Skip to content

Filmrecension: Rampage

oktober 25, 2015

Uwe Boll är vår tids mest profilstarka b-filmsregissör, en Roger Corman eller Troma för 2000-talet. Men en del har ju hänt sedan Cormans 60-tal och Tromas 80-tal. På den tiden ingav det respekt att överhuvudtaget lyckas producera någonting på egen hand med låg budget. I dag gör vi alla det själva på ett eller annat sätt, samtidigt som IMDBs användargenererade betyg inte tar någon hänsyn varken till DIY-attityd eller kalkonkvaliteter.

Uwe Bolls filmer brukar vanligtvis få mellan 2 och 4 i IMDB-betyg, alltså långt under min 6,5-regel, och han verkar i allmänhet betraktas som en pajas snarare än en kreativ pionjär. Men visst, det kanske också gällde Corman och Troma back in the day. Det gällde definitivt för Mats Helge Olsson.

Frågan är om Uwe Boll kommer uppleva någon liknande renässans om tio-tjugo år. Trots att killen utmanade sina värsta kritiker på boxning, och spöade upp dem som ställde upp, är jag faktiskt tveksam. Corman, Troma och Mats Helge hade fördelen att verka i en tid då tillgången på underhållning ändå var relativt liten. Nu råder sådant överflöd att även det som håller viss kvalitet ändå med tiden kommer glömmas bort totalt.

  ”Rampage” är Uwe Bolls relativa mästerverk, en av få filmer han gjort som har ett OK betyg på IMDB. Jag har haft den sedan jag råkade se det här utbrottet men den har blivit liggande på datorn fram till igår, då jag fick en pervers lust att se en film om en massmördare utklädd till svart stormtrooper.

rampage

”Rampage” inleds som ren diskbänksrealism. Huvudpersonen gymmar och bankar sandsäck på sitt rum, äter frukost med sina föräldrar, som vill få honom ur huset då han ändå är 24 år gammal nu och behöver en vänlig spark i ändan och så vidare. Faktiskt ett ganska väl skildrat samtal, lågmält utan överspel men med en skön nerv i skådespelet. Man får intrycket att det arbetats en del med improvisation. Sedan bjuds vi på en scen från huvudpersonens arbetsplats, han är en bilmekaniker med en rätt otrevlig chef. Falling Down-pulsen ökar på ett fik där han serveras en undermålig Machiatto med alldeles för lite skum, vilket resulterar i ett gräl med en dryg barrista. Sedan äter han lunch på ett sunkigt snabbmatshak med en hipsterkompis som svänger sig med den vänsterretorik som var populär när filmen spelades in kring 2008, om kapitalismens tomhet och ekologiska ohållbarhet.

Materialet varvas med korta klipp från det som komma skall, samt två olika videos där huvudpersonen respektive hans kompis uttrycker sina respektive livsfilosofier direkt in i kameran på klassiskt skolskjutarmanér. Kanske hoppas Uwe på att uppnå någon slags konstnärlig effekt, men jag känner bara som inför de utdragna återblickarna i slutet av Toxic Avenger, att man försöker dra ut ett ganska tunt material till långfilmslängd.

Nästa morgon lovar han sina föräldrar att han ska ansöka till olika högskolor. När han är ensam sätter han dock istället på sig sin bärsärkadräkt av helkroppskevlar med extra metallfjäll och den hjälm och mask som ger filmen en obehaglig aktualitet, varefter han åker in till stan där han fjärrstyr en skåpbil rätt in i polisstationen och detonerar en bomb. Med polisen utslagen kan själva massakern ta sin början. Denna skildras synnerligen kallt och känslolöst, utan musik eller andra manipulativa medel. Huvudpersonen går helt enkelt bara omkring och skjuter folk utan större urskillning, med undantag för när han tar en paus i blodbadet för en kort fikastund på en bingohall.

Till skillnad från Uwe Bolls följande massakerfilm, ”Assault on Wall street” från 2013, finns inget motiv till blodbadet, och urvalet är helt slumpmässigt, med undantag för den inledande attacken på polisstationen. Ibland skjuter han varenda människa han ser, på bingohallen avlossar han inte ett skott. När han rånar en bank skjuter han ungefär hälften av de närvarande, när han tar gisslan på en skönhetssalong verkar han först lämna dem levande, men ångrar sig och går tillbaks och dödar samtliga.

I slutet visar det sig att han lurat han ut sin vänstersinnade vän i skogen, under förevändning att de ska spela paintball. Han har lockat polisen efter sig, elektrifierar vännen och iscensätter dennes självmord med ett av sina vapen. Sedan bränner han sina kläder och åker hem med pengarna från bankrånet.

Något oväntad twist får man erkänna, men hela filmen förlorar ju en del i trovärdighet när det visar sig att denna sanslösa massaker enbart var ett mycket omständigt sätt att råna en bank. Filmen tappar ännu mer när föräldrarna kommer hem och bemöter nyheten om att sonens enda vän massakrerat halva staden och sedan tagit livet av sig som om han varit med om en smärre trafikolycka. Den lågmälda improvisationen som funkade så bra i början håller helt enkelt inte hela vägen. Riktig dramatik kräver riktigt skådespeleri.

Det hela sys ihop med en mix av de tidigare skolskjutar-klippen, där det framgår att huvudpersonen anser att han bara praktiserat sin impotenta väns teori: om nu dagens överkonsumerande människor hotar själva planetens överlevnad, är den lämpligaste lösningen att döda så många människor som möjligt.

Samma logik låg för övrigt bakom 2007 års massaker på Jokela skola i Finland, och fångar den tidens rådande anda, som präglades av ekologisk ångest och kritik av det kapitalistiska systemet. Idag är ju som bekant andra frågor på den politiska tapeten, vilket påverkar dagens massmördares motiv och val av måltavlor.

Det är en märklig upplevelse att se en sådan här film samtidigt som mina flöden domineras av mycket starka känslor inför en liknande, verklig händelse, särskilt som filmen är så oerhört kall och distanserad. Massakern skildras på ett sätt som liknar de digitala massakrer man kan ägna sig åt i spel som GTA och Postal: rått, brutalt och osentimentalt ur första persons-perspektiv skjuts flyende, oskyldiga människor ned, främst i ryggen. Man skulle kunna kalla det för en POV-massaker-porr, och känslan man får är att den här filmen mycket väl skulle kunna trigga fel person att göra något fruktansvärt.

På sätt och vis en ganska stark upplevelse, men rent moraliskt egentligen helt förkastlig. Det aktualiserar förstås frågan om konstens förhållande till moralen. Det är lätt att i bekväma tider förkasta denna koppling helt och hållet, att betrakta konsten som ett självständigt universum, helt frikopplat från samhället. Uppväxt som man är med filmcensur, rollspelshysteri och Pox-rättegång sitter denna inställning som en reflex i ryggmärgen.

I skarpt läge blir det lite svårare, i alla fall teoretiskt. Men i praktiken är ju saken egentligen redan avgjord: det är ingen mening med att fråga sig om denna typ av filmer ”borde” finnas då de redan gör det. Det finns heller inga medel inom ramen för det demokratiska samhället att hindra denna typ av filmer från att produceras. Vi kan inte ens stoppa faktiska snuff-filmer, som dessutom tjänstgör som propaganda för grupper som massakrerar människor dagligen.

Det går helt enkelt inte att avkräva den typen av moraliskt ansvar av själva samhället om vi ska bibehålla den liberala demokratin, vilket jag än så länge lutar åt då inget alternativ såhär långt imponerat. Det ansvaret får vi ta på oss själva, genom att exempelvis inte sprida IS-filmer, skämta rått på 4-chan eller hetsa folk på flashback.

När det gäller ”Rampage” bedömer jag den som en helt okej rulle, som man dock inte bör rekommendera åt människor med sociala störningar och överdrivna JVVF-intressen.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: