmodligen beror den romantiserade bilden hos Dick på att han inte bygger sitt porträtt av japansk kolonialism på historiska källor, utan på sin egen uppfattning om olika österländska läror, som han var intresserad av under en period.

    Samtidigt beskrivs japanernas inställning till det amerikanska folket i boken som mer exotiserande än rashatiskt, komplett med en vurm för ”traditionell amerikansk kultur”. Kanske tänkte sig Dick att Japan var en kolonialmakt som skulle behandla amerikanerna som en förvisso underlägsen kultur, men kanske mindre underlägsen än andra. Ungefär som Brittiska Imperiet behandlade indierna?

    Kul med en recension som tar ämnet på allvar, iaf.

    • schipperke77 permalink

      Det finns ju en poäng i att Dick kan beskriva och kontrastera två slags kolonialism mot varandra, och ur det perspektivet passar det ju bättre att låta de främmande japanerna vara välvilliga men överlägsna kolinisatörer som exotiserar den primitiva amerikanska kulturen.

  2. Alltid besviken när annars språkligt medvetna skribenter nedlåter sig till pseudoordet mobil. Det heter telefon eller möjligen nalle.

  3. Ingenjören permalink

    Jag har inte vågat se TV-serien pga den överhängande besvikelserisken, men det är en feg ursäkt för att inte tjafsa på internet. Tjafset består av följande: Jag håller inte med om punkt 3.

    Min motivering är som följer:
    Det är korrekt att japanerna var mycket brutalare i det att de slaktade med svärd, påkar, etc, men det är för att de såg sig som en kolonialmakt. Japans behandling av erövrade länder var ungefär likadan som när andra länder erövrat kolonier(och det är inte en fråga om Eurocentrism, Jag rekommenderar varmt det War Nerd skrivit om Indonesiens erövring av Öst-Timor). Japanerna hade den för alla kolonialmakter typiska idéen om dem själva som överlägsna och betedde sig därefter, men enligt vad jag har kunnat läsa mig till hade de inte långt gångna planer på fullskalig folkutrotning.

    Om man t ex jämför antalet civila dödsoffer i de delar av öst-Europa som ockuperades av Nazityskland. så är de större än antalet civila dödsoffer i Kina, detta trots att Japan ockuperade områden innehållande både en större befolkning och under längre tid(det glöms ofta bort att Kina invaderades redan 1937). Hade Japan nu varit ”värre” än Nazisterna så hade siffrorna inte sätt ut på det sättet.

    Jag tror att det jag vill säga är att brutalitet är inte en speciellt bra måttstock för att mäta ondska. Belgarna var otroligt brutala i Kongo, men det resulterade inte i en Kongolesisk variant av Generalplan Ost. Hur Japanerna hade betett sig som permanent ockupationsmakt i nordamerika med förvaltningen i civila händer är svårt att veta(vill man på allvar veta detta ger hur japan skötte Korea och Taiwan fram till utbrottet av andra världskriget förmodligen en bra startpunkt(Kulturförtryck och japanisering, men ingen endlösung)), men min magkänsla är att Japanerna till skillnad från nazisterna inte hade varit supersugna på att slakta en gås som värper guldägg.

    Rörande Japanernas historiesyn är vi dock helt eniga. Utöver de som öppet hyllar krigsförbrytare verkar det finnas många som har en tom fläck i sitt medveande, skämtet är att Japans historia börjar med Jomon-perioden för 10 000 år sedan, sedan fortsäter den till ungefär 1900, därefter finns en paus ända fram till USA släpper en atombomb över Hiroshma.

    • schipperke77 permalink

      Det är en bra invändning MEN nu handlade det inte om huruvida japanerna skulle föra någon slags utrotningspolitik, utan om vad för slags kolonialvälde de skulle utöva. Och där stämmer din beskrivning ganska bra in på mitt antagande, att det japanska kolonialväldet på västkusten förmodligen skulle vara mer brutalt (för vita anglosaxiska protestanter då) än det nazistiska på östkusten.

      • Ingenjören permalink

        Ja, jo, men det beror nog lite på exakt hur rasparanoida nazisterna de skulle vara efter kriget. Att ständigt gå omkring och oroa sig för att Tyskarna skulle hitta någon kryptojude på tre generationer upp, en rysk morfar eller ”en droppe” svart blod, osv. Min känsla är att en lång period av fred skulle mjuka upp Japanerna(som gärna suger ut länder på resurser, men som föredrar när gåsen värper guldägg framför att den gör det på ett ideologiskt renlärigt sätt), medan det snarare skulle ge Nazisterna andrum att förfina sina rasidéer så att nålsögat blev allt mindre.

        Men vad vet jag.

        Rent allmänt så var Europa så annorlunda 1945(för att inte tala om Japan) att det är svårt att säga hur det hade blivit om kulturen hade gått i motsatt riktning därifrån. Japan hade förmodligen varit tvungna att behandla Amerikanerna schysstare eftersom de skulle upplevas som en än mer främmande ockupant, eller så hade de av samma anledning skruvat upp brutaliteten. Vilken väg som hade valts kan vi spekulera i, men jag ser det inte som självklart att Japanerna hade varit brutalare i fredstid, Japans ockupation av Korea var en söndagspromenad jämfört med Tysklands ockupation av Polen. Och om Japanernas åsikter om Koreaner nu ger en fingervisning hade de behandlat amerikanerna bättre än Koreanerna.

        Men nu inser jag att jag bara besserwirrar mig för att stimulera den där jävla delen av hjärnan som inte kan sluta. Dags att återvända till arbetet.

  4. Mannenfråninternet permalink

    Inte för att nazisterna var några änglar, men vår historieskrivning har ju varit ganska ensidig
    http://memolition.com/2013/05/10/soviet-photo-manipulation-of-world-war-ii-12-pictures/

    Se även filmen The Men Behind The Sun om https://en.wikipedia.org/wiki/Unit_731

    • schipperke77 permalink

      Du närmar dig snabbt spammar-status. Ta gärna tid och skriv en lite längre kommentar där du får med allt du har att säga på en gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: