Skip to content

Visa mig pengarna!

april 9, 2015

WillBlogForFood

Vid årsskiftet stod jag än en gång inför en avgrund – fysisk, psykisk och ekonomisk. Jag bodde i ett mögligt hus utan dricksvatten i Skånes inland, utan bil eller pengar. Jag har stått inför olika avgrunder förut, fysiska, psykiska och i synnerhet ekonomiska. Fan, jag har levt större delen av mitt vuxna liv under existensminimum, och bott under förhållande som skulle orsaka strejk, upplopp och skandal om det gällt fängslade förbrytare.

Jaja, jag fattar ju skillnaden på ”frivillig” och ”påtvingad” misär men jag har en slags poäng här, och det är att jag och avgrunden för all del stirrat ned i varandra mången gång förut, till den grad att vi lagt undan titlarna med varandra. ”Hej Johannes” säger avgrunden, ”Hej Friedrich” säger jag. ”Så du är här igen?”. ”Jo”. ”Vad hände med den där flotta villan på Österlen?”. ”Det tog slut”. ”Mellan dig och villan?”. ”Nej, mellan mig och tjejen. Villan hörde liksom till”. ”Jaså. Låter bekant, tycker jag. Som hon med lägenheten vid Hornstull. Säg mig: blir du ihop med kvinnor eller bostäder?”. ”Käften”. Okej, där kom jag visst bort från ämnet en smula. Det är sent, jag är trött, jag har flyttat ett bohag.

Tillbaks till poängen, som är att jag minsann har min examen i ”livets hårda skola”, även om jag saknar kamphund och tribaltatuering. Icke desto mindre börjar avgrunden kännas allt mer tröttsam ju äldre jag blir. Jag närmar mig för fan fyrtio, och allt mer sällan går en dag utan att jag drömmer mig bort till en alternativ verklighet, där jag övergav alla konstnärliga och litterära ambitioner någonstans i den tidiga tjugoårsåldern, för att göra någon slags trygg medelklasskarriär.

Jag tror allvarligt talat att jag varit lycklig då. Jag hade sannolikt köpt en villa i Järna som tredubblats i värde vid det här laget. Ungarna hade varit tonåringar nu, halvvägs ut genom dörren. Jag hade druckit goda viner varje helg när ungarna var ute och rökte spice, kryddat mitt och frugans sexliv med partnerbyten, s&m och roleplay med nazistuniformer… vilken skön tillvaro det vore! Jul i Thailand varje år naturligtvis.

Istället satt jag alltså i ett mögligt hus i Skånes inland och såg hur mina sista tusenlappar sakta smälte bort från kontot. När det drog ihop sig till mitt årliga midvinterblot, där jag avger ett heligt löfte till Gudarna inför det kommande året, lovade jag att hädanefter börja tänka pengar. Inga mer idiotiska projekt som är roliga för mig och de närmast sörjande. Inga mer utdragna blogginlägg som renderar några lajks och en och annan kommentar. Från och med nu skulle jag enbart skriva mot betalning. (Med möjligt undantag då för redan påbörjade projekt som kommer ges ut i sådan form att de kan leda till exempelvis stipendium, vilket jag förhoppningsvis får anledning att återkomma till.)

Jag började med att googla mig fram till alla författarjobb som gick att sköta hemifrån med en dator och en uppkoppling, och skrev snart för tre olika företag, av vilka två dessutom betalade på gränsen till anständigt. Dessutom fick Galago för sig att börja använda mig som någon slags reporter (det första inslaget finns ute i butik redan nu), samtidigt som Det Grymma Svärdet, en tidning på gränsen mellan fansin och kulturtidskrift som jag medverkat i sedan starten, fick så mycket kulturtidskriftsstöd att de kan börja ge lite men ändå någon form av betalt. Jag drar visserligen inte in ens hälften av ett socialbidrag i månaden på allt detta, men något är alltid bättre än inget, och klarat oss har vi trots allt gjort såhär långt.

Gudarna har varit barmhärtiga även på andra sätt: vi har nyss flyttat in i en ny, fräsch lägenhet på Österlen, och har en ny bil som fungerar bra. Ändå känner jag att något saknas, och när jag skriver detta är det tydligt vad det är: det här. Att bara svamla på inför min begränsade men intresserade läsekrets, om vad helst jag råkar ha i sinnet. Men jag har avgett mitt löfte, och har utöver det rena brödskrivandet helt enkelt inte tid för detta. Just nu borde jag till exempel författa ytterligare modetexter för 16 Euro stycket.

Enda lösningen är helt enkelt att jag gör detta till ett avlönat arbete. Jag har därför, efter tips från förra inläggets kommentarfält, startat ett konto på ”Patreon”. Jag tänker betala mig själv bra, det vill säga femtio öre per ord. Drar jag ihop en hundring blir det med andra ord ett blogginlägg på tvåhundra ord, minst. Antagligen med betoning på just ”minst”, det här inlägget tänkte jag exempelvis få avklarat på hundratalet ord, men som ni märker har jag lite svårt med disciplinen nu när jag åter får skriva fritt.

För de av er som vägrar töntiga amerikanska portaler så kan ni alltid sätta in pengarna direkt på mitt paypalkonto, som har samma adress som min e-post, det vill säga schipperke77(at)hotmail.com.

Därmed är det alltså upp till er när ni hör ifrån mig nästa gång.

Annonser

From → Uncategorized

3 kommentarer
  1. Det är bara texter om ras och invandring som får uppmärksamhet nuförtiden. Allt annat är lite avslaget.

    • schipperke77 permalink

      Det stämmer visserligen, men nu gick blogginlägget ut på att jag vill ha pengar från en liten grupp snarare än uppmärksamhet från en stor.

      • Du borde gå över till att skriva för oss.

        Det är här det händer. Action varje dag och evig ungdom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: