Skip to content

Vad är detta för uteliggande pundare?

oktober 9, 2015

12096175_956721624401581_3287983358468285475_n

Och varför poserar de med Chuck D? Varför kallar han dem för sina mentorer?

Så löd de första frågorna i mitt huvud när jag såg bilden ovan. Det tog mig säkert en minut innan jag insåg vilka det var. Och då lyssnade jag – precis som typ alla andra i min ålder – rätt mycket på Beastie Boys under första halvan av 90-talet.

Beastie Boys fångade antagligen essensen av 90-talet bättre än något annat band, inklusive Nirvana. Bortser man från dess enorma inverkan på mode och den allmänna attityden var ju grungen bara en kortvarig trend inom den gitarrbaserade rocken, en genre som förlorade sin dominerande ställning under 90-talet till förmån för hiphop, dansmusik och r&b. Fenomenet Nirvana föddes med ”Smells like teen spirit” och dog med Kurt Cobain, lämnandes ett blandat arv i form av en livaktig alternativscen å ena sidan och gnällhes, kindknotad flanellrock å andra.

Beastie Boys var däremot med under, och satte sin prägel på, hela perioden, från grungeigt skitiga ”Check your head” 1992, över ”Ill Communication” med ”Sabotage” 1994 till 1998 års ”Hello Nasty” som lät ungefär så 98 som det kan bli, bara ni inte pressar mig på detaljer. Överhuvudtaget låter jag för mycket som en refuserad POP-recension nu, så vi kan väl bara konstatera att Beastie Boys var 90-talets band och gå vidare till mer intressanta funderingar.

När jag satt där och betraktade bilden av de nedgångna rapparna ersattes frågetecknet alltså först och främst med den där svindlande känslan av ålderdom och tidens snabba gång som infann sig inför bilden av ”Nevermind”-bäbisen i vuxen ålder. Fan vad gamla de är = Fan vad gammal jag är. I normala fall brukar denna känsla raskt övergå i upplevelsen av ett förspillt liv när allt man tänkte bli och göra jämförs med det man blev och det man hittills gjort, men den här gången räddades jag från den åldersbetingade mikrodepressionen av en för min del helt ny tanke, som kan haft att göra med att jag dagen innan såg de första två avsnitten av Rick & Mortys andra säsong. Där hamnar de på en intergalaktisk spelhall, där de spelar ett spel som går ut på att man lever en vanlig svennes liv, från födsel till död.

Inför bilden av de nedgångna 90-tals-rapparna växte detta hjärnfrö till en insikt i tidens subjektiva karaktär. Visst finns det en objektiv tid som pågått i fjorton miljarder år, en tid i vilken solsystemet samlades för fyra miljarder år sedan, dinosaurierna dog ut för sextiofem miljoner år sedan och ”Hello Nasty” kom ut för sjutton år sedan. I denna objektiva tid är jag trettioåtta år gammal medan de överlevande boysen är fyrtionio respektive femtio år gamla.

Men är inte denna objektiva tid rent praktiskt sett en illusion? Det finns ju ingen objektiv iakttagare av denna tid, utan allt vi har är subjektiva iakttagare som betraktar tiden från sina tidsmässigt begränsade liv. Ur den subjektiva tidens synvinkel, den enda som existerar i praktisk bemärkelse, är Mike D, Ad-Rock och MCA lika gamla som jag är just nu, det vill säga trettioåtta år gamla, i och med att vi alla började spela spelet om våra liv samtidigt. Det betyder att för MCA är året 2002, för Mike D är året 2003 och för Ad-Rock är året 2004. MCA har just börjat bygga på studioanläggningen OscilloScope, Mike D har just släppt singeln ”A world gone mad” och Ad-Rock har just släppt albumet ”To the 5 Boroughs”.

Så vad har jag gjort vid trettioåtta års ålder? Min bok som kom för tretton år sedan utgör fortfarande min framgångs krön. Idag skriver jag lite blogginlägg, reklamtexter och pular på två böcker som ska komma ut så småningom. Jag har en växande skuld till kronofogden på grund av obetalt underhåll och bor i en liten trea i en liten by på Österlen. Hur kan jag jämföra detta med tre förmögna och framgångsrika artister som befinner sig på sin framgångs absoluta höjd utan att sjunka ned i djup depression?

Jo, för jag vet ju vad som hände sedan med Beastie Boys. Efter ”To the 5 Boroughs” hade de inga större framgångar, MCA dog för tre år sedan, och resten ser idag ut som methrökande uteliggare. Nog för att Mike D och Ad-Rock lever mycket behagliga liv där de kan blicka tillbaka på en framgångsrik karriär, som de dessutom skall redogöra för i en kommande biografi. De har med all säkerhet ett bättre liv än nästan alla femtioåringar på planeten.

Men det mesta av deras liv ligger idag bakom dem, och gjorde så redan när de var trettioåtta. Då hade de redan haft sina största framgångar, och framför dem låg bara ett instrumentalalbum, död och pundaransikten.

Jag har ännu den delen av livet framför mig. Det är förstås fullt möjligt att jag aldrig kommer uppnå ens en promille av deras kreativa eller kommersiella framgångar. Det är möjligt att jag aldrig kommer överträffa ”Recension”. Jag kan få cancer i morgon, ramla i backen och få en hjärnskada i övermorgon eller bara fortsätta harva som jag gör idag tills jag så småningom tystnar som en bitter gammal man.

Men jag kan ännu stå inför mitt arbetes kreativa och kommersiella höjdpunkter, under vilka jag kan ägna åratal åt att skriva på ett gigantiskt fantasyepos i en fräsch, luftig villa som jag betalat kontant, och då kommer den fortsatta delen av mitt liv vara skönare att leva än det Beastie Boys, trettioåtta år gamla, har kvar att uppleva av sina respektive liv.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: