Skip to content

Den funktionella dumheten

maj 13, 2015

1_20140911224018_romson

Säger jag ”Åsa Romson” kommer nog de flesta läsare kväva en ilsken gäspning, och en och annan patron börjar nog fundera på sin pledge. Ni har ju knappast investerat era surt förvärvade dollars för ännu ett skadeglatt eller upprört bidrag till drevet mot vår dummaste minister. Vad är jag ute efter, spridning på sociala medier? Om det finns något att säga av värde utöver ”vilken idiot” så borde väl det redan dölja sig bland alla spaltkilometer krönikor, debattinlägg, tweets, facebookupdateringar och bloggposter, enligt ”schimpans med skrivmaskin”-principen om inte annat.

Jag tänkte dock stanna redan vid idiot-konstaterandet, då denna aspekt ännu inte fått den analys den har förtjänat. Redan Auschwitz-uttalandet är förstås ganska idiotiskt, oavsett vad man tycker om judar och migranter. Att sedan säga ”Zigenare” är rätt korkad, särskilt om man är en ledande politiker. Vi förmår dock inte loda djupet av Åsa Romsons dumhet förrän vi granskar en av hennes mindre uppmärksammade ursäkter, nämligen när hon säger att hon var ”arg och upprörd och hade skräckbilder i huvudet”.

Smaka på den förklaringen en stund. Låter det inte ungefär vad en svagbegåvad nittonåring skulle skylla på efter att ha gjort olämpliga Förintelse-jämförelser i en skoluppgift? Hur kan landets vice statsminister finna en sådan ursäkt lämplig? Hur har vi hamnat här? Hur har hon hamnat där?

Svaret kan finnas i det nya spännande forskningsområdet kring mänsklig dumhet. Här har två svenska forskare etablerat begreppet ”funktionell dumhet”. Deras forskning har främst kretsat kring hur i övrigt intelligenta personer kan förmås fatta korkade beslut inom ramen för en organisation, och man har främst ägnat sig åt kommersiella verksamheter.

Inom politiken tycks det råda en annan typ av funktionell dumhet, en slags retorisk och ideologisk funktionell dumhet som offret delvis internaliserar. Genom denna process sprids dumheten inom en organisation på två sätt: dels genom att intelligenta människor internaliserar dumheten, men också genom att den tillåter genuint korkade människor att klättra högt i organisationen.

Det kan tidvis vara svårt att skilja de internaliserat dumma från de genuint korkade, då de i regel talar på samma sätt och säger samma saker, det vill säga tomma floskler uttalade med maximalt patos. De genuint korkade avslöjar sig egentligen först när deras dumhet försätter dem i problem, och de bara gräver sig djupare ned i klaveret med ännu dummare uttalanden, istället för att lösa problemet med sin annars dolda intelligensreserv.

Åsa Romson är med andra ord sannolikt en genuint korkad person. Så hur har hon lyckats bli Sveriges vice statsminister? Vilka samhällsmekanismer är det som har fallerat? För att få ett svar på den frågan, får vi gå tillbaks i tiden till en era när relativt hög intelligens hos politiker var ett krav snarare än ett handikapp.

Tänk er den avslutadne uppräkningen idag: Guernica, Katyn, Treblinka. Förutom att Willy Silberstein skulle rasa från DN:s debattsida, skulle intersektionalisterna rasa på twitter mot de eurocentriska i uppräkningen, olika minoriteter skulle känna sig åsidosatta på grund av att deras offerskap inte platsade, och så vidare.

Det som driver den funktionella dumheten inom politiken är i första hand den tilltagande ängslighet som gjort en politiker som Palme fullständigt omöjlig på en högre position i dag. Lägg på detta bildningens förfall, den allmänna fördumningen och politikernas korresponderande väljarförakt, så är det självklara resultatet på sikt Åsa Romson – med Fredrik Reinfeldts bekymrade lärare som ett självklar hållplats på vägen.

(Här kan det vara läge för en parentes, då jag slänger mig med gubbkonservativa påståenden om ”allmän fördumning” och ”bildningens förfall”. Så nötta klichéer bör motiveras, och jag motiverar mig bäst med en liten övning: börja med att se på detta klipp. Föreställ er sedan motsvarande klipp idag: Leif GW Persson som Wilhelm Moberg och Stefan Löfvén som Olof Palme debatterar Lars Vilks som Aleksandr Solzjenitsyn under ledning av Belinda Olsson som PO Enquist. Nog sagt om den saken.)

För att inte riskera reta upp och stöta bort olika grupper, särskilt inte den förmodat korkade majoriteten, undviker dagens ledande politiker inte bara kontroversiella ämnen, utan kommunicerar numera enbart i tomma floskler. Så tomma som möjligt faktiskt, för ju mindre innehåll desto mindre har man lovat. Det intellektuella innehållet har helt och hållet ersatts av ett patetiskt patos med allt svulstigare brösttoner, tills några tusen drunknade är ungefär samma sak som ett utrotningsläger, bägge är ju hemska saker och så är man dessutom upprörd.

Det tycks dock som de till sist dragit konceptet alldeles för långt. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt uppnådde förmodligen den funktionella dumhetens optimala nivå, med sitt sätt att tala enkelt, långsamt och bekymrat till väljarna som om de var förståndshandikappade barn. När man själv börjar bete sig som ett förståndshandikappat barn, gör dock lagen om avtagande avkastning sig äntligen gällande.

Einstein hade helt enkelt fel, den mänskliga dumheten har en gräns, och den går någonstans mellan Reinfeldt och Romson.

Annonser

From → Uncategorized

3 kommentarer
  1. Romson är en väldigt kvinnlig politiker.

    • electropura permalink

      Din kommentar lämnar mig förbryllad. Var den ämnad att konkretisera inläggets innehåll?

      • Väldigt kvinnliga politiker navigerar efter upprördhet och ”skräckbilder i huvudet”. Väldigt kvinnliga politiker använder väldigt mycket tomma ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: