Skip to content

Ayahuasca II

februari 3, 2013

Image

Strax innan nyår dog min ”schaman”, känd från tidningen Filter och mitt förra inlägg i ärendet, efter en massiv hjärnblödning. Lekmannen ställer sig givetvis frågan om det finns något samband mellan hjärnblödning och återkommande intag av ayahuasca. Att google inte ger någon träff betyder naturligtvis inte att detta samband skulle saknas, men i så fall skulle ju hjärnblödning vara den vanligaste dödsorsaken land djungels schamaner, och så tycks ju inte vara fallet. Här kan man förstås invända att antalet obduktioner av döda djungelschamaner sannolikt är mycket lågt, men skall man vara strikt vetenskaplig är ett enda exempel heller ingenting att bygga teori på, särskilt som hjärnblödning är långt ifrån ovanligt bland människor i övre femtioårsåldern.

Hur som helst lever hon kvar i mitt minne i kärlek, respekt och största tacksamhet för att hon på ett mycket varsamt och seriöst sätt presenterat mig för denna oerhört intressanta drog, som jag vid det här laget blivit tillräckligt bekant med för att våga koka och ta på egen hand.

I förrgår tog jag den största dosen hittills, som vanligt av den populära brasilianska ”anahuascan”, en blandning Mimosa Hostilis och Peganum Harmala. Dosen motsvarade över 15 gram rotbark, vilket enligt nätet skall vara ”en kraftig överdos”. Givetvis i sällskap av en sitter. Vän av försiktighet frågar sig antagligen ”varför?”.

Oansvarigt nog har svaret sin grund i den rena tillfälligheten: denna mängd vart över efter en gemensam session med några vänner under det nyliga midvintersolståndet – ”världens undergång” ni vet. Vid det tillfället tog vi en rejäl dos på kring 10 gram vardera, vilket blev alldeles för mycket för en av deltagarna, och gav mig en ganska kraftig tripp, om än inte på nivå med min introduktion i ämnet.

Faktum är att mina resor därefter – åtta intag sammantaget – har varit mycket fridsamma historier, av mera kroppslig än mental karaktär. Mina visioner har främst tagit formen av en slags rebusar, vilkas syfte tycks ha varit att visa mig hur jag på bästa sätt kan tillgodogöra mig bryggdens rent kroppsliga effekter, vilket är med uppåtvända flator och blicken skelandes mot ”tredje ögat”. Oerhört New Age, ja, men snart nog skulle det vara färdigflummat för min del.

Hur som helst har jag velat ha en kraftigare upplevelse av den sort jag sett hos mina vänner, när de förtvivlat sluddrar fram ett ”hjälp” långt bort från allt vad reson eller pardon heter. Något liknande min överdos på DMT, fast utdraget i någon timme. Jag vet alltså mycket väl vilken fruktansvärd upplevelse det är, men jag vet också hur jälva bra man mår när det väl är över. Dessutom är jag alltjämt något av en mental kicksökare, som mer än gärna skulle träffa den där ”Gud” jag hört så mycket om.

Så var det alltså dags till sist, och under dagen var jag oerhört nervös. Tinningarna bultade, munnen torkade och det enda jag riktigt mäktade med var att titta på film. Vid sextiden kokade jag ned bryggden till drickbar mängd, och blotta lukten fick mina knän att skaka. Fy helvete vad här skulle bli åka av. Fyra timmars ångest senare anlände så till sist min sitter, och vi gjorde i ordning för sessionen: madrass, spyhink, Beethoven. Två klunkar krävdes för att få ned hela klabbet, med en liten klump klägg i botten som bonus. Spyan låg på tungan, men betvingades. Sedan luta sig tillbaks och vänta.

Vanligtvis brukar effekten dröja minst trekvart. Den här gången började dock visionerna ta form redan tjugo minuter in på Beethovens femma. När min sitter frågade om jag ”kände något” efter en timme var jag i full gång sedan länge. Men effekten var åter i första hand av kroppslig natur. Det kändes som jag blev knullad av kosmos, och med ”knullad” menar jag just det. Ett välbehag pulserade från mellangärdet med sådan kraft att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Detta välbehag skilde sig från E eller crack dels genom sitt djup och sin tyngd, dels genom sitt centrum: sitter E i magen och Crack i bröstet, utgick detta som sagt ifrån någon punkt kring skrevet. Jag slet snart ut mina hörlurar, då Beethoven vid det här laget spelat ut sin triggande roll. Nu vände och vred jag mig på madrassen i någon slags försök att uthärda njutningens dova tyngd, medan någon fjällig varelse i sju dimensioner kröp in i min kropp för att rota bland organen.

Efter någon timme lade sig välbehaget äntligen till den grad att jag kunde börja fokusera på den mentala aspekten, vilket som vanligt innebar att jag försökte följa med i bildflödet, tysta min inre röst och komma bort ifrån mitt ”jag”, en uppgift av sådan svårighetsgrad att världsreligioner grundats på blotta löftet om dess eventuella bemästrande.

Helt plötsligt fick jag emellertid en av de där Jaha – upplevelserna som är så typisk för ayahuascan, när en röst – min egen? – sa att ”detta är ditt jag”. Betydelsen av detta uttalande var lika glasklar som direkt: det är ”jag”, min egen hjärna, som skapar allt detta, varför jaget inte kan undkommas. I och med denna plötsliga insikt skingrades synerna, och trippen var över.

Annonser

From → Uncategorized

6 kommentarer
  1. Linus permalink

    Intressant. Hade varit spännande att höra dina resonemang kring denna ”insikt”. Hur har din syn på psykadeliska (och eventuella övriga) droger förändras efter trippen? Känner du att ayahuascan inte ger mer just med grunden att effekterna bara verkar skapas i hjärnan? Är motivationen att uppleva något externt, bortom sig själv?

    • schipperke77 permalink

      Min erfarenhet av ayahuasca säger att det är alldeles för tidigt att utvärdera så här nära inpå. Jag kan emellertid säga att jag alltid haft den synen på psykedeliska droger att det är en fråga om hjärnförändringar och inget annat, även om dessa i sin tur kan öppna för insikter om alltets enhet med mera. Just ayahuasca och dmt har emellertid hela tiden haft en närmast utomjordisk kvalitet, på så sätt att känslan av att något annat kommunicerar med mig har varit stark. Kanske har jag helt enkelt inte känt mig själv i tillräcklig grad, förrän nu.

  2. Björn permalink

    ”Helt plötsligt fick jag emellertid en av de där Jaha – upplevelserna som är så typisk för ayahuascan, när en röst – min egen? – sa att ”detta är ditt jag””

    Eller ”Tat tvam asi” som det heter på sanskrit 😉

    Nu har jag alltid uppfattat det som att du är en ganska benhård ateist, och med risk för att låta new age (fast jag inledde ju det här med ett sanskrit-mantra, så det var ju kört från start, fan också): om vi kan reducera andliga upplevelser till rent neurologiska och psykologiska funktioner, förtar det på något sätt deras eventuella värde? Människan har ju uppenbarligen något skumt behov av att skapa en ”djupare” relation till existensen, så det gör väl detsamma?

    Fjällig varelse förresten… de ktoniska krafterna i många myter kommer ofta i skepnad av ormar, och sedan har vi ju kundalini som beskrivs som en orm.

    • schipperke77 permalink

      Nej. Jag tycker inte ens det är en fråga om ”reducering”. Neurologiska och psykologiska förklaringar behöver ju inte betyda en förenkling. Inte heller gör de anspråk på att förklara mer än de förklarar. Mitt ”Jag” har exempelvis inte förklarats, mer än att ”Jag” tydligen innefattar även allt detta. Det är kanske inte lika spektakulärt som Gudomar eller andra utomdimensionella varelser, men det ger fortfarande utrymme för åtskilligt som man skulle kunna kalla ”andlighet”.

      • Björn permalink

        Som du nämner själv i texten så har ju ”världsreligioner grundats på blotta löftet” om att transcendera ”jaget”. Det som här avses är ju om jag förstått det rätt inte ens egen individualitet (eller själ, atman eller vad fan du vill) som sådan, utan de illusioner vi bygger upp kring oss själva. Bara när vi ser bortom dessa illusioner om oss själva och låter egot dö, så faller fjällen från ögonen och vi kan börja uppleva det folk kallar Gud/Gudomligheten med klarare sinnen. Många mystiker menar ju att det innersta, sanna jaget är en direkt portal till eller rentav detsamma som Gud.

        Så följdfrågan blir ju givetvis om du inte faktiskt träffade den där Gud du hört så mycket om trots allt? 😉

  3. Neuros (@Neurosen) permalink

    Synd att psykedeliska droger för med sig att man börjar rita bilder med väldigt ful och gravallvarlig estetik. Typ som bilden som illustrerar den här posten. Lager på lager, och så en liten indisk sol i mitten.. grooovy. Jag förordar en ny psykedelisk rörelse som tänker på estetiken och undviker alla psykdeliaklyschor från 60 och 70-tal. Estetiskt medvetna psykonauter. Ja, helst utan att använda ordet psykonaut då..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: