Skip to content

För några få dollar mer

april 12, 2015

20131105-162231

Ja, eller ganska många dollar mer, hela åtta stycken, men jag kunde förstås inte låta bli parafrasen. Sammanlagt tolv dollar köper er hur som helst en viss kvalitetshöjning, vilket innebär att jag hädanefter bloggar (nästan) helt och hållet på svenska. I och med att jag ännu inte är helt nöjd med ersättningens uppnådda nivå kommer jag dock även fortsättningsvis ägna mig åt tröttkörda ämnen utan större intresse eller engagemang, idag i form av en recension av SVT:s söndertjatade nätsatsning ”Edit”.

En skön sak med att vara svensk tyckare är det offentliga samtalets extremt låga nivå, som innebär att de lågt hängande frukterna är tillgängliga låååångt in i debattcykeln. Trots alla gigabytes som ägnats åt SVT:s nya bloggportal ”Edit” har alla lyckats missa det mest uppenbara: att det största problemet med Edit är att sidan är så sanslöst dålig. Men låt oss först avfärda den hittills framförda kritiken:

Det är väl klart som fan att alla mediasatsningar har en tydlig slagsida åt det lätt förståndshandikappade tankekluster som nuförtiden gäller för ”vänster”. Det handlar ju för fan om media, och redan på 90-talet var det klargjort vilka som ville arbeta med sånt: jagsvaga narcissister som tänker i flock. Man kan lika gärna klaga på att börsmäklare är moderater, eller att byggnadsarbetare är Sverigedemokrater. Det är ju inte som att ni måste läsa skiten – och följaktligen spöar Fria Tider och Avpixlat skiten ur Edit och Politism vad gäller antal läsare.

Det betyder inte nödvändigtvis att näthögern är så många fler än pk-vänstern, men de är engagerade läsare, medans vänsterfolk framförallt är intresserade av att prata själva. Ska man jämföra med knarkare – och det ska man ju, alltid – så är näthögern haschtomtar medan pk-vänstern är kolatorskar. Men det är klart, för borgerliga ledarskribenter och koleriska falshbackspammare är det förstås en outhärdlig kränkning att någon, någonstans, drar in en spänn på att göra något meningslöst. Den svenska avundsjukan tar sig ständigt nya uttryck.

Den andra sortens kritik är dock ännu mer avslöjande, då ”sköna vänstersnubbar” på framförallt Aftonbladet och Politism på lite olika sätt försöker värja sig mot detta flagranta fall av ojuste konkurrens. Precis, under den ljusrosa vänsterfernissan handlar det som sagt om karriärister inom mediebranschen, och där gäller naturligtvis samma regler som inom vilken bransch som helst. Inte fan ska några statliga el- eller telebolag komma här och snedvrida konkurrensen genom att utnyttja sin egen infrastruktur.

Medan Eshan ”Fot i munnen” Fadakar på Aftonbladet helt obekymrat låter som en oljig bilhandlare, gör Eric ”tönt” Rosén på Politism ett tappert försök att att politisera sin kritik, men det faller ju pladask på att han är redaktör för just Politism, home of individcentrerad pissljummen vänsterliberalism snarare än Proletären eller Flamman. Är man en drivande kraft i en politisk rörelse för vilken aktivism handlar om att dreva och bojkotta ska man bara hålla käften om… ja, precis allting. Eric Rosén ska alltid bara hålla käften.

Och så tyckte visst Margaret Atladottir och Lisa Bjurwald något också, men den dag jag lyssnar på deras podd är den dag jag kidnappats av en engagerad hatare som efter att brutit alla ben i min kropp försöker bryta ned själva min själ.

Så till den relevanta kritiken mot Edit: fy fan vad den är dålig. Det gäller på precis alla plan, men värst av allt är förstås språket. Denna förbannade engelska! Det lustiga är förstås att denna urlakade variant av ”vänster” är svårt influerad av postkolonialism. I fjärde, femte led förstås, för det finns ju inte en chans att någon av Edits skribenter någonsin läst Spivak, eller ens Fanon eller Said. De har läst en tweet av någon som läst ett blogginlägg av någon som läst en kulturartikel av någon som läst en recension av någon som läst Spivak eller Fanon eller Said.

Hur som helst, något postkolonial teori var tidigt ute att notera var hur viktigt språket var i den antikoloniala kampen. Men där exploaterade ursprungsbefolkningar och minoriteter världen över kämpar och dör för sin rätt till sitt språk, pissar dessa spolingar frivilligt bort sin identitets huvudsakliga källa till förmån för lite yxiga, klichéartade fraser på det mest imperialistiska språk som tänkas kan. Antagligen känner de sig lite gränslöst transnationella, men i själva verket är naturligtvis beteendet oerhört svenskt, i ordets töntigaste svenne banan-bemärkelse. För det finns ju ingenting som är så töntigt jävla bonnasvenskt (nej, avundsjuka är inte särskilt svenskt, där uttryckte jag mig ironiskt) som att överskatta sin kunskap i det engelska språket.

Annonser

From → Uncategorized

One Comment
  1. Respekt för att fatta det med brist på avundsjuka/jantelag och överskott på självförtroende i engelska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: