Skip to content

Mina framträdanden

april 12, 2013

Image

Obs: Långt inlägg

Förra veckan debuterade jag alltså som föreläsare under humanioradagarna på Uppsala Universitet. Det gick väl sådär, publiken nådde exempelvis knappt upp till tvåsiffrigt tal, men innan vi går in på närmare detaljer kunde det kanske vara läge för en sammanfattande återblick på mina offentliga framträdanden så här långt i karriären. Till offentliga framträdanden räknar jag tillfällen när jag talat eller på liknande sätt uppträtt inför publik eller filmkamera.

 

Seriemässa 1994

 

Jag tror att jag just tagit över avigseriespalten (=fansinrecensioner) på Bild och Bubbla efter ett antal år som en av landets flitigaste amatörserietecknare, ofta sågad av min föregångare på posten, Ingmar Bengtsson. När jag debuterade vid tolv års ålder skrev han att jag var den överlägset sämsta serietecknaren i landet. Nu var det min tur att såga skiten ur snorungar. Så jag var vid gott självförtroende vid tillfället.

Jag minns inte riktigt varför, det kan ha varit så att jag hoppade in för något viktigare namn, men hur som helst så hamnade jag i en diskussionspanel under seriemässan i Solna. Jag minns inte särskilt många av de övriga deltagarna, men Emma Hamberg och Mats Jonsson satt i varje fall med.
Jag minns inte mycket av själva diskussionen, men jag minns att jag hamnade i något litet gräl med Emma Hamberg kring kommersialism och konstnärlig integritet. Sen dess har hon varit chefredaktör för Veckorevyn och ligger väl svinrik på någon playa i detta nu. Men jag vill minnas att jag vann mot henne den gången, i vart fall ur mitt eget subjektiva perspektiv. För en utomstående lät vi sannolikt som idioter bägge två. Jag var sjutton – arton år, hon tjugotre – tjugofyra, med inställningen att man skulle typ ringa till hyresgästföreningen och sälja in sig själv med en serie om en hyresgäst med lite skämt kring det och så. Själv var jag ”underground” med mina fansins, men sålde in ett och annat manus till Pyton, Bamse och lite andra tidningar, vilket jag motiverade med att… jag vet inte, jag kommer inte ihåg, men sannolikheten att jag hade något vettigt att säga förefaller så här i efterhand minimal. Fy fan vilken odräglig liten tönt jag måste varit.

 

TV – Pilot, SVT 2002

 

Jag hade just gjort min hittills största succé i livet med ”Recension”, så självförtroendet var åter på topp när jag inbjöds att medverka i piloten till något slags ungdomsprogram på SVT, där ett av inslagen gick ut på att tre kritiker skulle se och kritisera något nytt och lovande band.

Saken var dock den att jag under lanseringen av ”Recension” satt upp som helig regel att jag inte skulle visa ansiktet, för att dämpa eventuellt kändisskap med sideffekter i form av jobbiga igenkänningar av allehanda slag. Jag kan svårligen tänka mig något värre än att antastas av fullkomliga främlingar, som dessutom vet vad jag heter och har läst det jag skrivit.

Mina förläggare hade svårt att kväva hånskrattet, men så satt jag där i en tv-studio, ett halvår efter utgivningen av en årets hippaste böcker. Och därmed ställdes ju min heliga regel på sitt hittills svåraste prov. Jag tvekade dock inte en sekund: min maskering var ett absolut krav, och vi kom överens om att lösa det med lösskägg, solglasögon och en hatt. Jag såg en smula Castro ut, och produktionsteamet tyckte mest det var kul.

Förutom mig var det två andra kritiker som jag inte riktigt minns namnet på, och vi fick titta på när tv-debuterande Melody Club spelade en låt som senare blev en ganska stor hit. Jag hade dock aldrig hört talas om dem, och var inte överdrivet imponerad av deras framträdande, dryg och äcklig som jag på den tiden var. Ingenting blev bättre av att bruden som bedömde innan mig gav toppbetyg och svängde sig med en massa uttryck som gällde då för tiden. Jag gav dem ganska lågt betyg, 333 på den töntigt 100 – gradiga skalan, kanske i viss mån för att dra ned deras snitt. Sen kallade jag deras musik för fjollig, men berömde sångaren för hans tjackpundiga ansikte. Bruden innan surnade till, och så var jag åter i ett litet gräl. Fullständig succé, men sedan blev programmet aldrig av ändå. Undrar om det finns i något arkiv?

 

Pilot, ”Panelen” Tv 4, 2003

 

TV 4 var inte lika imponerade av min förklädnad. De vägrade skägg, och producenten försökte lirka av mig åtminstone mössan innan inspelning, men där satte jag ned foten.

Giget fick jag lustigt nog inte från ”Recension”, som ingen av dem läst, utan från min hemsida. (Ja, jag hade en sån ett kort tag, den hette ”Schipperke.nu”. Minns inte om jag raderade den själv eller om den försvann med geocities) ”De” var Erik Hörstadius och en medelålders kvinna på ett produktionsbolag med TV 4 – kontrakt, som skulle göra ett lättsamt program om politik med Erik Blix som programledare och en panel bestående av hel- och halvkändisar inom politik och journalistik, där jag skulle representera den nya digitala generationen, typ.

Även om de inte läst ”Recension”, så måste de läst någonting om den, då jag var tvungen att försäkra att det där med drogerna till stora delar låg bakom mig, och att jag naturligtvis aldrig skulle få för mig att blanda droger och arbete. Kanske var det just därför jag tog en spliff i någon park innan jag gick dit, någon slags privat och patetisk ”fuck you” – gest till ”etablissemanget”. Ja, jag var verkligen störd på den tiden. För mycket droger och uppmärksamhet.

Eller så var det kanske snarare så att jag kände mig mer normal stenad än nykter på den tiden, det var ett tag där som joppen i princip ersatte kaffet: jag klarnade till och började tänka först med joppen i munnen. Så stenad var jag hur som helst, och minns att det kändes rätt bra och avslappnande att lite busigt bryta mot en regel.

I logen var Erik Niva, Per T Ohlsson, Birger Schlaug och möjligtvis någon annan, jag minns inte om alla var med ute på inspelningen sedan, men jag minns att stämningen var lite torftig när vi satt där i makeup-logen. Jag har för mig att jag vid något tillfälle försökte bryta isen, med klent resultat. Sedan var det som sagt lite snack om min förkländad, men jag stod som sagt på mig i frågan. Jag kan verkligen inte haft någon skam alls på den tiden. Vilket jag naturligtvis är mycket glad för i efterhand. Det känns helt fantastiskt att ha upplevt den situationen, att stå stenad i mössa och solglasögon i en tv – studio och käbbla med Birger Schlaug är en upplevelse få människor förunnade.

Synd bara att jag var så stenad att jag minns så lite. Eller så är det väl bara de år som har gått. Hur som helst så minns jag i alla fall att jag var lite väl dimmig under den första ”debattomgången”, samt en smula skeptisk till hela formatet, där vi skulle tycka till lite snärtigt om aktuella men fullständigt ointressanta frågor, men efter en kort paus för reklam kom jag fanimig igen, med besked. Eller det kändes så i alla fall, särskilt på slutet, när jag helt opåkallat bröt in efter Birger Schlaugs avrundande lilla ”iakttagelse” (tänkt som ett återkommande inslag i programmet, där den mest kända gästen fick göra en egen liten betraktelse eller ett inlägg) för att påpeka varför han hade helt fel i grunden.

Programmet sändes faktiskt, men de kunde inte acceptera solglasögon och skägg tyvärr. Men jag måste gjort i vart fall hyfsat ifrån mig, i och med att Erik Hörstadius ringde för att höra om jag inte kunde avstå förklädnad i ett program i alla fall, det skulle vara ett ungdomsavsnitt med bland annat Timbuktu. Tanken på att få mosa Tumbuktu inför kameran var ju minst sagt svindlande, men jag följde min ansiktsregel till punkt och pricka.

Vilket jag inte fick anledning att ångra när programmet sedan sändes. Det var skamkudde hela vägen till kanalbyte, och det verkar som programmet blev en flopp även i övrigt, det tog ett par sökningar för mig att hitta det på nätet.

 

”Highwayman”, sångframträdande med Leo Brage, Begravning, Järna, 2011

 

Möjligheterna att framträda under maskering är ju kraftigt begränsade, och när min ”karriär” i övrigt gick i stå ungefär samtidigt som ”Recension” sålde slut sin första och enda upplaga (Förlaget var ”true to the underground” och jag tyckte den var dålig och ville göra nytt och bättre) så var det slut på framträdanden för lång tid framöver.  Slående när man betraktar min historia så långt är emellertid hur oerhört genant jag betett mig.

Det mest typiska exemplet på detta var dock inte riktigt ett framträdande, och förtjänar därmed ingen egen rubrik, utan Nöjesguidens Stockholmsgala 2003, där jag var nominerad i kategorin ”bästa läsning”. Jag fick tre extrabiljetter till själva galadelen, och fick tre goda vänner att lova mig att hjälpa med att drägga ur totalt därinne. De valde dock att drägga genom att ta heroin, så det mer utåtagerande dräggandet kom att vila helt på mig. Jag tvekade inte inför utmaningen, utan släpade med mig mina polare sätena längst fram i salen, där jag skämde ut mig så gott det bara gick. Bland annat skrek jag ”fetto” åt Tony Zoulias när han skulle dela ut ett pris, tillräckligt högt för att han skulle stanna upp och fråga mig vad jag sa. Där bangade jag faktiskt, fullt belåten med den skam som sköljde över mina vänner. Horse va, era färskingar. Ingenting hjälper mot Johannes fucking Nilsson.

På den här tiden var jag alltså bortom skam, men drogs ändå (kanhända ”därför”) hela tiden till den, till den där kittlande känslan i magen som uppstår när man bryter skammens regler. En slags pinsamhetens adrenalinrush, och kanske var min ansiktsregel framförallt ett sätt att producera det genanta pirr jag behövde för att överhuvudtaget kunna uppträda. En kick som jag dessutom gärna blandade med droger.

I Januari 2011 skulle emellertid denna typ av skamliga uppträdanden nå sin absoluta topp, en höjdpunkt som jag på många sätt nog aldrig någonsin kommer kunna uppnå. Inte minst emotionellt, och det är ju känslor detta handlar om.

Det hela tog sin början när en av mina bästa vänner tog livet av sig julen 2010. När jag fick veta vad som hänt lade jag upp ett youtubeklipp på facebook, ”Highwayman” framförd av Willie Nelson, Johnny Cash, Waylon Jennings och Kris Kristoffersson. Outlawcountryns supergrupp, och just den låten kunde jag och vännen utantill, så många gånger som vi skrålat den under rus och resa. Hans familj uppskattade klippet, och frågade Leo om han kunde tänka sig att framföra låten på begravningen. Leo frågade mig om jag ville vara med, och jag är ju inte den som bangar. Vi repade ett par gånger, och låten satt rätt hyfsat, jag kunde den ju sedan innan. Nu återstod blott utmaningen att sjunga detta på en begravning.

Lagom till begravningen hade jag dragit på mig en halsinfektion, som till viss del satt på rösten, som var hes och forcerad. Dessutom kom jag för sent till begravningen på grund av opålitlig skjuts. När jag kom in i kappellet var alla redan samlade, och ceremonin i full gång. Några spelade vackert på något språkinstrument i en sektion, där Leo även satt intill en tom stol. Där var alltså min plats. I övrigt var typ halva byn församlad. Allt var mycket vackert och allvarligt. Jag var fullständigt nykter. Det här var inte längre frågan om något jävla trams, där jag kan gömma mig bakom patetiska fuck you – gester. Nu var det fråga om att hedra en av mina bästa vänner på hans begravning. Genom sång, som aldrig varit ett av mina starka kort. Dessutom förkyld, vilt sugandes vicks i ett desperat försök att mjuka upp stämbanden.

Stråkarna slutförde. Kvinnan bredvid Leo reste sig och började sjunga. En vacker, skolad röst som sjöng något ganska avancerat. Mot detta skulle vi ställas. Alldeles snart. På allvar. För honom. Inför halva byn. Spänningen inom mig stegrades för varje sekund som tog oss närmare det oundvikliga.

När hon slutar, reser vi oss. Nu är det vår tur. Leo tar ackorden, spelar inledningsriffet. Börjar sjunga. Jag ska ta andra versen. Kan varje rad som Leo sjunger. Nedräkningen är obönhörlig.

Ögonblicket när jag öppnar munnen för att sjunga förstår jag till sist vad folk som ”vill sjunka igenom golvet” menar. Jag vill i det ögonblicket bara försvinna, men kan förstås inte, och ut kommer rösten: brusten och jävlig, det låter helt förjävligt. Men jag har inget annat val än att ta i, annars blir det helt patetiskt. Så jag sjunger hela låten, illa och med kraft. Det lät väl ungefär som det brukade när han och jag sjöng den. Det blev äkta och på så sätt vackert, och folk grät och tackade för låten.

Jag hade till sist gjort det, skämt ut mig ordenligt men med värdighet, med sådan värdighet att jag inte ens behövde skämmas, faktiskt. Därefter tycks behovet av att gömma mig bakom något slags spektakel varje gång jag skall uppträda ha avtagit en hel del. Under de följande framträdandena är jag i samtliga fall nykter och saknar helt maskering.

 

Samtal med Simon Gärdenfors, littfest, 2011

 

Strax efter begravningen skulle jag och Simon Gärdenfors ha ett ”samtal” på litteraturmässan Littfest i Umeå. Samtalet flöt på bra i en halvstor sal med ganska mycket folk. Det var knappt det ens pirrade i magen. Jämfört med att sjunga på begravning var detta ingenting.

 

Samtal med bokbål, Littfest 2013

 

I och med min medverkan i ”Kulturkampen” bjöds jag ju upp till littfesten igen för att framträda med bokbål. Högst tio personer i publiken, av vilka i vart fall en jobbade där. Ett nytt problem var att vi hade manus, vilket gav viss belastning på såväl minnet som förställningsförmågan. Viss oro inför att uppfattas som fejkande och/eller stel, dock ej riktigt att förväxla med den mera drabbande genansen. Fann viss tröst i folkölen, som beslagstogs efter framträdandet.

 

Samtal med Stig Larsson, Littfest

 

Jag satt ett tag i Bokbåls monter. Mycket få personer kom ens fram för en hastig titt, och inte en enda tilltalade mig. När jag blev avlöst tog jag en öl i baren och läste igenom programmet, där det bland annat stod att Stig Larsson och Jonas Inde skulle prata om droger och litteratur följande förmiddag. I entrén stod dock att Jonas Inde inte skulle komma. I takt med ölen stod det allt mer klart att jag var den perfekta ersättaren för Jonas Inde: jag hade skrivit om och påverkad av droger, Stig Larsson hade skrivit om mig och mitt tåg gick inte hem förrän följande eftermiddag.

Sju – åtta öl och en litteraturkväll senare var jag insnackad, och därmed hyfsat bakfull när jag väl satt där på scen, vilket kan ha bidragit till att skapa viss distans till publik och egna känslor. Något pirr precis i början, i övrigt var jag fullständigt kall. Återvände hem med självförtroendet på topp inför förberedelserna till mitt föredrag.

 

Föredrag, Humanioradagarna 2013

 

Två saker som skilde mitt föredrag från tidigare framträdanden.

1: Jag fick betalt, vilket satte press på att leverera.

2: Jag hade scenen för mig själv. Ingen samtalspartner eller panelmedlem att bolla eller gräla med.

Jag skulle hålla ett strukturerat, intressant och professionellt föredrag i fyrtiofem minuter, mot hyfsat bra betalning. De dagar som föregick min föreläsning präglades inledningsvis av hopplöshet och självkritik, tills jag drack en flaska brandy och strukturerade med hjälp av manusväggen. Det fick väl duga. Måste lämna en del åt stunden.

När jag väl stod där inför åhörarna (Tio – tolv personer) med mina papper på pulpeten insåg jag att mitt problem var det motsatta. Jag hade alldeles för mycket manus. Var ord lät som jag läste innantill. Och ju stelare jag lät, ju mer ansträngd lät min röst, i pinsamhetskänslornas förstärkande loop. Jag borde poppat en betablockerare. Skammen var tillbaka. Jag lyckades dock behärska den under föredragets gång, och själva föredraget gick väl helt okej, får jag väl anta.

Men vad betyder det att skammen och därmed följande nervositet gör sig påmind Jag hoppades nämligen lite innan föredraget att jag aldrig någonsin kunde skämmas mer, och att detta var en slags superegenskap jag skulle kunna utnyttja för att bli exempelvis föreläsare, men nu är det alltså inte så. Men det kanske är en bra sak? Hade det här varit en film hade grundbudskapet kanske varit att man behöver alla sina känslor, inklusive skam, genans och nervositet, och att försöken att bedöva dem med överexponering är ett tecken på att man inte mår särskilt bra, utan behöver komma i kontakt med sina känslor, vilket jag inser när jag kommer till ro med mig själv i en scen där jag betraktar ett papper som flaxar runt i vårvinden i ett avslutningsklipp som övergår i eftertexter.

Annonser

From → Uncategorized

2 kommentarer
  1. Jönz permalink

    Har ingen vettig respons på din avslutande fundering, men tack för en bra och kul text.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Nu är nätsändningen ”Magister” ute | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: