Skip to content

Filmrecension: Kony 2012

mars 15, 2012

Varning: spoilerkavalkad.

Obs: När jag i texten talar om ”myter” menar jag en populär föreställning, vars innehåll kan vara mer eller mindre sant eller falskt. Ordet ”propaganda” säger på samma sätt ingenting om propagandans sakinnehåll. Kommentarer på detta undanbedes därför vänligt men bestämt.

Propaganda är som humor, den åldras snabbt och utan värdighet. Därför ser vi gärna ned på gamla tider ifrån våra höga hästar: vi skrattar åt deras propaganda, och inte åt deras skämt. Våra förfäder var lättlurade töntar utan humor, och vi är ju, i kraft av att leva senare, så jävla mycket hippare och bättre. Det främsta skälet till vårat högmod, vår ”tidsism”, för att etablera ett nytt förtrycksbegrepp, är förstås att humorn och propagandan befinner sig i den intellektuella utvecklingens frontlinje, där kritik och känsla, ironi och patetik, för en stadig kamp om våra sinnen. Det jag skrattar åt, tar jag inte längre på allvar, och tvärtom. Skämten och propagandan säger därför allt man behöver veta om sin samtids myter.

”Kony 2012” profiterar redan i sin titel på den välkända myten om att det skulle vara något särskilt med år 2012. Denna myt är särskilt intressant på två sätt: Den är fast förankrad i detta nu – just detta år är det viktigaste året ever! – och den är mycket vag – men vi vet inte hur och varför! 2012 – myten ligger därmed öppen för vem som helst att fylla med innehåll. Ett förbehåll är förstås att detta innehåll på något sätt måste motsvara mytens löften om historisk singularitet och global förändring.

Nu är visserligen det intellektuella förtroendet för myten väldigt svagt, de flesta skrattar öppet åt New Age – folk. Likväl är hoppet ändå starkt, då många dels önskar en förändring av samhället, dels upplever detta ”nu” som oerhört dramatiskt, med ”arabisk vår”, ekonomisk världskris, occupy wall – street, kärnvapen- och krigsrykten. Detta naiva hopp tar filmen fasta på redan i första bildrutan, som består av det förvrängda Hugo – citatet ”nothing is more powerful then an idea whose time has come”, där ”has come” strax ersätts med ”is now”. (Att citatet saknar källhänvisning är en intressant detalj, som eventuellt är en integrerad del av hela filmens idébygge, där så många samtidsmarkörer och strömningar som möjligt skall riktas mot projektet; i detta fall ”piratismens” förakt för upphovsrätt) Citatet i fråga går förstås till kärnan på 2012 – myten: det är ”nu” som ”det” händer, och utlovar implicit ett svar på frågan om vad det är som skall hända.

Men först trappas det upp till rent Wagnerska nivåer: hela jävla jorden nattetid, med den industriella civilisationens ljuskluster, vilka raskt tar konkret form som facebook och youtube, det vill säga tittarens digitala närmiljö, där filmen skall spridas. Budskapet är mycket rakt och enkelt: DU är en del av ALLT DETTA, vilket försätter mottagaren i ett tillstånd av ljuv svindel, förbereder ved på kommande slacktivism, samt rimmar väl med den populära myten om internet som en historiskt unik global gemenskap folket emellan, vilket ger upphov till den typ av ”a-ha”-upplevelse som, samlad i tillräcklig mängd, till vardags gärna gäller som bevisat faktum.

Nästa ”a-ha” – upplevelse kommer som ett brev på posten, när araberna flockas på twitter och gator varpå härskarna störtas i den ”folkets vår” vi alla vill ta det av. Och nu, 2012, har även vi chansen att delta som ett enat folket mot makten i en genuin bottom – up – process, vilken du aktivt deltar i bara genom att se denna film. Det inledande budskapet upprepas alltså, och specificeras i anknytning till myten om en digital motkultur, där ”folket” äntligen står mot makten på jämlika villkor.

På detta följer första tonbytet. Skärmens siffror räknar ned: mindre än en halvtimme kvar! En röst förklarar att detta är ett experiment, som kräver att din uppmärksamhet är total. Vid det här laget är filmens löfte enormt: hela den globala byn förenas i ett gigantiskt experiment just nu, 2012! På detta följer det allra största och mest vardagliga miraklet av alla: ett barn föds, på ett västerländskt sjukhus, vilket anknyter direkt till en av de viktigaste händelserna i en stor del av tittarnas liv. Den nyfödde visar sig vara filmarens egen son. Det privata är som bekant politiskt, och upplevs därtill som ”genuint”, ”ärligt”, ”äkta” och ”avväpnande”. Än mer ”genuint” och ”äkta” skall det dock bli: killen visar sig vara filmare, en brinnande eldsjäl som länge ”gjort det själv”. Ett intresse som tycks gå i arv till sonen, som älskar att spela in filmer, med digital teknik och smartphoneappen ”explosion”. Barnens lek, teknikens under och motkulturens DIY – anda binds elegant ihop till detta strålande ”nu”.

På detta lager rustik, punkrotad trovärdighet kan man uppenbarligen unna sig en smula hollywoodostig patetik: vår filmare uttrycker sin vilja att lämna över en bättre värld till sitt barn, och tittaren kan ju inte annat än hålla med om denna urvattnade kliché. Finns det någon förälder som vill lämna en rykande sophög i arv till sin avkomma? Att en kliché är en kliché för att den är sann, är förstås i sig en kliché, som dessutom är falsk. En kliché blir snarare kliché om den korresponderar mot tillräckligt många människors uppfattning om vad som är sant och rätt (Exempel: ”Alla människor är lika mycket värda”, ”Jantelagen är typisk för Sverige”). Viljan att lämna en bättre värld i arv till sina barn är förstås en produkt av den paradigma framstegsmyten, som särskilt artikuleras när apokalyptisk stämning råder. Myten om undergången kan därmed även den prickas av i vårt mytbingo.

Innan denna praktfloskel sätter sig allt för djupt i halsen presenteras dock familjens vän, Jakob från Uganda, och då är det knappast på sin plats att vara cynisk, snubben är trots allt från afrika, med allt den kontinenten innebär av pockande samvete. Jakob presenteras genom sin Facebook-sida, vilket knyter an till filmens centrala tema. Vi scrollar ned på Jakobs tidslinje till 2003, där vi genom places – funktionen och google maps ser att Jakob befinner sig i norra Uganda. Vi zoomas ned i djungeln, och hamnar i autentiska filmklipp från den tiden. Det är mörkt, med barska militärer och gatubarnstillvaro. Jakob är ung, och träffar filmaren för första gången under ett antal mycket starka klipp, där Jakob bland annat berättar om mordet på sin bror, uttrycker sin saknad och börjar gråta. Nu ger filmaren Jakob ett Löfte: ”de” skall stoppas. Ett collage bilder visar hur han arbetat på detta löfte, med mikrofon och filmkamera som främsta vapen. Ett arbete som lett fram till denna film, som vi tittar på, ”nu”, år 2012. Till ett collage av foton på diverse personer som zoomar ut till planeten inbjuds tittaren att delta i detta fantastiska projekt, som skall förändra historien och infria myten om den gemensamma familjens globala uppvaknande. Att detta måste ske ”nu” betonas: filmen dras in den 31 december 2012. Vilket avviker från grundmytens midvintersolstånd. Detta stör dock inte utnyttjandet av myten det ringaste, tvärtom; filmen lovar ju inte explicit att infria myten, utan att infria hoppet. Att man tydligt distanserar sig från New Age – folkets utskrattade tro är därmed bara till fördel.

Nu presenteras till sist denne Kony, och metoden för att stoppa honom, i ett antal snabba bilder: han är en krigsherre som skall stoppas genom att uppmärksammas, via gatukonst, armband och – framförallt – demonstrationer där alla hoppar glatt i takt. Kony beskrivs därefter närmare när filmaren berättar om honom för sonen. Ur barnets friskt naiva perspektiv framstår Kony som rena rama Tengil, och den givna tanken är förstås att sådana typer borde stoppas även här i verkligheten. Vi vuxna tittare får de barnförbjudna detaljerna: våldtäkter, stympningar, påtvingade föräldramord. Ett foto på Kony, som ser helt jävla stenad ut. Det sammanlagda antalet kidnappade barnsoldater – 30 000 – illustreras med utzooom – jättemånga – med inzoom på Jakob som en del av denna mängd: varenda en av dessa 30 000 är med andra ord en människa av kött och blod. På ICC:s lista ligger Kony i topp, långt över Khaddaffi. ICC:s åklagare och filmarens son är rörande överens: Kony måste gripas.

Härnäst kommer ett antal Ugandier till tals: Kony måste gripas, och de borde ju ändå veta bäst.  De amerikanska politikerna, vita gubbar i kostym, visar emellertid ingen större entusiasm: USA blandar sig helt enkelt inte i om inte nationell säkerhet eller finansiella intressen (snygg liten ögonbrynshöjare) står på spel. En f.d surfare med högt kindben och halvlångt hår som sitter på något slags washington-kontor, vilket ger intryck av en ideellt arbetande lobbyist som övergivit det rena motståndets barnsliga nävar för att åstadkomma lite riktig ”change”, förklarar läget lite närmare, men säger ingenting av större vikt. Hans medverkan syftar nog i första hand till identifikation, för de nätslacktivistiska viktigpettrar vilka förpestar ens fb-flöde med angelägna klipp och artiklar.

Svikna av regeringen bygger de upp en gräsrotsrörelse under föredrag, demonstrationer och – viktigast av allt – en snabbt växande facebook – grupp. Här kan vi notera: megafon i park (occupy wall street), gatukonst, glatt skanderande med nävar i luften, musiker, insamling, uppror, glädje, korsklippt med scener från afrikanska skolbyggen, och något slags varningssystem till skydd från Kony. Vi ser helt enkelt den globala byn i aktion, en folkrörelse som med egna händer tar tag i det som etablissemanget inte bryr sig om, en armé av unga frivilliga, de små bäckarna vars gemensamma flod synliggjorde det osedda under mycken dans och spring och glädje, över hela jorden, när alla olika, alla lika jobbar emot samma mål. När kändisarna dyker upp i bildflödet blir det äntligen resultat: ett brev från själve Barak berättar att amerikanska militärrådgivare är på väg till Uganda, där den lokala militären instrueras inför det planerade gripandet, vilket självfallet ger upphov till mycken gråt och glädje; första gången i historien agerar en regering enbart på grund av folkviljan, för att det är rätt! Här anas förstås ett antiklimax: har ”det” redan hänt? Och var ”det” inte mer än amerikanska ”rådgivare”? Känns ju lagom fräscht, kan man lite cyniskt tycka.

Men: nu händer något! Det är svart, det är text, det är en koncis rapport från fältet: en fjortonårig pojke på flykt från barnarmén kan avslöja att Kony vet om deras plan och därmed avser ”ändra taktik”. Och stödet kan försvinna när som helst! En politiker berättar om sin ensamma kamp, pressen måste vara stadig, det måste ske nu! 2012 poängteras, följt av Principens vikt för världen; kriminella måste stoppas, vilket illustreras av Hitler, följt av andra folkmord. Eländet har pågått alldeles för länge, nu är det minsann hög tid att vi drar en linje i sanden. Varför inte börja här, med Kony? Nu, år 2o12! Därefter presenteras planen, vad som behöver göras och dess förutsättningar, vilka följer logiskt på varandra i ett antal dominobrickor,, där allmänintresset och därmed informationen är den sista, viktigaste brickan som får hela dominoserien att falla.

Nu går vi tillbaks till sonen: problemet, får denne veta, är att ingen vet vem Kony är. Och barn säger förstås the darndest things: ”Jag vet vem han är! Jag ser honom på bild!”. Jajamensan, låt oss göra Kony berömd! Nu är det åter collage till hoppfull musik, grafitti, gatukonst, megafoner, glada men bestämda massor. ”Kony 2012” skrivs i de bägge partiernas färger, och ett antal kulturproducenter och beslutsfattare har valts ut och skall bearbetas: Rihanna, George Clooney, Zuckerberg, Jolie, Oprah, Bono, Kerry, Gingrich, Rice, Rumsfeld, (att NWO – radarn därmed blinkar rött hos nätets alla konspiracister är, som vi skall återkomma till, en tillgång snarare än ett problem) alla skall de utsättas för folkets press, vilket utöver målet att arrestera en förbrytare därtill innebär att vi omdefiniera den propaganda (illustreras med kommersiell reklam) som påverkar oss varje dag och använda den för vårt – folkets – syfte, och ”ändrar vår kulturs konversation”. Kort sagt bres det tjockt med college-vänsterns allra värsta floskler, för utökad ”aha”-upplevelse och därmed följande övertygelse.

Gatukonstnären Shepard Fairey kan bara hålla med, och tittaren erbjuds en behändig ”Kony 2012” – box med affischer (Kony, Bin Ladin och Hitler, två avklarade, en kvar) att klistra upp, två armband med en kod så att man själv och en vän – helst av annan etnicitet – kan joina kampen mot Kony på nätet, där man fotar med sin smartphone och delar på sin facebook. Den som donerar några dollar i månaden får kitet ”gratis”. Denna digitala folkfest kulminerar i god gammal arabvår/occupy-tradition ett visst datum, i detta fall den 20 april då vi skall ”cover the night” med Konyaffischer på det att världen den 21:a må vakna upp till en ny, underbar värld där illuminatipyramiden ställs på huvudet genom att det via facebook förenade folket tvingar makten att anta våra prioriteringar, vilket FÖRÄNDRAR ALLT.

Detta understryks av en lagom gråskäggig filosofgubbe, som lärt talar för oss om den nya ”facebookvärlden” där vi helt gränslöst delar idéer med varandra, vilket fört oss till denna avgörande punkt i historien, där vårt agerande kommer påverka alla efterlevande i all evighet. Det i sig visserligen banala gripandet av Kony skulle bevisa att reglerna förändrats, och att den nya teknologin äntligen gör det möjligt för oss att hjälpa våra vänner, var de än befinner sig på jorden. ”We are not just studying history, we are shaping it”, som det heter på kulturmarxistiska. Barn, framtid, jorden, nedräkningen avslutas. Nu händer det, och tre saker kan tittaren göra utan att ens resa sig ur stolen: underteckna petitionen, donera pengar och gå med i ”fredsarmén”. Att dela filmen på fejjan är det minsta man kan begära. Vilket jag naturligtvis gjorde, för att snart nog mötas av kommentaren ”Visst är väl infångandet av personer som begått folkmordsbrott något gott, men jag betackar mig för den här sortens fejkaktivism á la Obamas förra valkampanj. Yta för idioter. Dessutom skänker organisationen bakom filmen en del av alla pengar den samlar in till Ugandas armé som själva begår krigbrott, så att…”, från en kommunistisk serietecknare på min kompislista.

Med tanke på att filmen uppenbarligen flörtar med en vänstervriden motkultur (delar mest på facebook, vanligtvis emot kolonialkrig) innebär väl denna typ av reaktioner ett bakslag i arbetet för global förändring? Nja, nu var ju det huvudsakliga syftet att göra Joseph Kony världsberömd. Och alla diskussioner om Kony gynnar detta syfte. Liksom denna recension. 70 miljoner människor har i regel fel. Men den som når ut till alla dem, har däremot gjort någonting rätt.

Annonser

From → Uncategorized

4 kommentarer
  1. En fråga: har du sett någon (annan än dig själv?) som varit positiv till filmen och delat den på FB (e.dy.) i syfte att sprida detta viktiga budskap?

    Om det förekommit någon sån reaktion utanför USA så har jag helt missat denna och bara sett ”backlashen”. Mina flöden har varit helt rena från ”OBS! Detta är Viktigt på Riktigt”-inlägg men däremot innehållit en hel del oförstående och kritik mot kampanjen.

    Jag sorterade tidigt in ”Kony 2012” tillsammans med annat dumt amerikaner håller på med (”Derpy” och ”bronies”) och jag har hitills inte sett någon anledning att ändra mig.

    • schipperke77 permalink

      Två, tre pers kanske. Så har jag tre gånger fler ”vänner” än dig. Känns som tsunamin hade ebbat ut så smått lagom tills den nådde Sverige, samtidigt som backlashen hade hunnit komma igång. Tror dock inte detta var ett fullständigt isolerat amerikanskt fenomen, även om den i första hand riktade sig till just amerikaner. Vi Svenskar förhåller oss nog rätt kallsinniga till vissa utpräglat amerikanska propagandagrepp. Vi är korkade på andra sätt.

  2. Bra!

  3. Känner att jag vill dela med mig av Bree Olsons arbete för att sprida medvetenhet om Kony: http://gawker.com/5894153/charlie-sheens-porn-star-ex-gets-naked-for-kony-2012

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: