Skip to content

Bokrecensioner: Clarkungen

november 15, 2015

Av Erik Haking

Vi som inte kommit upp oss nog i smöret för att få lägga rabarber på ett recensionsex av Carl Olofssons nya biografi får hålla till godo med Rättvisans lotteri, nedplitad inifrån cellen på Kronobergshäktet i december 1985.

Trots sitt omfång har den formen av en hastig utandning. Även om förordet tydligt stipulerar att ”angivare och kollaboratörer” bör likvideras duggar namnen på gamla kumpaner och rövarprofiler i Nordeuropa tätt. En heter ”Skoter”, en annan ”Torparn”, en tredje är en ospecificerad öststatare som heter Bulganov och har näsan i varenda smuggelaffär som pågår. Lägg till skumma diamantaffärer, rån och ett nyckfullt flängande mellan länder och telefonlinor och den påminner om montagescenerna i Snatch.

När boken skrivs är det dags för ännu ett pit stop i svenskt fängelse, utlämnad från Belgien på grund av inblandning i en uppseendeväckande knarkhärva. Glorian som omgav Clark Olofsson under 70-talet som vänstermedveten ta-från-dom-rika-rånare, fångstrejkorganisatör och journaliststuderande har halkat rejält på sniskan. Knarksmuggling är inte Robin Hood. Det är vanligt entreprenörsskap.

Själv har Clark alltid haft en ambivalent inställning till sin delaktighet i de knarkaffärer han dömts för. I dokumentären Folhemsdesperadon (2001) inleder han med att slå fast att han ”inte vill ha något att göra med folk som sysslar med narkotika” och sammanfattar samma stycke med ”de människor jag umgås med… om nån gör en bra haschaffär så är det bara ‘skål’ och ett stort jävla asgarv” enligt egen Clark-logik.

Då avtjänade han ett nytt straff för grovt narkotikabrott, denna gång i Danmark, och suckade som en bedrövad FIFA-delegat över hur ”det är inte en slump att jantelagen är uppfunnen här”.

För härvan som avhandlas i boken fick Olofsson först fyra år i tingsrätten och sedan tio år i hovrätten. Läser man boken är det lätt att hålla med honom om att det låter magstarkt.

Han erkänner: Han har sagt hej till någon belgare här och förmedlat någon kontakt i Portugal där och varit någon sorts garant i Sverige för att olika handslag mellan tjyvar ska upprätthållas. Han har inte kört något heroin från plats A till plats B, inte skyllt ifrån sig i förhör som vissa målkompisar och advokat Peter Althin insinuerar om ett tänkbart motiv hos rättssystemet i Sverige, som haft en oplockad gås med Olofsson, om att både bura in och peta ner honom från den där piedestalen han stått och hånat dom ifrån emellanåt.

Ändå hade jag förväntat mig en mer rättshaveristisk ton. Istället är första halvan en skildring i rasande takt om alla turer som ledde fram till åtalet, där Clark förutom skytteltrafik runt om i Europa då och då tvingas sticka in huvudet hos frun och nyfödda sonen i Belgien och göra tummen upp emellanåt.

”Marijke blev inte glad när jag berättade att jag skulle sticka ner till Portugal dagen därpå.

– Jag måste. Business, sa jag och använde det magiska ordet so,m kunde betyda vad som helst. När jag hänvisade till ‘business’ reagerade hon alltid som en god katolsk hustru, och sa ingenting mer. Måste erkänna att jag ibland missbrukade ordet, och det var ju inte snällt. Men denna gång var det faktiskt business.”

Andra halvan skildrar det rättsliga efterspelet, och visst är Clark lite bitter – ”Jag har aldrig fattat varför åklagare inte blir ihjälslagna” – men vittnesmål om inhumana svenska häkten, godtyckliga åklagarbeslut om ”fulla restriktioner” och psykisk tortyr i isoleringscell är han ingalunda ensam om.

Belgiska häkten är kalla och dragiga men berövar personer i alla fall inte ett socialt sammanhang eller kontakt med omvärlden och plitarna är mer gäspande byråkrater än sadister. Några tips om hur man klarar sig ur förhör och gör livet så surt som möjligt för utredare och häktespersonal får också plats mellan raderna.

För några år sedan intervjuades Clark i fångkampstidningen Filen om svunna tiders fånguppror, och bjöd som vanligt på färre konkreta förslag på taktik och åtgärder och mera rövarhistorier. Clark Olofsson är en baddare på fiskfångarskrönor, men förrädiskt anpassningsbar efter situation, tidsanda och sammanhang och svår att värdera sanningshalten hos. Något som säkert varit honom till gagn under sin –  relativt – framgångsrika karriär som bandit.

Boken slutar på nyårsafton 1985, med en optimistisk Clark som hoppas på bättre, rättssäkrare, tider i frihet. Han skulle få anledning att bli besviken.

Så alldeles nyligen kom också en bok från Kristin Enmark, gisslan under Norrmalmstorgsrånet, som bekräftar bilden av Clark Olofsson som smart, verserad, charmig, manipulativ och opålitlig. Hon berättar om tiden i valvet med en tjackstudsig Janne Olsson och förvirrade poliser och justitieråd där Clark Olofsson blev den rationella trygghetspunkten för den som ville hålla sig vid liv.

Hon berättar också om hur hon konfronterade kvacksalvaren Nils Bejerot som var den som myntade den pseudovetenskapliga termen ”Stockholmssyndrom”, vilken pekade ut gisslan som psykiskt sjuka och illojala i sitt, fullt begripliga, agerande.

Bejerot hävdade efteråt att han – i egenskap av expert – ”visste” att Janne Olsson ”aldrig skulle göra någon illa”, men Enmark påminner honom om hur han själv besökte valvet vettskrämd med en 17-årig pojke som mänsklig sköld framför sig, en 17-åring som man då trodde var bror till ”rånaren” Kaj som i själva verket befann sig på Hawaii och blev aningen paff av att där se TV-inslag om hur han i samma stund befann sig inringad av en stolt insatsledare på andra sidan jordklotet. Nästan lika paff som 17-åringen blev av att få en skottsalva riktad mot sig från sin egen ”bror”.

Hon skildrar även möten med Clarks gamla kumpaner, polismördaren Gunnar Norgren som inte blev popgangster som Clark utan en spillra till människa (jfr Peter Settman & Fredde Granberg) och Janne Olsson – ”Hönsatjyven” enligt Clark – som efter avtjänat straff mestadels hållit sig utomlands men även försökte sig på en karriär som grisfarmare.

”Han kändes dock lite kinky. Han berättade att han döpt en av sina suggor till Kristin och tyckte det var så häftigt när hon skulle paras.”

Boken är personlig och tar upp detaljerna kring Enmarks senare relation med Olofsson – som såklart hjälpte till att spä på bilden av hennes egen inblandning i gisslandramat -, sitt havererade äktenskap, planen om att bli hemligt gravid med Clark, missfall, och om en kort romans med Björn Afzelius.

Och så ett inpass i bästa Clark-anda om kändisskurken ”Kurre Rävens” välbesökta femtioårsskiva där kriminella, poliser, advokater och politiker ”med en viss övervikt för Centerpartiet” trängs och en fängelsechef blir så full att han måste hjälpas hem.

Det famösa samtalet med Palme direkt inifrån banken bifogas transkriberat, där Säpo lämpligt nog klippte bort statsministerns uppmuntrande fråga till en 23-åring med dödsångest om ”det inte skulle kännas bra att dö på sin post?”

Termen ”Stockholmssyndrom” kom att förfölja Enmark och de andra genom livet och hon berättar om hur hon ständigt känt sig bedömd och misstänkliggjord som medlöpare och svagsint, trots att hon menar att hon agerade instinktivt – och till viss del själviskt – för att rädda livet i en akut situation.

Bejerots ihopfantiserade ”syndrom” blev förklaringsmodellen som skymde allt samhällsansvar och polisens inkompetens till förmån för bilden av ett gäng hispiga fruntimmer som känslostyrda sökte sin trygghet innanför skitiga jeansvästar och inte nyktert såg staten som sin verkliga beskyddare.

En riktigt go’ psykologfarbrorskröna som – med risk för att paja en kittlande dramaturgi – hade mått bra av en snabbgranskning.

Erik Haking driver bloggen http://denomhet.blogspot.se/ och har skrivit novellen ”Skuggvärlden”.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: