Skip to content

Mörker

januari 31, 2012

Så sitter jag här igen, efter ännu en raderad blogg, och betraktar bistert en mörk och dunkel framtid. ”Hövding” blev mitt livs största fiasko, och lämnade mig med läxor att begrunda: mitt namn, det varumärke jag odlat som författare, är i det allra närmaste dött, och ett namn är av yttersta vikt i den uppmärksamhetsekonomi som det fria nätet innebär. Enkelheten att publicera sig innebär att trängseln ökar, och detta gäller på såväl kultursidor som i min egen hjärna. Inte klickar jag ju själv på särskilt många av de länkar och youtube-filmer mina fb – kompisar lägger upp, inte ens – kanske rentav ”särskilt inte” – till egenproducerat material.

Chansen att jag klickar på något ökar dock en smula om tillräckligt många länkar, om inte annat för att fatta vafan det är det tjatas om. Detsamma gäller riktig media: om läser jag någon enstaka recension av någonting har jag i regel glömt bort namnet innan jag pallat kolla upp det. Ett radioinslag, eller ens en recension i DN, ger helt enkelt inte tillräckligt mycket uppmärksamhet för att räcka upp till den där platån där man tjäna pengar värda att tala om. Ska det till mer än så, så ska det twittras och dras in till stan för att gnugga röv med mediefolk, någonting jag varken har tid, råd eller lust med, om vi nu bortser från det faktum att motviljan mellan mig och twitterpöbeln sannolikt är ömsesidig.

Så vad fungerar? Hur når jag ut till folket? Ja, inte med en bok om stenåldern i varje fall. Eller ens en bok med flabbiga, korta texter, med tanke på att dessa måste beställas och därefter inväntas i flera dagar. Sen tillkommer ju förstås det lilla problemet med att folk inte läser böcker längre, om de inte verkligen måste för att hänga med i den senaste kulturdebatten. Och så en deckare på det, som belöning för att man uthärdat Heberleins senaste psykos. I övrigt läser befolkningen i huvudsak facebookupdateringar.

Den långa, sammanhängande texten är död som massmedium. Lika död som dikten, konsten och teatern. (Andra har utrett detta betydligt bättre än jag mäktar med: för mig är litteraturens död lika med ett personligt misslyckande av enorma proportioner. Det är som om jag ägnat halva livet åt att odla mig en karriär som stumfilmsmusiker för att plötsligt vakna upp och finna klockan slagen 1927. Jaja, buhu, snyft ditt jävla emo) Dessa döda konstarter har alla ersatts utav filmen. Filmen har förstås dominerat konsumtionen ända sedan dess genombrott. I och med den digitala revolutionen har vi dock nått dit hän att den även har potential att dominera produktionen. Idag kan vem som helst spela in, klippa ihop och publicera sin film på i stort sett samma grundvillkor som de största jättarna. Till skillnad från dikt, konst, teater och litteratur krävs heller ingen större apparat eller omfattande läroprocess för att spela in och klippa film.

Det tog mig en timme att göra denna film, från att jag bestämde mig till publicering på youtube, och då lärde jag mig hur programmet fungerar medan jag höll på. Ungefär lika lång tid som den text ni för tillfället läser, med andra ord. Genom flitigt spammande på facebook kom jag raskt upp i 200 + tittningar, vilket i sin tur ledde vidare till ytterligare dussinet sålde exemplar av Schipperke nr 1, som snart spräckt 30 – vallen. Vilket (”lustigt nog” höll jag på att vaneskriva, tills jag insåg att det fan inte är det minsta lustigt) är samma upplaga jag slutligen lät mig nöjas med i Schipperke – titelns förra inkarnation, det kopierade fansinet jag gav ut i sju nummer mellan 97 och 99 med en fallande upplaga från 200 ned till 30. Jag är med andra ord tillbaks där jag började, 15 år äldre och bitter som en engelsk ale.

Så hur hantera denna nya situation? Skall jag bli en teaterskådis- eller poetliknande tingest och försmäkta mina dagar som ett statsunderstött restlager av den ljuva tid som gått förbi? Eller ska jag ansikta den usla verkligheten och ge mig på det putslustiga tre – minuters – formatet för slapp spridning över facebook kontorsråttor emellan? Jag kan ärligt säga att jag inget annat önskar än att jag visste något som helst besked om saken. Min kreativa framtid är ett djupt djävla mörker åt varje håll jag pallar se. Den här bloggen får helt enkelt bli ett första, trevande steg åt någotdera hållet.  Det blir nog en och annan text till, antagligen en del film, plus att jag trots allt lovar att skita ut ett antal nummer av den där Schipperken, i stursk trots mot ert totala ointresse. Väl mött, avskum. Må digerdöden ta er allihop.

PS: Ni får gärna länka detta inlägg, eller filmen, eller både och, på facebook, twitter eller vafan ni nu håller hus, ber jag helt patetiskt, som ett snörvlande cp som bjuder in till kalas. Inte för jag tror ni kommer göra mig den lilla tjänsten, men min stolthet och heder har för länge sedan eroderats ned till en liten hög med damm. Det tackar jag så jävla mycket för.

Annonser

From → Uncategorized

9 kommentarer
  1. pep-talk permalink

    men snälla johannes, nu får du ta och ge dig: det är dags att inse att du gjorde succé med Recension men att den succén inte nödvändigtvis innebär evig framgång. och ärligt talat, vad spelar det för roll? varför skriver du – för att få mediafitta? nej, du skriver för att det är roligt, för att det skänker dig glädje, en glädje jag slår vad om känns djupare och mer tillfredställande än allt knark du satt i dig sammanlagt. visst, det är onekligen extremt skönt att få sitt ego masserat, att få bekräftelse, men det är inte drivkraften. SKIT I att du inte har en krönika i Aftonbladet, SKIT I att du inte är kultursidestoff, SKIT I att du inte blir inbjuden till TV4:s morgonsoffa – det är OVIKTIGT. det som är viktigt i livet är detta: skapa för skapandets skull, bli bättre och lära sig nya saker, ligga med massa tjejer och ha roligt i övrigt (en karriär är också kul och skänker mening, om en är så lagd).
    så JAG ser fram emot den här nya bloggen, och jag hoppas den representerar att botten äntligen gått ur dina tonårsfantasier om vara mest poppis på högstadiet och att du igen börjar skriva roliga saker för att det är roligt.ffs.

    • schipperke77 permalink

      Ja, varför skriver jag egentligen? Den där glädjen du talar om, som om du befann dig inuti mitt huvud, har jag faktiskt inte känt av på år och dagar, framför allt inte när jag degar fram den här typen av klassisk Johannes Nilsson. (”Hövding” var ganska kul) Snärtiga oneliners på facebook kan fortfarande ge en omedelbar tillfredsställelse, men om du tror det ens når upp till knarkets knähöjd kan du inte tagit särskilt schysst knark i dina dagar, främling. Att jag saknar krönika i aftonbladet, plats i tv 4 – soffan och uppmärksamhet på kultursidor skiter jag helt ärligt i. Någon form av feedback vore dock på sin plats, och jag tycker fanimig det är en smärre skandal att alternativa utrymmen för sådant i stort sett saknas helt. De där jävla bokhororna skriver i stort sett om samma sak som riktiga media de gånger jag pallat ögna, bara plattare och kortare, samt en och annan fantasyblänkare. Vad finns i övrigt? Kulturen? En bunt pretentiösa kapprunkare som knappast läses av andra än de medverkande. Vi hade för helvete en betydligt mer vital ”scen” på det gamla analoga 90 – talet med fotokopiatorer än vad som finns idag med full tillgång till det fria nätet. Skämmes för fan, samtid. Har folk någonsin varit sämre, som massa betraktat? Möjligt att 30 – talet var en smula andefattigare i vissa strängare delar av Eurasien, men jag tvivlar. Så nej, det handlar inte om att vara ”poppis” och få fitta, för det är jag och det får jag civilt, tackar som frågar, utan om att bli läst och kommenterat, inte mer och inte mindre.
      PS: tack för din kommentar.

  2. Jag har upptäckt att jag tycker att det är väldigt tråkigt att skriva, och då syftar jag på själva nedknackandet. Att hitta på saker att skriva om kan vara småroligt medan jag släpar mig runt på mitt astråkiga jobb och visst framkallar det ett kort rus när någon berömmer, eller åtminstone kommenterar, någat jag skrivit, men oftast är det bara fråga om en massa irriterande ord som dyker upp i min hjärna och som jag måste skriva ned för att slippa älta dem. Ungefär som när klockradion väcker en med en sabla Eric Gadd-låt och man sex timmar senare måste sjunga den för full hals för att bli av med skiten.

    Nej, att skriva är ungefär som att bajsa: Det är mer tidskrävande än tillfredsställande, men man mår så jäkla dåligt i längden om man slutar helt. Där har du din drivkraft. Jag tycker dessutom att det är roligt och intressant att läsa det du skriver och jag har inte tröttnat på ”klassisk Johannes Nilsson” under de senaste tio åren eller vad det nu kan vara. Om det är något att glädjas över.

    P.S. Hur gör man för att få ligga med tjejer? Det har jag aldrig fattat. D.S.

  3. Metall Klas permalink

    Wow, gjorde du den dära filmen på bara en timme!?!
    Cool effekt där på slutet där bilderna liksom tonar bort.
    Briljant!

  4. schipperke77 permalink

    RymdOlov: Själv skriver jag nästintill lika lekande lätt som jag talar nuförtiden. Det tråkiga är bristen på direkt interaktion, som oftast brukar ingå i samtal. Därför favoriseras gärna fejjan framför den här typen av ensamma tal ifrån elfenbenstornet. Du har emellertid helt rätt i att det i längden är jobbigare att inte skriva än det är roligt att göra det. Skriva är nog det jag är allra bäst på, och när tillräckligt lång tid förflutit utan att jag skrivit något mer seriöst än fb-uppdateringar kommer det usla måendet som en räkning på posten. Kul för övrigt att jag ännu uppskattas.

    Vad det gäller brudar så är jag inte direkt någon Casanova, och tur är väl det. Den typen av missbruksbeteende brukar ofta ha sin grund i någon emotionell störning, ett tomt hål i själen som fylls av kuk eller fitta, och sexmissbruket brukar därtill ha en mycket negativ inverkan på den personliga utvecklingen, där socialt umgänge reduceras till ett medel för att få kön och därmed bekräftelse.

    Vad jag menar är att jag får ungefär det jag vill ha på köttmarknaden, i vart fall sedan jag blev vuxen har jag inte gått fittlös särskilt länge. Min metod är enkel: jag är mig själv. Det grötmyndiga gamla KP – tipset fungerar, med andra ord. Kanske bättre nu än det gjorde i högstadiet. Dels beror det hela förstås på vad för slags ”själv” man är. Jag är exempelvis en ganska slagkraftig snubbe som har ganska lätt för att föra mig socialt, när jag är på det humöret, och ofta befinner mig i umgängets centrum, lockandes till skratt och intressanta samtal.

    Men jag tror faktiskt det där med att vara sig själv har ett egenvärde, då den unika personligheten sannerligen sticker ut i ett socialt klimat som annars präglas av ängslig konformism. Att göra bort sig är att märkas, och ingen bryr sig egentligen om var du jobbar mfl tomma frågor och svar som ingår i den sociala etiketten.

    Metall Klas: Var lagom spydig, tölp.

  5. Nordbo permalink

    Det finns ingen rättvisa i världen. Den här tjejen kom upp i 1 miljon träffar på ca 3 veckor genom att göra en video som heter ”Jag vill bara knulla”:

    Det kanske är dags för kvotering bland sökningarna på nätet?

  6. ”Play” av Ruben Östlund fick stort genomslag i medierna men var tydlingen ingen publiksuccé direkt. Men alla hade en åsikt om den fast de inte hade sett den. Sånt är intressant tycker jag. Jag menar bara för att din film har 5 tittare behöver det inte betyda att du inte har nått ut. Stastik är statistik och inget man ska storra sig blind på.

Trackbacks & Pingbacks

  1. Oskorei » Blog Archive » Johannes Nilsson – Hövding

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: