Skip to content

Serierecension: Paying for it av Chester Brown

mars 8, 2013

När man följer en blogg är det lätt att tro att bristen på updateringar beror på att bloggförfattaren sitter och glor apatiskt in i en väg. Jag kan förstås inte tala för någon annan än mig själv, men i just mitt fall är detta sannerligen inte fallet. Jag har ett flertal spännande projekt på gång, vissa med hopp om betydligt mer utbyte än någon enstaka kommentar.

Andra projekt kommer dock med säkerhet leda till om möjligt ännu mindre utbyte än en knappt besökt blogg, exempelvis min medverkan i det kommande numret av Plutonium Comics. Plutonium var ett seriefansin som gavs ut på mitten av 90 – talet, när fansinen fortfarande var en levande uttrycksform. På den tiden var jag en mycket aktiv amatörserieskapare, med sammanlagt ett hundratal fansinpubliceringar på meritlistan.

Bland dem i stort sett varje nummer av sagda Plutonium Comics, så när utgivaren Per Myrhill hörde av sig angående en nystart/klassåterträff, så var min medverkan givetvis självklar. Dock tecknar jag inte serier nuförtiden, och har sannerligen inte för avsikt att börja. Emellertid hade jag lånat en bunt seriealbum av förläggaren Fredrik Jonsson, med avsikt att skaffa mig någon slags överblick över allt det jag missat sedan jag övergav seriemediet vid sekelskiftet, som både konsument och producent. Dessa serier hade vid det laget blivit liggande på läshögen över ett halvår på grund av mitt fullständiga ointresse för mediet. Varför inte recensera dessa åt Plutonium, så att jag fick en anledning att faktiskt läsa dem?

Ännu ett halvår senare har sagt äntligen blivit gjort, samtidigt som det känns en smula bistert att lägga tid och ansträngning på någonting som kanske femtio personer ur den inre cirkeln kommer läsa. Inte för att min blogg har fler läsare än så – här finns likväl potentialet att faktiskt ”nå ut”, och med handen på hjärtat är ju detta man vill om man producerar något kreativt, sellout eller ej. Dessutom är det hög tid för denna blogg att updateras. 

Jag bjuder er därför på ett smakprov från kommande nummer av Plutonium Comics, i form av den sannolikt bästa och definitivt mest genanta recension jag skrev. Vissa saker kan jag tydligen inte riktigt hålla för mig själv: 

 

Image

 

PAYING FOR IT

Chester Brown.

 280 s, Drawn & Quarterly 2010

 

 Jag har horat en gång i mitt liv. Beslutet var både överlagt och spontant. Jag har alltid vetat med mig att jag kommer pröva detta någon gång, på samma sätt som jag bestämde mig för att pröva knark långt innan det blev aktuellt eller ens möjligt. Jag har ett enda liv, och det vill jag leva ut så gott jag kan. Till skillnad från knarket, där jag ganska raskt kom igång, vilade dock mitt planerade horbesöket länge i den diffusa framtid som utgörs av begreppet ”någon gång”.

 För några år sedan befann jag mig dock i en europeisk stad där prostitutionen är både öppen och laglig. Jag hade just rökt crack – även det en första – och tänkte därmed lite nog för att det till sist skulle vara dags. Jag valde länge och väl bland stadens alla horor efter personlig preferens. Det visade sig dock att jag lika gärna kunde tagit första bästa: hennes utsökta kurvor och söta, ryska ansikte var inte till den minsta hjälp för att uppnå erektion. Kanske snarare tvärtom. Allt jag kunde tänka på medan hon gned min penis och jag hennes bröst var att hon är en hora som jag har betalat för.

En vida spridd myt i vårt puritansk-sexistiska samhälle är att män i högre grad än kvinnor har sex på grund av ren skär lust, och att kvinnor snarare söker bekräftelse. Det stämmer mycket dåligt på mig själv, och inte särskilt bra på särskilt många av de män jag känner. Naturligtvis finns element av ren, skär, djurisk lust i sexualiteten, i vart fall när den är som bäst. Bekräftelsen är dock i allra högsta grad primär. Jag tänder på att hon tänder på mig i en positiv spiral av ömsesidigt bekräftelse. Någon sådan feedbackloop var inte aktuell, och efter tio minuter utan stånd tog hon mina pengar och visade mig dörren.

 Trots mitt fullständiga misslyckande kände jag mig rätt nöjd efter detta. Jag kunde stryka ”gå till hora” från livets göra – lista, samtidigt som jag förstärkte min självbild som en rättrådig, mjuk och modern feministman, i behov av känslor och bekräftelse som vilken kvinna som helst. Jag kände mig kort sagt ”duktig”, vilket förstås är en märklig reaktion på impotens och horbesök.

Chester Browns erfarenhet av prostitution, som den skildras i ”Paying for it”, skiljer sig på avgörande punkter från mitt fiasko. Till att börja med handlade det för honom inte om att lägga till en ny, billig ”erfarenhet” på något slags äventyrs – CV för uttråkad medelklass. Istället var det ett rationellt och noga övervägt beslut, efter att ett förhållande avslutats på samma rationella sätt.

Chester tycks inte heller uppleva den typ av potensproblem jag själv råkade utför. Frågan om ömsesidig attraktion kommer överhuvudtaget inte på tal, annat än rent principiellt, i den resonerande textsektion som avslutar albumet. Chester går till sina horor och knullar dem, uppenbart nöjd med det enkla, rationella bytet av attraktion mot pengar, som är fullständigt konsistent med den libertarianska övertygelse han lägger fram under sina diskussioner i ämnet med vännerna Seth och Joe Matt.  Allt detta utan att ändra min en enda gång under hela albumet. Kort sagt är Chester Brown en ganska typisk aspie, lyckligt fri från annars typiskt mänskliga behov, som att känna sig älskad eller bekräftad av sina partners.

Jag är knappast den förste att notera att libertarianism är en asperger – ideologi. Den typen av kritik bör dock hanteras med största försiktighet, då den innebär att libertarianism är den mest rationella ideologin, vilket givetvis är den högsta form av beröm du kan ge en aspie. Jag har själv lite aspie-drag, och är därmed rätt så mottaglig för libertarianska argument, medan den moderna vänsterns känslovädjan i regel får mig att vilja klubba ihjäl en sälunge med ett ensamkommande flyktingbarn som tillhygge.

I övrigt säger förstås fördomsprofilen att aspies framförallt är framstående i tekniska och analytiska yrkesroller, medan konstnärlig verksamhet, som serieteckning, kräver ett mera känsligt sinnelag. Detta vederläggs dock av Chester Browns hela verksamhet, vars styrka till stor del ligger i den precisa kyla som vilar över hans verk, och ger dem en objektiv, dokumentär prägel, utan trams. 

Annonser

From → Uncategorized

17 kommentarer
  1. Mikael permalink

    Du tror inte att din impotens primärt berodde på crack-ruset snarare än moraliska betänkligheter? Jag har ingen personlig erfarenhet men har läst att crack ofta helt tar kål på könsdriften.

    • schipperke77 permalink

      Crack – ruset är visserligen väldigt kort, cirka en halvtimme, och själva ”akten” skedde ett bra tag efter jag kommit ned. Men visst, det kan säkert stämma. Mentalt sett var det dock framförallt fråga om en låsning kring att jag betedde mig som ett ”gubbslem”.

  2. Smg permalink

    Precis som du säger, en ruggigt bra text. Tack för läsning.

  3. Tack för dessa texter, kommer ge comebacknumret en skön udd. Hoppas du fått mersmak!

    //Pelle

    • schipperke77 permalink

      Varsågod.

      Finns det något sätt för den breda(re) allmänheten att köpa Plutonium kan du ju alltid meddela i detta kommentarfält.

    • schipperke77 permalink

      Tack för visat näthat, men det där med horbesök var alltså inte min pryl.
      Gillar dock er blogg. Skönt att någon äntligen hatar den där jävla CBR. Han har kommit undan way för länge.

  4. oj… tack. Ja, han är motbjudande.

  5. mxm permalink

    jag råkar bo i Amsterdam för tillfället, så jag har för första gången i mitt liv behövt ansikta det här med prostitution. Ärligt talat tror jag inte det vore något för mig, precis av samma anledningar som du nämner: könsdriften min är helt kopplad till mitt omättliga bekräftelsebehov, och när en utvinner all ens självkänsla från kvinnlig uppmärksamhet så är det i princip självmord att betala för sex.
    bra text, btw.

  6. Att det ingår att köpa sex i resonemanget ”Jag har ett enda liv, och det vill jag leva ut så gott jag kan.” är sjukt.

    Undrar om kvinnan du köpte också resonerade så när hon sålde.

    Att du sedan koketterar med din moderna femnism är så jävla motbjudande.

    Din inledande mening fick mig dessutom att tro att du i hela ditt liv vetat att du skulle sälja sex, inte köpa. Hade hellre läst den texten.

    • schipperke77 permalink

      Skälet till missförståndet är att jag skrev recensionen i direkt anslutning till läsningen av Chesters album, där uttrycket ”whoring” används flitigt för horköp. I Sverige är ju den betydelsen ovanlig numera.

      Faktum är dock att jag, i vart fall i teorin, gärna skulle vilja sälja mig själv, precis som min förebild Lisa Carver gjort. Jag insåg emellertid på ett tidigt stadium att detta aldrig kommer att bli av, då jag helt enkelt saknar den stake som krävs, i dubbel betydelse (mod och potens).

      Din reaktion är i övrigt allt jag kunde önska mig.

  7. Jag fattar ju att du skrev så för att få reaktioner. (Även fast kommentarsfältet mest klappar på axel.) Jag läser ofta det du skriver och vet att du varken är dum eller oreflekterande. Men jag antar att du även gjort det du skriver? Var det också för provokationens skull? Det är inte heller så jävla trevligt.

  8. schipperke77 permalink

    Nej, i och med att jag aldrig avsåg att skriva om det så gjorde jag det helt och hållet för min egen skull. Vad som drev mig i stunden är oklart, full och halvt påtänd som jag var, men det var väl något i stil med att löften är till för att hållas, plus viss nyfikenhet på min egen sexualitet. Detta med att kallt betala är ju omåttligt populärt bland män världen över. Hur gör dom, hur känns det, är det som att runka till internetporr eller liknar det en slags självbedragande one night stand? För min del, ingetdera, det vara bara alldeles för absurt. Kanske inte särskilt ”trevligt”, nej, men just trevlighet har aldrig varit ett av mina ideal.

    När jag sedan satt där och skulle recensera Chesters bok kunde jag emellertid inte låta bli att spilla bönorna, inklusive min ”motbjudande moderna feminism”. Inte heller här var dock provokationen vad jag framförallt var ute efter, utan snarare ärligheten, som jag dock ser som en estetisk kvalitet snarare än en etisk. ”Jag är i vart fall ärlig” hör ju till de sämsta ursäkter som finns. Din reaktion bekräftade denna ärlighet, kände jag, snarare än att jag lyckats med någon provokation.

    När det gäller prostitution i största allmänhet är jag något kluven. I en idealvärld, där inga större köns- eller klasskillnader finns, ser jag inga invändningar mot Chesters libertarianska position om att två samtyckande vuxna och rätten till kroppslig integritet, inklusive att sälja denna kropp även sexuellt. Nu lever vi emellertid inte i denna värld, utan i en värld där den inte bara råder stora skillnader mellan klass och kön, utan också en massa skam kring sexualiteten, inte minst den kvinnliga, vilket gör att få prostituerade väljer sitt yrke på denna ideala grund. Mitt eget bidrag till denna smutsiga verksamhet avfärdar jag dock som en droppe i havet.

    • Droppe i havet-resonemanget köper jag inte alls. Men tack för förtydliganden.

  9. Bloggtips: http://gretassvammel.blogspot.com
    Lite långrandig inlägg men outfitbilderna är helt underbara!

Trackbacks & Pingbacks

  1. Prataomdet: En våldtäktsmans natur | Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: