Skip to content

Farväl till profiten

oktober 2, 2015

frank-baude

Välfärdsstaterna ”öppnar upp” sina samhällen – men vilka är det man släpper in? Frank Baude reser söderut för att undkomma skatteavdrag och påtvingad profit.

Jag skulle egentligen köpa en gammal bunker i Tiraspol, Transnistrien. I någon vecka höll planen. Sedan bröt penningväldet lös. Tulltjänstemän morrade med utsträckta, breda handflator, statstjänstemän kved om ständigt nya regler och avgifter, spam-mail flimrade förbi på datorskärmen likt någonting ur en Mad Men-version av ”Fight Club”. En paralyserande agorafobi infann sig, av den sort som bara drabbar någon van till leda vid internetsamhällets alla felaktigt riktade annonser om vackra afrikanska kvinnor och skor från Zalando. Det hela började påminna alldeles för mycket om det jag ville bort ifrån: Sverige.

Det är bisarrt att söka sig söderut och österut just nu. De giriga koppskramlarna, dessa reaktionära trasproletärer helt renons på mänsklig värdighet och resning, kommer ju som bekant just därifrån. Hur kommer det kännas att möta blickarna hos dessa hånfulla zigenarhövdingar, med sina stora drömmar om grönbete i mitt gamla hemland? Hur kommer det kännas att lämna ifrån sig EU-passet vid en gränsövergång och bara köra vidare till nästa varma, torra kolchos, att se skarorna försvinna, förtvina, i backspegeln?

Välfärdsstaten håller på att kollapsa. Klassintressena återvänder och med dem profiten. De suger ut och skär sönder de gamla visionerna; det bär redan spår av blod i utarbetade proletärers avföring på tusen och åter tusen ålderdomshem. Och värre ska det säkert bli innan det inte blir ett dugg bättre.

Tiderna är mörka och utan nåd. Men trots globaliseringens potential om internationell solidaritet blir resultatet aldrig att vi hamnar på samma planet, de där uppe och vi här nere. Vi ser varandras världar allt tydligare. Plexiglaset som skiljer oss åt har gjorts mer genomskinligt, men tunnare har det inte blivit.

Ju mer jag grubblat över beslutet att hoppa av härifrån, desto mer inser jag att det tiggarpacket söker sig till är precis det jag vill slippa. Där de ser öppna plånböcker ser jag en påtvingad, kvävande gemenskap med kapitalister och småborgare, med profitörerna och deras glatt grundlurade drängar. Sverige är ett paradis, självfallet, för dem som redan har det stabilt. Mindre roligt är det för oss andra, för oss som avtvingas falsk solidaritet i form av skatt och sociala avgifter till ett system som göder börsbaroner, och blivit välfärdsprofitörernas rov. Saknar man dessutom fonder och bostadsrätt som ständigt ökar i värde framstår det som rena rånet.

Det finns en stolt svensk tradition av motstånd på detta område. Joe Hill, August Strindberg, Ture Nerman – ofantligt begåvade individer som i olika skeden bröt upp från småborgarsamhällets trygga självbelåtenhet. Jag når för tydlighetens skull inte upp till en promilles promille av deras resning eller begåvning. Så nej, jag deserterar inte från plutokratväldet för att hävda mig på den internationella scenen, jag gör det för att solidarisera med revolutionen där den ännu lever. För att, som ett före detta viktigt parti en gång uttryckte saken, förena mig med proletärer i alla länder.

Om jag som arbetare i Sverige drabbas av sjukdom eller skada får jag behålla i bästa fall åttio procent av min inkomst, medan jag förtvinar i eviga vårdköer. Flyttar jag till ett land som Folkrepubliken Donetsk, kommer mina kamrater dela sitt bröd med mig i motgång, på samma sätt som jag kommer bistå dem. Lägg till detta att allt utom bensin är maximalt hälften så dyrt.

Pengar är nu inte allt, men det är inte ingenting. Brist på pengar är kallsvett, magsår, sömnlöshet och panikångest. Mitt mål är inte att lägga någonting på hög, bara att kunna se nästa halvår framför mig utan att behöva tugga i mig ett halvt paket valeriana. Ja, jag har fått nog av att betala för mina före detta vänners utbildningar i genuspedagogik och mina fienders profit. Gör det mig till ett osolidariskt fä? Möjligen. Kanske flyr jag en vacker dag hem till Sverige, cancersjuk och livrädd, skamsen och besegrad. Då får jag se vad jag tycker om den svenska modellen, och vad den tycker om mig.

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Diogenes permalink

    Aha. Det är det här vi kan vänta oss av de ”stående gästartister” som utlovades i förra inlägget 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: