Skip to content

DROGRECENSION: AYAHUASCA

mars 28, 2012

 

Ett populärt retoriskt grepp är den dikotoma uppdelningen, vanligtvis formulerad som ”det finns två sorters A: A som är X och A som är Y”. I regel stämmer påståenden av denna typ bättre överens med utläggningens poäng än med observerbara fakta. Jag skulle exempelvis kunna påstå att ”det finns två sorters droger: droger som bedövar och droger som berikar”. Som exempel på det förra skulle jag nämna kokain, vars rus isolerar individen i upplevd förträfflighet, opiater, som helt enkelt isolerar och bedövar, eller alkohol, som åstadkommer bägge effekter i en följd. Som exempel på det senare skulle jag nämna ecstasy och diverse hallucinogener, vars rus förenar individer i upplevd gemenskap. Och därmed skulle jag förstås låta som den värsta sortens technohippie, naivt rejvandes min väg emot permanenta hjärnskador.

 

Men även om vi, sönderknarkat hippieslödder till största trots, skulle acceptera dessa sinnesslöa premisser, stötte vi på välförtjänt patrull så snart vi försökte infoga vår gamle vän cannabis i denna barnsliga förenklig. Hasch har nämligen den egenheten att den börjar som en ”berikande” drog, medan den i invand form hör till de mest bedövande droger som finns på den här sidan kirurgisk anestesi: ge en inskränkt Svennebanan ett rejält och trevligt rus, så är han redo att säga upp sig från sitt sketna jävla arbete imorgon, plötsligt vis om att livet är till för att levas; ge samme Svennebanan tretusen schyssta cannabisrus, så kommer han plåga sin omgivnings tålamod med reggae och tära samhällets surt samarbetade resurser till döderdagar, levandes det där livet inom TV:ns stadiga blickfång.

 

Mitt eget knarkande har främst handlat om den typ av rus som upplevs som ”berikande”: opiater tråkar ut mig, kokainet äcklar mig, och alkoholen dricker jag främst för att den är så social och tillgänglig. Jag är med andra ord vad man lite högtidligt brukar kalla en psykonaut, en orädd utforskare av sinnets okända vrår, eller en mycket uttråkad ung man, för att lugna ned sig ett par hekto. I och med faderskap och tilltagande ålder har dock fruktan för det uttråkade tillståndet sakta men säkert kommit att ersättas av en längtan efter vad man hellre kallar lite lugn och ro. Till denna längtan har självfallet vanerökande av hasch passat alldeles för utmärkt.

 

När jag sömnigt rört mig igenom haschrusets kognitiva dimma har jag dock gång efter annan ansatts av oro, en existentiell ångest som kanske främst baseras på det faktum att jag faktiskt inte är sjuttio ännu, att jag ännu har ett liv att leva, och att detta liv kanhända levs bäst i ett något klarare tillstånd. Mitt största problem med klarheten är dock att den är så förbannat trist. Som en effektiv, stålgrå maskin rör jag mig förnuftigt igenom en lätthanterlig vardag, med tanken stadigt fäst på de enkla problem som ligger för handen. Fantasin blev kvar i haschets dimmor, och med den lusten till detta undflyende liv.

 

En vacker höstdag kom emellertid äventyret knackandes på dörren, som en visserligen kär men dock smått besvärlig vän från förr, en bitterljuv påminnelse om fornstora dagars vitala fröjder. Äventyrets namn var ”DMT”, en av få droger jag ännu inte provat, och enligt samstämmiga uppgifter på nätet den enda drog värd att ta. Och även om jag blivit tråkförnuftig nog att ta vilda hypoteser om produktion i talkottskörteln vid födelse och död, om en möjlig port till en annan dimension, en utväg ut ur dödligt liv med en viss nypa salt, så väcktes mitt intresse och övergick snart i gamla dagars besatta suktan. När allt kommer omkring har jag studerat en hel del religion, och kanske kunde hypotesen om kroppsegen produktion ge en trovärdig förklaring till människans besynnerliga tendens att ständigt se något annat bortom detta liv, från Platon och Hinduerna över abrahamitiska fanatiker till dagens stjärnögda New Age – flum.  Kanhända detta kunde utgöra material till en magisteruppsats i ämnet religionsvetenskap, rationaliserade jag gubbigt för mig själv, medan en annan del av självet belåtet såg fram emot nya kognitiva äventyr. Samtidigt som jag, innerst inne, trots allt är lite nyfiken på de existentiella frågor man cyniskt förväntas fnysa bort: döden, livets mening och annat andligt flum. När jag väl fick tag på DMT, följde jag väl inrotad vana och gjorde det ordentlig, med fullkomligt hisnande resultat. Själva trippens fullständiga obehag överträffades dock med råge av det följande välbehaget, samtidigt som min djupare drivkraft, en jakt på någon slags fullständig visshet, ett definitivt svar på frågan ”varför?” inte besvarats med annat än nya frågetecken i vansinnig hastighet. Jag var kort sagt inte klar med DMT ännu.

 

Traditionellt intas DMT oralt tillsammans med en MAO – hämmare, vilket medger en mindre abrupt och betydligt mer långvarig tripp. Jag finner det för sannolikt att det var en brygd av det slaget som de tidigaste Vedaskrifterna prisar i vers efter vers, som en rastafari gaggar om sitt röka, och i Sydamerika intas brygden än idag under namnet ”ayahuasca”, med den traditionella religionens legala skydd och exponentiellt tilltagande popularitet bland västerländska psykonauter och new age – hippies. Idag utgör ayahuasca – resorna en allt större andel av Perus turistnäring, och exporterade ayahuascakyrkor har lyckats hävda sin rätt till traditionellt trippande i både USA och Holland. Här hemma i Sverige har dock religioner enbart kunnat hävda sina rättigheter när det kommer till sådana petitteser som kvinnoförtryck, spädbarnstortyr och inskränkandet av yttrandefriheten; vid narkotikum sätter givetvis det sekulära samhället ned sin fot rejält.  Likt romarrikets kristna martyrer har dock ett litet fåtal hjältar och hjältinnor i det fördolda börjat sprida ayahuascans evangelium även här, i vår narkotikafria utopi, och en höstkväll härom sistens tog jag del i en sådan rit.

Här vill jag till att börja med påminna om min bakgrund: utöver att jag bor i Hägersten och är född och uppväxt i Järna, så har jag också bott i Näsåker (of Skogsnäs-fame) samt på Österlen. Jag har med andra ord levt hela mitt liv inom landets hippie-arkipelag. När jag raljerar om ”hippies” gör jag det alltså på samma sätt som Snoop Dogg säger ”nigger” och Woody Allen skämtar om judar. I och med detta har jag emellertid även injicerats med en rejäl dos anti – new age – svammel – vaccin (ett dubbelvaccin som också innehöll rejäl tröttnad på slentrianmässig politisk korrekthet). Detta utesluter förstås inte att jag kan dras med en del blindfläckade hippieuppfattningar om diverse, men det innebär också att det jag står i begrepp att dela med mig av inte kan bortviftas med någon form av önsketänkt placebo-effekt. Jag blev kort sagt lika överraskad som den mest inskränkta VOF – tönt skulle blivit inför samma händelseförlopp.

Riten präglades alltså av New Age på nivåer som sannolikt skulle få den vetenskapstroende mannen på gatan att spontanvomera, men jag är som sagt van och kunde bete mig som folk, det vill säga hålla mina skeptiska uppfattningar för mig själv. Av ayan väntade jag mig en saftig tripp och intet mer. Möjligen ett utdraget välmående efteråt, liknande det jag fick av DMT.  Första kvällens tripp blev på så sätt en besvikelse. Jag fick inledningsvis en kort flash av den särpräglade känsla/smak av DMT som var mig bekant sedan ovan nämnda och länkade incident, blev en smula byxis och öppnade sålunda ögonen, varpå det hela försvann. (Ayahuasca – trippen utspelas framförallt på insidan av dina ögonlock, där den byggs upp och accelererar. Trippen kan därför fram till en viss nivå kontrolleras genom att helt enkelt öppna ögonen om du befinner dig i ett rum med ljuskälla. På samma sätt kan den förstärkas av att du minskar infallet av ljus i ditt synfält, genom att lägga händerna över dina blundande ögon, en kudde på ditt ansikte med mera. Ruset kan även kontrolleras genom andning, och musiken du lyssnar på. Lite heta tips såhär btw) När trippen sedan sakteliga kom igång dominerades den av bekanta gestalter (goda vänner, flickvän) som försökte trycka i mig någon dryck, vilket inte intresserade mig det ringaste, fullt upptagen som jag var med att försöka fokusera på ett område i centrum där trippen hade färg och fastare form. De bekanta gestalterna blev fler och fler, och ”trängde sig” liksom på med sina kärl som de försökte trycka in i min ”mun”. Jag försökte ”åka ifrån” dem, mot delen av trippen med färg och form, men blev ”fasthållen”. I och med detta upplöstes trippen. Jag fick påtår, och trippen tog en smula form igen, som en trängsel som bara blev värre ju mer jag sökte tränga fram. Sedan ingenting. Helt nykter satt jag där, medan hippiesarna kring mig uppenbarligen hade the time of their minds. Jag gick och tog en cigg och en kopp thé. Mådde dock mycket bra.

Nästa förmiddag var det dags för ”delning” av våra upplevelser, och jag berättade vad jag varit med om, inklusive en taffligt hemmasnickrad tolkning i stil med att mitt vardagliga festande kanske hindrar min personliga utveckling blablabla. Det vill säga en tolkning som känns rimlig om man utgår från en vetenskaplig hållning, enligt vilken ayahuascan är en kemiskt framkallad psykos som reagerar på och interagerar med innehållet i det egna psyket. Denna typ av pop-Freudianism har ju en för vardagsförståelsen mycket rimlig prägel, även om Freud själv vid idéhistoriens närmare eftertanke visat sig vara lika full av spekulativt svammel som Rudolf Steiner.

 Inför kvällens session blev det New Age – flum på en nivå som jag bara med yttersta svårighet kunde internalisera genom grupp – påverkan och det faktum att jag dagen innan trippat. Vi skulle gå ut i trädgården och plocka varsitt föremål, i vilket vi, under meditativ tystnad, skulle tänka in de problem vi ville undanröja under kvällens tripp. Jag tog mig ett grässtrå, i vilket jag tänkte in mitt ”ego”, som jag kände låg i vägen för min fortsatta upplysning enligt ovan angiven logik. Jag försökte att inte känna mig alldeles för dum, men känslan av internt bedrägeri var ganska stark, en känsla jag gissar att mången västerländsk antropolog brottas med när de deltar i infödingarnas religiösa ceremonier. I försöket att visa respekt får man ge viss avkall på självrespekten. Sedan eldades detta föremål upp och ayahuascan intogs.

Så fort trippen började ta form erbjöds jag även denna gång ”dryck”, och den här gången ”drack” jag, det vill säga: öppnade munnen, som ett jävla mongo, där jag låg och blundade. Mina lungor, och därifrån hela min kropp, fylldes med vad jag bara kan beskriva som ren energi, en energi som spreds ut i nerver och skelett för en stunds mycket märklig energimassage. Först mitt vänstra underben, där jag sedan länge haft problem med sendrag, under samlag, stretching och ibland mitt i natten av ingen anledning alls. Detta område spändes och drogs på ett sätt som kändes märkligt behagligt. Sedan var den skallbenet, närmare bestämt området runt övre käkben och ögon, som bändes och vrängdes på ett sätt som normalt sett borde upplevts som oerhört obehagligt, men märkligt nog var ruskigt skönt. När detta var över trippade jag rejält. Innhållet i denna tripp upplevdes som väldigt sakligt och meningsfullt, men är främst något mellan mig och min hjärna och har ingenting att skaffa med resten av denna historia.

Dagarna efter mådde jag mycket märkligt. Vilket inte förvånade det minsta, efter en så djup och meningsfull tripp. Jag hade framförallt yrsel, och mådde lite småilla, vilket jag skyllde på MAO – hämmaren, som ju tenderar fucka upp ens normala matsmältningssystem. Jag upplevde också en besynnerlig synrubbning, omvärlden upplevdes som ovanligt skarp. Ett rimligt bakrus efter en så pass kraftig tripp.

Först tre dagar senare, när jag satt och snackade med granngubben, insåg jag att jag sitter ju för fan här utan glasögon och ser gubbens ansikte hur jävla skarpt som helst. Jag testade läsa en text som var upphäftad på väggen från ett avstånd där jag, innan helgen, inte kunde urskilja mer än ett grått blurr. Gick alldeles utmärkt att läsa det som där stod. Jag blev så knäsvag att jag bokstavligt talat blev tvungen att sätta mig ned för en stund. Gick några dagar senare till en optiker och fick bekräftat att min syn blivit avsevärt skarpare. Inte så att jag ser jättebra, men jag kan juridiskt sett köra bil utan glasögon, vilket inte var fallet med mitt tidigare recept. Högst omtumlande. Hoppfullt testade jag också mitt IQ online, vilket gav tio poäng högre på två olika test jämfört med tidigare försök ett år tidigare. Mitt sifferminne hade också återställts till normala sju till nio, jämfört med de fyra – fem jag kunde hålla i huvudet tidigare. Jag har till exempel alltid varit tvungen att kolla upp mitt eget telefonnummer när jag skall ge det till folk. Icke så längre.

En hypotes, som ironiskt nog slog mig när jag var stenad, var att sänkt IQ, dåligt sifferminne och försämrad syn är effekterna av ett stadigt haschande sedan femton år, skador som ayahuascan – ”medicinen” som hippiesarna kallar det –botade. På en tripp. Detta är förstås ögonbrynshöjande i sig, men kanske ingenting för James Randi challenge. Det verkligt besynnerliga i detta är ju det faktum att medicinen kom i form av en dryck som jag ”intog” i själva ruset. Under ”kontrollerade” former, där X antal fittiga skeptiker intagit ayahuasca i ett labb, hade detta alltså inte skett.

När jag insåg detta stod jag på toaletten och pissade. Jag såg mig i spegeln, och där stod han minsann igen, den skelande, rödögda halvidioten jag med ayahuascans hjälp just blivit av med. ”Vad fan sysslar jag med”, tänkte jag, och haschruset kändes genast som en jävligt jobbig pryl. ”Så fort detta är över, så: aldrig mer”. Jag hann knappt tänka tanken klart innan ayahuasca-känslan spred sig i min kropp, ett rus av sådan styrka att jag åter blev tvungen att sätta mig en stund. Detta varade i en minut ungefär. Sedan kände jag mig åter fullständigt klar i huvudet, och när jag åter såg mig själv i spegeln, var mina ögon åter klara, utan skelning. Spooky utav helvete.

Betyg: of the charts. Alla borde fan göra detta.

Annonser

From → Uncategorized

14 kommentarer
  1. xmx permalink

    hmmm, din entusiasm är smittsam, och du har ju bra drogsmak, men det är något med hallucinogener som gör mig illa till mods. jag har haft väldigt kul på svamp, det ska medges, men jag har också lidit totalångest av LSD och slikt; särskilt utplånandet av Egot och suspension-of-disbelief är jobbigt. så är DMT/ayahuasca för mig, eller ska jag hålla mig till ”roliga” droger, dvs E, meph et al?

    • schipperke77 permalink

      Ja, det ska du.

      Jag är själv inte särskilt förtjust i just LSD, vars trippar ofta för min del har ett stråk av ångest. Framförallt är det den ständigt närvarande förvirringen – jag har aldrig nått den där punkten av tredje ögats allseende klarhet som var så framträdande i hippiesarnas reklam för syra. För mig har det framförallt varit kognitiv sallad, då förvirringen sätter in på ett jävlig tidigt stadium – ofta innan hallisarna – för att sedan aldrig helt försvinna.

      Det som skiljer aya från syra och liknande är den klarhet som följer en väldigt långt in i trippen. Långt bort i ooga booga land rent visuellt är man fortfarande fullständigt klar i tanken, en nykter betraktare av visuellt vansinne. Man kontrollerar också trippen på ett helt annat sätt, dels genom att blunda, dels med andningen, dels med tanken. När jag tröttnade på att bara ligga där och betrakta min tripp, som en interaktiv film på insidan av ögonlocken, började jag hetsa igång den med tanken, och kom upp till nästa nivå, som dock blev alldeles för mycket. Trippen själv gav mig dock ledtrådar till hur jag kunde bromsa, som fungerade när jag väl lyckades lösa rebusen. Man kan förstås gå ännu längre, och uppnå egodöd och s-o-d, men jag pallade inte riktigt den gången, med DMT – överdosen i så färskt minne. Men man har som sagt viss kontroll, och alla som är inne på droger bör, för sin egen skull, testa i vart fall en moderat dos.

      Var dock väldigt noga med dieten. Många delar, som undvikandet av salt och socker, kan nog räknas bort som traditionstyngt självspäkeri, men andra, som förbudet mot fläskkött, rödvin och övriga droger, framförallt den moderna läkevetenskapens populära SSSR – medikament, är på dödligaste allvar, då MAO – hämmare som sagt ingår i själva bryggden, vilket innebär att vissa gifter, som kroppen annars bryter ned, får fritt tillträde – rödvin, fläskkött – medan andra spårar ur fullständigt – SSSR och andra droger.

      Då jag höftades en inbjudan två dagar innan riten hann jag inte följa någon särskilt allvarlig diet, så jag det var med en viss oro jag förberedde mig på det djävulska illamående, de kaskadspyor och den rännskita många färskingar, som William S. Burroughs, anger som huvudsaklig effekt vid första intag. Detsamma gällde själva bryggdens smak, som bland annat beskrivits som ”uppspydd whiskey med snor i”. Smaken var dock inte mycket värre en gammeldansk, vilket kan ha hängt ihop med att just den variant jag tog – mimosa hostilis och syrisk ruta – intas var för sig, varmed jag förskonades från häxblandnings – effekter. Än mer förvånande var dock att illamåendet fullständigt uteblev. Tvärtom kände jag snart ett rejält välbehag, om än ett visst mått av yrsel varslade om att något var på ingång. Sedan vaggades jag närmast in i trippen på ett jävligt skönt sätt.

      Jag spydde visserligen som avslut på läketrippen, men det var en riktig ”purga”, som kändes skönare än samtliga utlösningar och skithusbesök jag gjort i hela mitt liv. Så det är inget att fjompa sig inför.

  2. 1984 permalink

    Intressant läsning. Ett av rusen som jag fick av psilocybin hade en mycket djupgående inverkan på mig. Jag tror inte att mitt IQ ökade och min syn bev inte bättre, men erfarenheten som ruset gav mig fick den vanliga verkligheten att verka overklig och den kändes djupt meningsfull. Det var ca 10 år sedan, men upplevelsen finns med mig och påverkar mig nu också. Bland annat använder jag inga droger alls längre, men jag utövar yoga för att det känns som att den leder mig i rikning mot det som jag fick en iten glimt av under ruset.

    Det kändes ungefär så här:

    /Nordbo

    • schipperke77 permalink

      Just svampupplevelsen är hyfsat lik, enligt min erfarenhet. Dock präglas den av samma förvirring som syran. Och är ju tydligt ett gift för kroppen, vilket framförallt brukar märkas i magen. Medan ayahuasca alltså har medicinska kvaliteter, även om min erfarenhet är ganska extraordinär.

  3. 1984 permalink

    Mig gjorde svampen inte förvirrad. Ok, först var upplevelsen lite konstig men sen blev den mycket klar och hade inte bara en psykisk effekt, utan även en fysisk. Bland annat måste kroppen ha slutat andas, för jag märkte tydligt när jag började andas igen. Det var en starkt visionär upplevelse jag hade som kändes djupt meningsfull. Den var inte alls diffus, utan mycket tydlig. Alex Greys bild som jag länkade till fångar väl hur jag upplevde världen efter att jag hade börjat andas igen och öppnade mina ögon. Det var ren magi. Jag blir på bra humör bara av att tänka på det. ”Är det så här det ser ut egentligen?” var den spontana tanken och känslan.

    Jag gillar för övrigt Alex Grey, som du också länkade till i innlägget.

  4. Ni som håller på med sådana här substanser borde väl kunna anmäla er som frivilliga till forskning kring dem? Om det finns så goda effekter som du beskriver skulle det vara utomordentligt nyttigt att dokumentera det och eventuellt isolera de bra ämnena från de (eventuellt) onyttiga. Eller skulle det bli problem med lagen? Du, JN, nämnde iofs att du skulle ha kunnat hålla på med anabola-experimentet helt lagligt om du haft kontakt med en läkare. Skulle inte samma sak kunna gälla för ayahuasca?

    Iofs kanske det skulle vara svårt att skrapa ihop tillräckligt många för att genomföra en tillförlitlig studie.

    ”Off the charts”, med två f, ska det förresten vara.

    • schipperke77 permalink

      Jag har faktiskt försökt komma i kontakt med folk, men det har gått sådär. Gissningsvis tar de mig för mentalsjuk. Rykten säger att en studie skall vara på gång, av någon på Högskolan i Karlstad eller något sådant. Jag ämnar ta mig samman och kontakta dem så småningom, så får vi se hur de bedömer min psykiska hälsa.

  5. Det ser ut som att två pers i Kalmar redan har skrivit om Aya, den ena verkar dock handla om »konstyttringar skapade i trans«, och den andra bygger på fältstudier bland indianer i Peru. Möjligtvis är det den personen, religions- och kulturvetaren Johan Wallner, som ska göra något liknande här i Sverige?

    Länk http://www.uppsatser.se/om/altered+states+of+consciousness/

  6. Ah, den där målningen av Alex Grey, har jag sett live i NYC.

  7. Det gjordes en fin kvalitativ studie på ”medicinen” år 2009 vid Karlstads universitet, som publicerades i Journal of Psychoactive Drugs. Jag mejlar den gärna om någon är intresserad. Kul att läsa en så nykter skildring, med tvivel och allt. Vackert.

  8. Punk Mats permalink

    Skrev du inte den här ”recensionen” lite tidigt?
    Efter den gången har iaf jag fått lite annorlunda uppfattning om Aya.

    • schipperke77 permalink

      Jag är fortfarande lika nöjd.

      • Punk Mats permalink

        Ja det förstår jag. Menade inte att utfallet skulle vart bättre lr sämre. Men jag minns första gången jag rökte hasch eller tog en fylla. Jag var visserligen inte gammal men jag skulle garanterat ge en bättre bild av det med lite fler provkörningar i ryggen.
        Eller ta sex som exempel, visst hade man som 15 åring stoppat snoppen i en eller annan tjej. Skulle någon be mig om råd/tips om sex när jag precis torskat svennen skulle mina råd vara lika användbara som en diktsamling i Big brother huset. Jag har ju bara kört Aya2 ggr och börjar typ inse att jag skrapat lite på ytan.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Ayahuasca II « Schipperke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: