Skip to content

Den koloniala plagiatören

maj 5, 2015

norrlänning

Det har dragit ihop sig till kulturbråk igen, och för en gångs skull är bråket av visst intresse utanför twitter. Aftonbladet Kultur, de lattesörplande södermalsmarxisternas högborg, lät en av sina anknutna författaryngel skriva ned sina intryck från en exotisk vistelse i Norrland, och trodde väl att det skulle passera som ännu ett stycke utfyllnad i den populär genren ”stockholmare begapar landsortshålan”.Men den här gången gjorde man misstaget att provocera en kultursidesläsande publik. Norrland må vara glesbefolkat, kallt, mörkt och bittert, men det är också ett mycket litterärt landskap som fostrat typ alla svenska författare av intresse sedan Ivar Lo.

Som landsbygdsbo gläds jag självklart varje gång som Stockholmarna får på flabben, men det mesta värt att säga i frågan sades raskt av andra, så jag nöjde mig med att iaktta spektaklet på avstånd. Till sist kunde jag dock inte hålla mig, utan gick till källan som en duktig liten klicktorsk. En bit in på den mediokra texten börjar jag dock känna igen mig. Och det menar jag i högst bokstavlig bemärkelse, att jag börjar känna igen mig själv, i form av en text jag skrev för tidningen Provins nr 1 2006 på samma tema. Nog för att genier lånar, men klåpare stjäl faktiskt, och så fan att jag tolererar att bestjälas av en slyngel som ännu gick i blöjor när jag sågades av fansinrecensenter.

Jag ger er därför det bestulna verket:

Om att dra sig tillbaka för att skriva bok i Norrland

Av Johannes Nilsson

 

 Pappa gick i sin egen takt och han sprang efter så snabbt han bara kunde. Han börja få svårt att andas men tordes inte säga nåt. Pappa var redan arg så det räckte.

 – Tåget går om femton minuter! hade Pappa ropat när han bankade på toadörren.

  Men bajskorven ville som aldrig ta slut. Tvärtom växte den sig bara större och större ju mer han klämde. Till sist satt den fast. Och tåget gick om femton minuter.

 – Torka dig! befallde pappa genom toadörren.

Det var bara att knipa åt och klippa av.

 – Tretton minuter! Hinner du ner till stationen på tretton minuter? Va? Tror du det? undra Pappa när han äntligen kom ut.

 Han våga inte svara. Pappa hade något hårt i ögonen. Skosnören trassla mellan fumlande fingrar. 

 – Men för helvete! sucka Pappa och knöt dom åt honom, så hårt att det gjorde lite ont.

 Så sprang han därmed efter pappa, så snabbt han bara kunde, med bultande vrister och värkande lungor. Det var fortfarande långt kvar till tågstationen. Dom hade knappt kommit ner från Norrtuna, även om han skyndat sig såpass han bara kunde, och sprungit nedför trapporna så snabbt att han nästan ramlade en gång.

 Men det var först när dom vek av in på den lilla cykelvägen som det gick fullständigt åt helvete. Bajset trängde fram därnere. Typiskt! Fan i helvetes jävla bajsskit-helvete! Nu låg gråten på lur i halsen. Det var bara att tappert svälja ner den. Pappa var arg så det räckte. Om han börja böla nu också, till råga på allt, skulle Pappa säkert…

 Ja, Pappa gjorde ju aldrig någonting sådär direkt. Slog honom aldrig, eller skrek eller så. Han blev bara arg. Och tyst. Och gick snabbare än han orka springa.

 Han förstod ju varför Pappa var arg. Han skulle själv bli arg på ett cp – barn som honom. Som aldrig kunde göra nånting rätt. Som tugga mat med öppen mun. Som inte visste skillnad på höger och vänster. Som inte kunde knyta skorna själv. Som nödvändigtvis skulle sätta sig och bajsa just när dom hade så bråttom ner till tåget. Som inte kunde bajsa klart när tåget gick om femton minuter. Som bajsa i byxan halvvägs till stationen.  Ett jävla cp – barn, det var vad han var. Bajsa på sig och böla när han redan hunnit fylla sju. Inte konstigt att pappa så ofta var arg.

Han stirrade tomt framför sig på skärmen. Tre veckor hade gått. Tre veckor av att ta bort

och lägga till en massa ”och”, ”men”, ”ens” och ”emellertid”. Kanhända hade texten blivit en smula bättre på något sätt. Men han hade inte rört sig minsta mening framåt. Och klockan bara tickade, sekund efter sekund. Han hade ju långt ifrån all tid i världen. Sex månader, på sin höjd. Och snart hade första månaden gått. Han var i största behov av inspiration.

Det var lugnt, försäkra K i telefon. Hur mycket skulle han ha?

Ja, det var väl lika bra att slå på stort med en gång. Ett hekto torde täcka behoven. Pengar fanns ju, för en gångs skull. Han var ju stipendiat numera.

Jajamensan, stipendiat! 40 000 från författarfonden! Det var knappt han trott att beskedet var sant. Det hade knappast kunnat komma i mera rättan tid. Han hade levt på soffor och köksgolv i ett halvårs tid, när farsan en dag ringde och sa han hade post. Han lät farsan öppna det och läsa vad som stod.

40 000 kronor! Hade aldrig ens haft hälften förut. Och i just det läget han befann sig, på nåder i polarens kök. Hans första impuls var ett rop av glädje. Han kom dock snabbt på bättre tankar. Med tanke på hur han levt sitt liv på sistonde, på nåder och vänskap, ”har du en bira” hit och ”kan jag slagga hos dig” dit, var det helt klart läge att hålla tand för tunga. I den tacksamhetsskuld han stod, skulle 40 000 skulle inte förslå långt. Han hade ju fått dom för att få tid att skriva, inte bjussa polarna på bärs.

Så han anlade sig ett skägg och hyrde sig en kåk i Norrland. Nu jävlar skulle skrivas så härliga stod till! Och så satt han bara där, vecka ut och vecka in, och stirrade på skärmen, för att nån gång emellanåt byta ut ett ”och” mot ”,”.

Så han ringde alltså K. Satte pengar på hans konto. Väntan hade varit nervig. 4000 var ju knappast kattskit hur man än vred och vände på det hela. Snuten var han inte minsta rädd för, dom satt ju bara på station med huvudet upp i röven. K däremot… att något ”kommit bort” i posten var ju alltid lätt att påstå.

Men en vecka senare låg där faktiskt ett vadderat brev i lådan. Han motstod impulsen att öppna det på studs, efter veckans spända väntan krävde saken någon form av andakt. Kanske sätta nånting på spisen, slå på datorn, städa upp det allra värsta stöket… helt enkelt vara redo för det stora verk som skulle följa.

Så han galoppera upp för backen och slet upp sitt brev så fort han kommit in.

Vilken underbar känsla, att få stå med ett helt hekto där i handen, ett helt eget hekto, det kändes som en tacka guld. Det såg ut som bästa kvalitet, mörkt och mjukt och – mmmmm – doftade förträffligt! Han nöp sig en rejäl bit som han la att mjukna på kamin, precis som han sett prästen göra, en gång för länge sen i Indien.

Han unna sig ett par dagars rus. Fastnade mestadels i teven. ”That 70s Show” klockan fem följdes av allt möjligt.

Det blev inte mycket skrivet. Och än mindre blev det gjort av allt annat som fanns att göra, han drog ut på allt tills det gränsa till panik. Disken diskades när maten stod färdig. Veden klövs på kvällen i utelampans matta sken. Han högg sig nästan i benet två gånger. Hann allt mer sällan ut dom få timmar solen syntes. Mörkret börja sin psykiska belägring.

Ibland ringde någon gammal polare från förr på fyllan, tjacket eller – värst av allt – trippen, alla med mer än han bett om att få höra. Slagsmål … överdoser … träffa den – och – den … ”allt är så … plyshigt … det rinner liksom glas ur allt” … ”Vart är du? Malmö? Skulle du komma hit eller? Skulle du ha roppar?”. Han sluta svara i telefon efter tio. Levde allt mer pensionerat.

På nätterna släpade ett djur omkring på saker ute i köket. Tunga saker. Vedträn allra minst. Alltså ingen mus. En ekorre … en råtta … en räv … en bäver … ibland lät det som den slet loss bitar av huset … och golvet sviktade allt värre för varje dag som gick. Han bara vänta på att trampa rätt igenom. Dags att skaffa katt snart… ett rejält stycke katt… om den skulle komma till tals med en vandal av den kalibern…

Hans flickvän kom upp och gjorde allting värre. Hon var inte riktigt redo för hans själs stora mörker. Dom knullade ordentligt, men fick desto mindre sagt, och lämna varandra under ömsesidig olust. Redan nästa kväll drog han slutsatsen att hon antagligen var otrogen. Dom misstänkta gärningsmännen var så många att han genast tappa räkningen. Redan det sa ju allt.

Hon förekom allt flitigare i hans allt flera runk, i alltmer typiskt pornografiska upplägg. Knullad hårt i arslet av nån jävla neger, medan hon sög av ett svettigt fetto i oljad mustasch. Han kunde inte värja sig, bilderna dök upp där när han närma sig sprutet. Så han sluta runka. Orgasmen äckla honom.

Hon ringde så småningom. Det blev ett ruskigt tveksamt samtal. Han fundera på om han kanske skulle skaffa nummerpresentatör. Istället drog han så småningom ut jacket.

En dag tog han sig en ordentlig promenad. Kom ganska snart till en övergiven gård där utsikten bredde ut sig i största majestät. Snöklädda berg som ståtade i ensamhet. Han tänkte genast på isen… en dag kommer den tillbaks… då blir det inte ens skit kvar av någonting… alla ståtliga monument över människans fåfänga kommer smulas ned till grus och hamna i Danmark… till och med de ännu mäktiga bergen kommer malas ned till beskedliga små kullar…

Han fortsatte uppåt och kom ut på en väg. Den tog slut åt ena hållet så han gick åt andra. Å se på fan om inte vägen mynna ut i en ännu större väg. Han följde den neråt. Den svängde lite bortåt men vafaan … han gick på. Det var på tiden att han fick sig lite motion. De knaka i skogen… dagen blev dunklare … andningen tyngre… han var redan hungrig… lika lång väg tillbaka var väl vad som gällde, då …

Han kom hem lagom till mörkret, frusen, matt och fruktansvärt hungrig. Skafferiet inbjöd inte till någon större matglädje. Det blev pasta, majs och tonfisk. Konservlagret hade glesnat betänkligt. Snart var bara leverpastejen kvar i det närmaste orörd, kattmat som den smaka.

Nej, nu var det hög tid att ta sig i kragen! Han meckade en fet och slog sig ned vid datorn. Skulle inte flytta på sig förrän han skrivit tre – fyra sidor, minst. ”Skriv det som du skulle sagt det”, som han alltid tänkte vid skrivkramp. Men allt bara urarta i svammel. Visste aldrig när han skulle sätta punkt, avvek åt än det ena, än det andra hållet, med parenteser som växte tills dom blev egna kapitel, och det dröjde inte länge innan han varken hitta ut eller in i stoffet. Och allt var ännu bara påbörjat. Skulle varje tråd löpa längden ut som tänkt, skulle boken bli minst 800 sidor tjock, vilket i hans takt skulle ta åtminstone en …femton år. Han blev så illa tvungen att ta till en ”litterär bearbetning”, en uppgift som snart visade sig honom övermäktig. Han visste inte vart han skulle börja, eller sluta, eller ens fortsätta. För allt hängde fast i allt annat, allt kleta ihop sig kors och tvärs till det värsta jävla trassel han någonsin vart med om. Han verkade kort sagt inte vara mycket till författare, och den relativa framgång han haft med sitt första verk, en ganska slapp samling åsikter och anekdoter utgivna i putslustigt format, hade nog haft mer att göra med tidens svåra brist på konkurrens än någon djupare talang eller ens förmåga.

Mörkret la sig allt tyngre i rucklet. Snart var det bara knappt han kom upp ur sängen förrän han låg där igen och såg dagen som i stort sett avklarad, nu när han fått i sig en burk ärtsoppa och allt. Datorn sattes alltmer sällan på. Varför slösa el när han ändå knappt skrev? När lusten kom tillbaka skulle datorn stå kvar. Nu var det uppenbarligen hög tid att gå i ide. ”En ska lära av djuren”, som han tänkte för sig själv. ”Inte vara så högfärdig med sin kamin och sin elektricitet.”

En morgon blev det stopp i vasken. Avloppsrensaren spred en frätande lukt, men vattnet blev stående. Grannen bara skaka på huvudet. ”Den där avloppsbrunn har nog inte rensats på ett tag.” Han ringde kommun, som gav han numret till slambilen. Slamkarln mindes nog den kåken. Hade slutat fara upp dit redan 97, så det var nog hög tid. Vägen måste emellertid rensas om det skulle bli tal om att ta sig upp där med en slambil. Den var halvt igenväxt redan 97 så…

Slamkarln bespara honom sina dystra slutsatser. Bara att gå ut och se efter själv. Och mycket riktigt hade skogen kämpat väl. Erövrat flera meter väg. Nu behövde han en motorsåg… fast kanske inte… när allt kom omkring var han inte särskilt praktisk av sig, så motorsåg lät lite väl riskabelt … men yxan kanske….

Han högg sig snabbt trött mot frusna stammar. Och ju tröttare han blev, ju värre slant yxan. Till sist satt den där, i knäet. Läpparna fick smak av järn, en bitter försmak av den smärta som strax stråla genom hela kroppen. Han föll ihop. Vrålade och vred sig. Börja kräla hem till telefon. Men i värmen vänta ännu värre smärta.

Ambulansen dröjde. Smärtan avtog i takt med hans medvetande. Och där, precis på gränsen, förstod han till sist sitt innersta väsen. Varför han valt den bana han följt. Varför han kallat sig författare i alla dessa år.

Han var helt enkelt en jävla sopa på alla andra sätt som fanns.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: