Skip to content

Filmrecension: Interstellar

april 14, 2015

Nu när jag nått upp till godtagbara sjutton dollar börjar det bli dags att blogga på acceptabel nivå, vilket innebär att både stil och innehåll hädanefter skall uppnå verkshöjd. Kort sagt inlägg på ren svenska om väsentligheter, typ filmer som alla hunnit se. Recensionen som konstform har ju genomgått en rejäl förändring på senare år: en gång i tiden var det att betrakta som rådgivning inför biljettinköp – idag handlar det snarare om att diskutera filmer alla redan sett, som den här. Varför skulle jag vilja läsa en recension av en film jag inte hunnit se? Om recensionen inte innehåller någon form av spoiler är den ju för vag för att vara till nytta ändå.

(OBS: Det här betyder förstås inte att  sjutton dollar är tillräckligt. Mer bidrag välkomnas, särskilt från vissa välbärgade läsare som försöker åka snålskjuts på andras generositet. Ni vet nog vilka ni är)

o-BLACK-HOLE-570

När man fram till för bara några år sedan diskuterat kalkonfilmer i allmänhet, eller ”världens sämsta film” i synnerhet, har samtalen framförallt kretsat kring filmer med extremt låg budget. Filmer som ”Plan 9 from outer space” och ”Rymdinvasion i Lappland” har varit givna kandidater främst i kraft av sitt extremt billiga utförande, och det ”usla” i filmerna har framförallt varit av teknisk art, såsom gravstenar i frigolit som tydligt darrar i bild när någon råkar stöta till dem. I en tid när film enbart sågs på bio var sådana malörer något exceptionellt och värt att prata om – tänk att den här taffliga pinsamheten lyckats få distribution!

Idag ser man som bekant sina rörliga bilder i ett helt annat sammanhang, där slappa hemvideos, skitig gonzoporr och spontaninspelade viralklipp blandas med det svullnaste från hollywood på en och samma skärm, och låg budget betyder därmed inget annat än just att budgeten är låg, varpå man ställer in sina förväntningar därefter. De gamla kalkonrullarnas växande kultstatus – På IMDB är ”Plan 9 from outer space” den 11e mest populära filmen från 1959 – har dessutom skapat en expolaterbar subkultur, vilket den självmedvetna kalkonen ”Sharknado” var ett bra exempel på. ”Sharknado” var en billig film  med uselt manus utifrån en löjeväckande premiss med Ian Ziering i huvudrollen, men den var inte en usel film för det. Tvärtom var det en mycket bra film, utifrån sina egna premisser.

Så även om kulturen förfaller i rasande takt på de flesta sätt, är det skönt att konstatera att det går åt rätt håll ur i vart fall någon aspekt. För ska vi snacka usel film, så bör naturligtvis inte kvaliteten i första hand betraktas som en fråga om budget. Tvärtom kan det vara mer motiverat att se en negativ korrelation mellan budget och kvalitet – ju högre budget, ju sämre är ju på många sätt (ekonomiskt, ekologiskt, konstnärligt osv) en dålig film.

Den sämsta film som hittills producerats hade till exempel en budget på hisnande 165 miljoner dollar. Jajamen, för den summan hade man kunnat föda ett litet land i ett halvår, rädda en djurart eller utkämpa ett mindre krig. Jag talar naturligtvis om ”Interstellar”. Ja, jag vet att jag säger emot mitt tidigare jag här, men ingen regel utan undantag, och ”Interstellar” är en stor, fet jävla outlier i den massiva statistisk som utgör IMDBs bedömningar, och jag är övertygad om att denna förolämpning av mänsklig intelligens och kränkning av all högre kultur med århundradenas gång kommer korrigeras ned till det IMDB-betyg den förtjänar, kring 0.5 ungefär.

Som ni förmodligen vet vid det här laget är ”Interstellar” en slapp new age-fantasi som utspelar sig i en framtid där jorden går mot sin undergång och alla är ganska dumma i huvudet. Mänskligheten lyckas dock samla sig till en sista kraftansträngning för att skicka iväg ett par besättningar igenom ett bekvämt placerat maskhål till en plats i universum där liv kan vara möjligt.

Denna plats är högst besynnerlig på flera sätt: för det första ligger ett antal beboeliga himlakroppar extremt tätt intill varandra, som ett slags kosmisk lägenhetskomplex. För det andra: en av himlakropparna är ett svart hål. Dessa uppstår som kanske bekant efter att en massiv stjärna exploderat i en supernova, vilket gör att all materia som skulle kunna byggt upp dessa tätt placerade himlakroppar borde skingrats i den omgivande galaxen, förutom den materia som befanns sig inom det svarta hålets räckvidd, och därmed skulle utgöra en cirkel glödande plasma kring det svarta hålets händelsehorisont när våra hjältar väl var på plats.

En av himlakropparna, den första filmens hjältar besöker, ligger så nära det svarta hålet att tidsdilatationen gör att en timme utanför himlakroppen blir 23 år på den. Det skulle förstås innebära antingen att 1) himlakroppen rör sig runt det svarta hålet i en hastighet som närmar sig ljusets – och skulle därmed vara omöjlig att hinna ikapp så man kan landa, eller att 2) himlakroppen befinner sig så nära det svarta hålets händelsehorisont, att den borde vara i full färd att slukas av den. Rimligtvis borde bäggedera gälla.

Men är filmen lite korkad, så är rollfigurerna fullständiga idioter. De anländer nämligen till detta märkliga svart hål-system med uppdrag att undersöka så många av världarna som möjligt för att identifiera den bästa kandidaten för terraformering. Man måste med andra ord hushålla med tiden och bränslet. Alltså väljer man att landa på den himlakropp där en timme kommer ta 23 år. (och från vilken det enligt fysikens lagar kommer kosta oändligt med energi för att ta sig antingen till (om dilatationen sker p.g.a hastighet) eller från (om dilatationen sker p.g.a gravitation)). Varför? För att man fått ”längst signal” därifrån, från den tidigare expeditionen. Trots att de är fullt medvetna om tidsdilatationen, ägnar de inte dess vidare implikationer en enda tanke innan de fattar sitt beslut. När man går in för landning passar de inte heller på att ta ett varv runt planeten för att kolla upp vad man ger sig in i.

Först när de landat på en planet full av vatten i knähöjd – i sig ett lovande tecken – och upptäcker de sönderslagna resterna av den tidigare expeditionen, som landade för några minuter sedan, lokal tid, inser de sitt första misstag. När en två kilometer hög våg raskt närmar sig inser de sitt andra.  Lyckligtvis lever det i Christopher Nolans egna CP-universum, där en två kilometer hög våg motsvarar en medioker Gröna Lund – attraktion.

Sedan fortsätter dumheterna någon timme, innan det så är dags för dumheternas dumhet: hjältens resa in i det svarta hålets singularitet. I rättvisans namn är Christopher Nolan långt ifrån den första konstnärliga dilettanten att behandla ett svart hål som en behändig portal för intradimensionella resor, snarare än den förödande naturkraft de utgör i verkligheten, där de eventuella rester som återstod av den idiot som försökte ta sig igenom den glödheta plasma som omger det svarta hålets händelsehorisont skulle slitas i stycken av hålets gravitationella kraft. Men i min värld blir en dumhet faktiskt bara dummare ju fler gånger den upprepas, och växer dessutom exponentiellt per dollar som förslösas på att återberätta den.

Men visst, ”det är en film”, och i sådana förväntas vi i regel ha överseende med en och annan spottloska på naturens järnhårda lagar i utbyte mot spänning, hänförelse och så vidare. ”Interstellar” levererar dock inget liknande i utbyte. Väl inne i det svarta hålets singularitet befinner sig nämligen hjälten i ett vanligt jävla rum, dock anslutet i rumstiden till sitt eget vardagsrum, där han ges möjlighet att kommunicera den ovärderliga kunskap han upptäckt i singulariteten  till sin dotter blablabla.

Här utgår Christopher Nolan från den populärvetenskapliga fantasin att singulariteten skulle kunna vara en öppning till ”en annan dimension”, där möjlighet ges att kommunicera bortom tid och rum och så vidare. Vad dessa fantasier helt missar är ju vad en ”dimension” egentligen är, det vill säga utvidgningar av rummet. I och med att en singularitet består av en enda punkt, innebär den en regression ned bland dimensionerna, snarare än en progression upp till någon femte new age – dimension där en fuktögd Matthew McConaughey kan kommunicera ovärderlig kunskap med sin övergivna dotter.

Tesseract.gif

En invändning jag fått när jag luftat mitt missnöje med detta pretentiösa svammel till film är att den bör upplevas på bio, där sinnet distraheras från manusets många supermassiva svarta hål av de storslagna bilderna, men så kan man ju resonera om vilken film som helst. 300: Rise of an empire är antagligen kanon om du röker crack och blir avsugen filmen igenom.

Annonser

From → Uncategorized

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: