Skip to content

Ännu mera eftersnack eller några ord om att visa känslor

november 22, 2015

12273787_10153418600292772_1573977410955777375_o

Så är det andra avsnittet av nätsändningen Magister ute. I fortsättningen tänkte vi lägga ut ett avsnitt i veckan, men just det här avsnittet, där K exklusivt ger sin version av ”Kringlangate”, kändes lite brådskande då järnet ännu är en smula varmt. Ja, vi vill nå ut. Ja, vi är era små horor.

Än en gång finns dock anledning att köra lite extramaterial här på denna blogg. Den här gången handlar det dock inte om bortklippt material, utan om en sak som jag helt enkelt inte hann ta upp. En timme går snabbt när man spelar in, och dessutom hamnade det en smula utanför det aktuella ämnet. Det kändes ju som att nu, om någonsin, fanns all anledning att hålla fokus.

För er som kanske tillbringat de senaste veckorna på överlevnadsvecka i Sarek så fick alltså min nätsändningskollega Kristoffer ”K”/”Kringlan” Svensson ett fullständigt vansinnigt vredesutbrott på en recension av hans och Nanna Johanssons young adult-fantasy-roman ”Omänniskor”. Den berusade vreden gick ut i livesändning på den numera nedlagda nätsändningen ”Alla Mina Kamrater”, och riktades galet nog inte bara mot recensenten Victor Malm, vars ansikte Kringlan skulle slå sönder, utan även mot Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg, som skulle ha en ”yxa i fittan”.

Det finns ju en del att säga om det här förutom de rena avståndstaganden och fördömanden, som det inte rått någon brist på. En del tar vi upp i nätsändningen också, men en relevant kritik som inte fick plats är att det är jävligt töntigt och omanligt att visa känslor på det här sättet. Faktum är att den här vansinniga ilskan till och med är snäppet töntigare än att gråta i forsterställning, då man förlorar självkontrollen i ännu högre grad. Kan man föreställa sig Clint Eastwood vråla att han ska yxa nån i fittan? Den som beter sig så i en gangsterrulle är en löjlig figur som garanterat kommer dö.

dN8MltPQclint-eastwood-photos-12

Självbehärskning är verkligen en av de viktigaste dygderna, och allt för nedvärderad i det moderna samhället. Eller inte bara nedvärderad: aktivt motarbetad. Ända sedan 60-talets globala tonårsuppror har vi från alla håll och kanter fått höra att känslor mår bäst av att ventileras, oavsett om det är fråga om att ge sig hän åt gråten, att tvinga fram skratt i grupp eller att vråla ut sin ”manlighet” i skogen tillsammans med andra vilsna män. Det handlar förstås om en revolt mot 60-talets föräldrageneration, som bar slips och hatt och talade med artikulerad radioröst, en revolt som sedan dess gång på gång reproducerat sig själv och sina värderingar i takt med att upprorsmakarna själva tagit makten. Bland annat har ju den enkla, auktoritära ledarstilen inom både organisationer och uppfostran ersatts med det lömska skuldbeläggandet.

Men framförallt har alltså självbehärskningens ädla konst misstänkliggjorts. Den som inte fläker ut sina känslor till allmän beskådan anses psykiskt osund, i behov av ingående samtal, och i värsta fall en hopplös psykopat. Man kan ju se det här som ett uttryck för terapisamhällets tilltagande fordringar på den enskilda medborgarens inre; vilka känslor döljer du för oss lille vän? Den utåtagerande och ”frigjorda” individen binds allt starkare till informationssamhällets tyranni. Det säger ju sig självt att ju mer information du ger ifrån dig, ju mer sårbar blir du, och om du frivilligt överräcker dina innersta känslor kan du lika gärna överlämna din själva själ till mordor. Men man behöver inte ens ha foliehatten på för att konstatera att den som lever ut sina känslor är en jävla tönt, medan den tysta typen är hård och manlig. Hollywood ljuger inte i den här typen av frågor.

Förutom att självbehärskning är manligt, coolt (duh!), häftigt och så vidare så är det dessutom psykologiskt sunt. Tvärtemot den allmänna fördomen är det bästa man kan göra med jobbiga känslor att knöggla ihop dem till en liten klump av ångest som man begraver så djupt som man kan i sitt undermedvetna. Okej, jag har kanske inte direkt forskat i saken men det har fan inte känsloonanisterna heller. En hel del forskning pekar dock åt mitt håll: det har till exempel visat sig att psykologisk ”debriefing” av traumaoffer är värdelös eller rent av skadlig. Ändå har metoden använts systematiskt, då den ter sig rimlig utifrån det känslopornografiska paradigmets horisont. Never ever trust a hippie, särskilt inte en som är din chef. Och Paolo Roberto-metoden att försöka boxa ut sin vrede på typ en sandsäck har i experiment visat sig snarare förstärka vreden (har ingen länk till detta p.g.a att jag inte kom på någon vettig sökterm men jag har läst det i kurslitteraturen för psykologi A så ta kursen om du inte tror mig) Slutsatsen är given: känslor är till för att behärskas.

Vad har känsopornograferna att komma med? Freud. En av historiens mest grundligt vederlagda tänkare. I princip allt den karlen lade fram var vilda generaliseringar utifrån enskilda fall, som han dessutom hämtade från den övre medelklassen i sekelskiftets Wien, en av historiens mest neurotiska miljöer. Det är liksom ingen slump att Hitler var en Österrikare, och sinnessjuka fantasier om kastrationsångest, penisavund och oidipuskomplex bör naturligtvis göra Mein Kampf sällskap i historiens brännugn. Om inte annat kan vi gå till den rena empirin och betrakta det samhälle den psykodynamiska världsåskådningen gett oss: ju mer vi fläker ut våra känslor desto mer psykpiller tar vi.

Sist men inte minst så är det förstås så att om vi drar ihop slipsen och håller nere skiten så sprider vi i alla fall inte vårat elände som herpes. Handen upp alla som verkligen älskar känslomässiga vampyrer som ger ett faktiskt svar på frågan om hur läger är, eller spyr ur sig sitt känslotillstånd på sociala medier. Ni är lätträknade, och en smula perversa. Vi normala människor har annat för oss än att ”vara stöd”, och varje vuxen individ borde veta bättre än att kräva det av andra.

Så om vi ska tala mönster och narrativ så hör K Svenssons infantila utbrott hemma i den större berättelsen om den västerländska mannens regression ned till en patetisk jättebebis.

Annonser

From → Uncategorized

5 kommentarer
  1. Intressant. Men kan det inte i vissa lägen vara sunt att släppa loss känslorna? Närståendes död kan vara ett sådant exempel. Eller när vår katt dog i en olycka då blev jag väldigt utåtaffekterad.Jag vet inte om de var så mycket lyckligare på 60-talet med instängda känslor. Jag tror dock du är nåt på spåren i vår tids känslopjunk, tror att det som man kan vara lättare att få ligga om en är känsloonanist. Eller jag kan ha helt fel. Och du också. Tack för podden, det var ett bra samtal ni hade. Jag skrev ett bloginlägg om Kringlan kopplat till daesh (da-esh, inte dääsh) och terrorhat innan jag lyssnade på ert program. Läs gärna den. Skulle vara kul om du återkopplade. Jag har fått en återkoppling. Det var att jag var ett ”anti-intellektuellt svamlande fyllo”. Det tyckte jag var roligt. http://bit.ly/1NJ0ssh

    • schipperke77 permalink

      Jag måste nog hålla med om att det var för mycket svammel. Jag hade svårt att få ut någon röd tråd i det du sa, och jag fick den bestämda känslan att svamlet, och ironiserandet som svamlet till viss del utgjordes av, var en slags försvarsmekanism. Ett fegt inlägg helt enkelt. Ha modet att skriv vad du menar istället, klart och koncist.

  2. stefan permalink

    vilken veckodag kommer ni släppa podden i fortsättningen?

  3. Joakim permalink

    Tror det är viktigt att göra en distinktion mellan drifter och känslor. Sexualiteten är en drift, i allra högsta grad en biologisk inpräntad sådan, och finns i oss på att ett eller annat sätt få utlopp. Vi (jag talar om oss män här) är förprogrammerade att må dåligt av att avstå från sex i vår mest virila ålder, säg sexton till tjugosex.

    I Freuds Wien var det inte lätt för en ogift tjugoårig man att tillfredsställa sin sexdrift annat än på bordell – där man således fick sin tillfredsställelse men tvingades på knä av samhällets syn på prostitution, den kulturella skammen, och den högst naturliga rädslan för sjukdomar som syfilis. Betänk då att många inte besökte bordeller och dessutom av katolicismens förbud även avhöll sig från onani, så kan man ju förstå att många av den tidens män blev neurotiska.

    När det kommer till känslor tror jag att det viktigt att faktiskt särskilja på dem vi kan kontrollera och de okontrollerbara. Jag beundrar inte det minsta den amerikanska machotypen i Hollywood, såsom Clint Eastwood, som saknar förmågan att visa eller tala om sina känslor. I vårt samhälle, och här talar jag av egen erfarenhet som lantis med bara bönder som förfäder, kommer ju oftast av skenet av en tystlåten stoicism av personens undermåliga uttrycksförmåga. Icke-verbala personer pratar mindre om sina känslor i första hand eftersom de saknar verktygen till att göra det, och bara i andra hand av kulturella tabun eller egna värdering. Jag har dock alltid föredragit personer som kan tala om känslor – gärna analytiskt och osentimentalt. Jag ser dock problem i vår kulturs ältande och offentliggörande av det intima, som för mig är något annat.

    Vreden är ju som sagt den mest okontrollerbara känslan. Man kan prata om sin vrede, man aldrig när man väl känner den. Det som betecknar den är ju att man inte både kan få utlopp för den och kontrollera den samtidigt. Jag håller med om att vi behöver ett annat samhälle som drar sig för att leva ut vrede, som ser som en dygd att låta skummet sjuda undan innan vi kan ge en mer värdig reaktion på det som gör oss så arga. Den som behärskar sig vinner alltid.

    Sen kommer vi ju till drogerna och alkoholen. Det råder inga tvivel om att det gemensamma berusningsdrickandets funktion finns för att vi ska överskrida kulturens hämningar för såväl driftlivet som våra känslor vi av personliga, sociala eller kulturella skäl annars håller tillbaka.

    Alla som har druckit vet att det finns något förlösande, rent känslomässigt, i ruset där mycket av det som legat förborgat i oss träder ut i ljuset. Problemet är bara att rusningsdryckerna både förminskar vår intelligens och ger mycket mer oskärpa i vår uttrycksförmåga än normalt (ironiskt nog då folk generellt säkerligen visar och talar om våra känslor mest).

    Den mest förödande kombinationen är ju som sagt vreden/hatet och rusningsmedel. Vi uppfylls av en känsla som normalt är svår att kontrollera. Känslan blir helt omöjlig att kontrollera av alkoholen som sätter vår behärskning helt ur spel. Vreden som i sig själv är så gott som omöjlig att känna och behärskat uttrycka samtidigt blir knappast en lättare sak att göra vältalig när man är så packad som Kringlan var.

    Lösningen är att bli en stoiker generellt. Det är inte heller dumt att få inpräntat, vilket vi inte får i vår kultur, att det är bäst att dra sig för att uttrycka sig överilat i vredesmod. Ett annat tips är att frukta spriten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: