Skip to content

Bokrecension: Tapirskrift av Rasmus Fleischer

januari 10, 2014

Att recensionen är en döende konstform känner jag in i märgen nu när jag sitter här och betraktar detta tomma dokument, med ”Tapirskrift” på bordet bredvid tangentbordet.

För konsumenten har den enskilda kritikerns domslut ersatts av spotifys rekommendationer och användargenererade betyg på sidor som IMDB och Boktipset. Förutsatt att betygsättarna uppnår tillräckligt antal, är de genererade betygen betydligt mer pricksäkra än någon kritiker någonsin kan hoppas uppnå, då kritikerns omdöme alltid riskerar att utsättas för den mänskliga svaghetens påverkan, (magsjuka, hajp, sömbrist med mera) och hen får bara en chans att ge sitt omdöme, som dessutom riskerar att solkas av spoilers.

Fredrik_strage

På IMDB korrigeras betygen upp eller ned när mängden ökar, och massan har till individualistens fasa visat sig alltid få rätt: med untantag av enstaka outliers (genrefilm, totalhajper och rena slumpen) är en film som får 7,3 i betyg på IMDB för det mesta exakt 7,3 bra. Kvalitet är med andra ord en objektiv egenskap. Så var den saken avgjord.

För producenten är allting så förbannat trött och gjort. Tro mig, jag har försökt förnya genren sedan 90 – talet, och nu går det fan inte längre. Ingen utom den direkt drabbade är intresserad av min jävla åsikt, och försöken att maskera denna brist med privata anekdoter, humor eller allmänt flum blir allt mer nakna för varje dag som går. Men eftersom jag gillar den drabbade i detta fall, Rasmus Fleischer, skall jag ändå prygla denna döda häst så gott jag kan. Inte minst som jag indexeras i boken efter Nietsche, och citeras i bokens avslutning. Sådant värmer en trött föredettings förbittrade gamla hjärta.

Men vad ska jag egentligen skriva om boken som känns meningsfullt i nätets tidevarv? Beskriva bokens innehåll, när det räcker med ett antal länkar? Konstatera att den är mycket bra? Ja, det var ju snabbt avklarat. Förklara varför? DÄR kan förstås finnas en poäng. Definiera. Specificera.

Den här typen av litteratur kan ibland kännas otillgänglig, ibland platt och banal, ibland väldigt smart och lärd, långt över min egen begränsade horisont. Men hur nyttigt det än må vara att påminnas om sina begränsningar är det sällan den angenäma upplevelse vi till vardags förknippar med omdömet ”bra”.”Tapirskrift” lyckas dock med konstsycket att vara både smart och tankeväckande, utifrån min intellektuella nivå. Jag tänker vidare utifrån texterna, och kompletterat till viss del Rasmus i mitt eget huvud.

Till exempel det här: Internet har fullständigt klätt av den fansinkultur jag tillhörde på 90 – talet. På den tiden kände vi oss ruskigt märkvärdiga med våra hemkopierade små häften, det kändes som vi tillhörde en egen, hemlig liten värld – ”underjorden” – dit enbart en begränsad skara i kraft av sitt intresse och engagemang hade tillträde. Vi var exklusiva, och den enda anledningen till att vi inte dominerade parnassen var att vi var så jävla hemliga av oss.

De flesta av oss lever och verkar ännu idag, när alla kanaler är tillgängliga för vem som helst, en miljö präglad av total transparens, där var och en har samma formella möjlighet att nå ut. De flesta av oss försöker också, förtvivlat. Och för de flesta av oss har ett bistert faktum blivit plågsamt uppenbart: ingen bryr sig. Hundratalet Youtube – views, femtiotalet bloggläsare, ett dussin likes, några länkar. Det är allt det där engagemanget visade sig värt.

Man kan hävda att man inte bryr sig, att man gör det för sin egen skull, och det är möjligt att man är ärlig, men det spelar ingen roll: cynismen i raderna ovan finns i själva mediet, Internet 2.0, där alltings värde finns kvantifierat i följare, likes och views. En film på IMDB är 7,3 bra. Ett klipp på youtube är 542 visningar värd. Ett blogginlägg är sina kommentarer.

Man kan tycka vad man vill, men så är det, ta mig fan.

Annonser

From → Uncategorized

18 kommentarer
  1. Jag satt just i nåt slags folkölsrus (2 st) och var lycklig över att om man levererar bra och roliga saker så får man återbäring i form av direkt bekräftelse, till skillnad från resten av livet. Men nu föll jag pladask när jag läste det här. Dessutom råkade jag lägga en hel kväll åt att skriva ett inlägg om ett tre dar gammalt ämne, hoppade på fel tåg det var tydligen rättsväsendet som man ska diskutera nu. Tur jag inte spelar på aktier längre, slutade 2004 då mina Ericssonaktier gick ner till noll och var tvungen att sälja för att få soc.

    • schipperke77 permalink

      Ett tips är ju att kolla trends på twitter innan du börjar skriva något. Våldtäktsrättegångar och rasism tycks dock vara ständigt säkra kort – åsiktsmarknadens blue chips.
      Förresten, hur menar du med ”föll pladask” exakt? På ett dåligt eller bra sätt?

      • Föll pladask på ett dåligt sätt. Hade förträngt att ingen bryr sig längre.

      • schipperke77 permalink

        Ja, sanningen svider.

  2. Jag kan inte låta bli att tänka att du blivit gammal, Johannes. Artonåringar som idag istället för att göra pappersfanzine skriver blogginlägg och lägger upp filmer (eller så kanske de skriver pappersfanzine igen, jag hänger inte med) tycker nog fortfarande att de är märvärdiga och att de skulle kunna dominera om de sålde ut (postade länkar på Facebook eller liknande). Sedan kommer de att växa upp, bli bittra och klaga över ungdomarna…

    Medan jag skriver detta kommer jag ihåg något Bob Black skrev i ”Beneath the Underground”: många fanzine-makare tror att deras små skrifter skulle kunna revolutionera världen om de bara fick tillgång till distribution och skulle kunna spridas samtidigt som de mest välformulerade och genomtänkta anarkistförfattarna finns tillgängliga på alla skolbibliotek utan att påverka någonting. Hybris hör ungdomen till, bitterhet medelåldern.

    • schipperke77 permalink

      Jag är faktiskt ganska tveksam till om ”sälja ut” överhuvudtaget är ett gångbart begrepp nuförtiden. Möjligtvis finns en motsvarighet till fansinsnobbismen i anonyma trollningar och liknande, där handlingen är huvudsaken. I övrigt tror jag att de flesta har internaliserat det personliga varumärkets marknadsföringstänk, vare sig man är modebloggerska, arg anarkofeminist eller rasistavatar på flashback. Alla vill skapa sig något slags inflytande, så brett som det går. När gnällde någon senast över en viral spridning, med undantag för lite klädsam blygsamhet? Annars är det bara toppen, alltihop.

  3. Stenfrack permalink

    ”Kvalitet och skärpa går aldrig ur tiden” – har säkert någon sagt i något sammanhang och fått medhåll. Utifrån det något förenklade resonemanget är nog inte själva efterfrågan problemet, utan snarare de allt bredare lager av snömos som måste forceras innan man hittar de där guldkornen. Tror bestämt Fleischer närmat sig detta. Om inte annat så utgår jag ifrån att han eller någon annan del av den initierade intelligentian gjort det. dvs det som inte av slump eller ihärdigt nätverkande hamnar i epicentrum av en viral storm, eller höjt till skyarna av uppburna tyckare med rätt kanaler, förblir det där fallna trädet i skogen.

    Låt oss säga att det finns en konstant fördelning av kvalitet/skit på 2/10. Om båda dessa ökar exponentiellt blir det, förfinade sökfunktioner i all ära, allt mer svårframkomligt.
    Om Flashback kan man säga och tycka en hel del, men som informationskälla för skvaller och info vid större händelser är (har?) detta forum legat i framkant. Men i takt med att allt fler vill vara med där det händer blir en tråd snabbt urlakad på relevant info. En orkar helt enkelt inte traggla tio sidor med trätande dumheter för att hitta någon som har relevant info om den faktiska händelsen. Vilket ofta leder till att man skiter i alltihop. Kanske ett dåligt exempel, men jag finner det talande för problematiken med hela internet 2.0.

    Som sagt, detta har med största säkerhet påpekats och konstaterats tidigare. Men jag ids inte sovra fram det.

    • schipperke77 permalink

      Samtidigt är ”kvaliteten” i sig högst tidsbunden. Stora delar av 1800 – talets litteratur är idag närmast oläslig – vilket inte innebär att den inte var ”bra” i sin tid och i sitt sammanhang. Jag tänker framförallt på den högstämda patetiken, som numera ger ett komiskt intryck. För att ta några närmare exempel, i både tid och sammanhang: Lisa Carver och Jim Goad. Fantastiska fansinister på 90 – talet. I ljuset av dagens bloggar och flashbackinlägg ger deras texter numera ett ganska trött, uttjatat intryck. Eller för den delen hela JVVF – genren, som jag tog upp närmare i min Peter Sotos – recension förra året. Fullständigt överspelad av ”3 guys 1 hammer” och dylikt.

  4. Nån form av avvägning mellan kvalitet och kvantitet måste ändå låta sig göras även om din cynism har sina självklara poänger. Rasmus Fleischer har ju relativt många followers på Twitter, och förmodligen rätt många sidvisningar på sin blogg varje dag (eller hur man nu väljer att titta), samt ses som inflytelserik inom ”IT-frågor” och snarlikt – och jag vill gärna tro att vederbörande är BÄTTRE än Kenza i de avseendet som rör kunskap och långsiktig samhällelig relevans.

    Överensstämmelsen mellan kvantitativa mätningar och reell kvalitet är mer kongruent angående film, men fungerar kanske generellt sett mindre bra när det gäller musik och bloggar.

  5. schipperke77 permalink

    Du har en poäng, men ingen regel utan undantag. Musik är exempelvis en personlig upplevelse på ett annat sätt än film, litteratur och andra berättande konstformer.
    Men det handlar ju heller inte bara om mängd. Många läser Kissie, men rätt många av läsarna gör det i ett lustfyllt tillstånd av näthat. Hennes imdb – score skulle antagligen inte imponera. Rasmus Fleischer (och jag?) skulle antagligen få färre, men högre, betyg.
    Dessutom skrev jag att ”ett blogginlägg är sina kommentarer”. Inte mätt i antal, utan hur pass livlig diskussion som genereras. För detta inlägg får man väl säga att skörden är godkänd.

  6. Jag håller med, ”Tapirskrift” var mycket bra.

    Och jag måste säga att jag är imponerad över din klädsamma blygsamhet – du nämner inte att du själv är ”name-droppad” i boken som en av de där gamla fanzinisterna (tillsammans med bl.a. Pontus Lundkvist, vill jag minnas) som har klarat sig särskilt bra i nätets tidevarv.

    • schipperke77 permalink

      ”Inte minst som jag indexeras i boken efter Nietsche, och citeras i bokens avslutning.”

      • Vad är det här, måste jag börja LÄSA dina blogginlägg innan jag skriver faux-insatta kommentarer på dem nuförti’n?

  7. Lär dig stava till Nietzsche.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Filmrecension: Interstellar | Schipperke
  2. Den nya ekonomin – del 7: storslagen final med empiriskt inslag | Schipperke
  3. I kulturens skugga | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: