Skip to content

Operarecension: Parsifal av Richard Wagner

oktober 7, 2013

Skall något göras, skall det göras rejält, är ett av mina främsta motton. Börjar jag gymma, kör jag anabolakur. Testar jag DMT, tar jag en grotesk överdos. Och första gången jag går på Opera, blir det fem och en halv timme Richard fucking Wagner. ”Trollflöjten” är för tunnisar. 

  Vi börjar med det bästa: lokalen. Pampigt överdåd som känns SÅ 1880, på ett bra sätt. Mycket mässing och bordellrött, och i taket en kristallkrona kapabel att dräpa ett tvåsiffrigt antal om den skulle gå i golvet. Ur nutida perspektiv framstår förstås stilen som överbelastad och vulgär, tänk heminredningorgien efter att en turkisk taxichaffis vunnit på europalotteriet, men ur deras perspektiv hör å andra sidan vår tids strama minimalism hemma på mentalsjukhus. Och går man överhuvudtaget på Operan så anammar man ju per automatik 1800 – talets världsåskådning för en kväll. Det är ju ändå fråga om en konstform lika utdöd som runskrift och hovgyckel.

Vi sitter nästan högst upp, nära mitten, med god utsikt över både scen och telepromter. I och med att platserna prismässigt hörde till Operans budgetklass antar jag att de räknas till de sämre, men jag är mer än nöjd med min upphöjda placering. Mitt intresse för artisternas grimaserande, svettiga anleten är minimalt, vi hör bra och ser tydligt nog vad scenens gestalter sysslar med, och när jag föreställt mig en snyftande Hitler i Bayreuth har jag alltid tänkt mig honom i en upphöjd position.

Image

Detta bekräftas av min granne till höger, en tant i övre medelåldern som ser ut precis som jag tänker mig en tysk guvernant från femtiotalet; stram, sträng och ohyggligt fula kläder. När jag slår mig ned betraktar hon mig dessutom med en behärskad ilska, som förhoppningsvis grundas i det faktum att jag har mage att gå på Wagnerpremiär utan frack och monokel. I en bättre värld hade hon fungerat som någon slags dörrvakt, med rätt att kasta ut oss som inte uppnår Wagnersk standard. Om någon vet var det skall sittas är det hon.

Som ni märker var alltså min inställning så rätt den bara kan bli. Tyvärr saknade jag tålamod att lura mig själv under föreställningens fem och en halv timmar.  Ja, skam till sägandes tog verkligheten överhand redan under första akten, när jag  första gången tänkte ”vad fan är det här för jävla skit?”. Minst en timme hade vid det laget gått, utan att jag ännu lyckats identifiera något som ens avlägset liknade en vettig melodi. Allt var bara ren, skär effekt, därtill fullständigt renons på känsla utöver den upphöjda patetik man idag främst förknippar med primitiva filmskurkar.

Film, ja: Imperiets tema i första Star Wars – trilogin är väl det mest kända exemplet på kreativt lån av Wagners pampiga stil. Faktum är dock att hela Wagner, från början till slut, låter exakt som ett filmsoundtrack. Här har Wagners iflytande varit enormt, det erkännandet får man ge den uppblåsta gamla skithögen. Problemet, i vart fall i fallet ”Parsifal”, är att ”filmen” i fråga är så fruktansvärt usel. Faktum är att historien påminner oerhört starkt om de sagor min sjuåriga dotter brukar frihandsberätta. Det är ädla konungar, riddare och vackra prinsessor, magiska spjut och onda trollkarlar, i en intrig i fullständig avsaknad av spänning, logik eller inre sammanhang. Replikerna liknar allt för ofta det rena utkastet, där man sjunger sådant som ”klagan, klagan” eller ”vrede, vrede” istället för att gestalta dessa sinnesstämningar i en utförlig text.

Nu är jag knappast den förste att uppmärksamma hur Wagner med sina ”totalverk” förebådar filmen som konstform. I och med filmens utveckling har dock människor med Wagners begåvning med rätta degraderats till den rene hantverkarens position. John Williams och Bernard Herrman i all ära, inte fan är de att betrakta som några auteurer. Och kom inte ens på tanken att nämna Morricone i samma andetag som den förbannade sopan Richard Wagner.

Som ett litet bonus bjuder jag på en liten film jag klippte klart igår, som är typ allt som Wagner inte var. Ni får som vanligt gärna dela på ert sociala nätverk. 

Annonser

From → Uncategorized

5 kommentarer
  1. Bra text om operan. Filmen var fin också. Roligt att oljan tar slut över en natt bara.

    • schipperke77 permalink

      Filmens oljestopp har en symbolisk snarare än realistisk karaktär. Poängen är samhällets upplösning.

  2. En orelaterad fråga, bara – är pseudonymen ”@kristofer_a” i Schipperke #1 ett skämt, eller är det samma person som @kristofer_a på Twitter, tillika tidningen Bons chefredaktör? (Bon: ”en tidning för dom som vill veta vad de ska tycka om saker och ting… gjord av folk som skulle äta bajs om det kom från New York och kostade 30 000” – Martin Kellerman).

    • schipperke77 permalink

      Namnet i fråga är en pseudonym, förmodligen tagen på skämt.

  3. Iblies Shah permalink

    HAYZAN PAU DAYZAN, ‘EUVDING.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: