Skip to content

Bokrecension: Vril – den kommande rasen, av Edward Bulwer Lytton

Edward_George_Earle_Lytton_Bulwer_Lytton,_1st_Baron_Lytton_by_Henry_William_Pickersgill

Mitt utannonserade projekt att sluta läsa böcker går väl sisådär. Sedan det nyss länkade blogginlägget publicerades den 7 april har jag läst 14 böcker, vilket inte är så jättemycket, men inte så jävla lite heller. 12 av böckerna har varit rena underhållningsromaner – för oss som betraktar en bok om Håkan Juholt som “underhållning” då – men det betyder förstås att två är titlar som jag ville ha läst snarare än att läsa: en bok om islam (för att sparka lite liv i mina snart fullständigt bortglömda islamologi-studier) och så “Vril – den kommande rasen”, en science fiction-bok från 1800-talet utgiven på Vertigo. Gamla vanor dör svårt.

Jag kan fortfarande inte säga vad som drev mig att lägga just den titeln till min bibliotekslånehög jämte Conn Iggulden och Stephen King. Kanske krävde mitt undermedvetna lite intellektuella fibrer till allt sockrat fläsk. Eller så kände jag på mig att jag skulle komma att behöva material till denna blogg. Jag har ju några Patreons som jag inte vill göra besvikna.

Enligt efterordet var Edward Bulwer Lytton sin tids Jackie Collins eller Stephen King, en pålitlig leverantör av globala bästsäljare, som myntade uttryck som ”pennan är mäktigare än svärdet”. Det var tur att jag läste efterordet först, då det försedde mig med den information som krävdes för att göra läsningen uthärdig. “Vril” är nämligen en fruktansvärt tråkig, och på många sätt usel, bok. Precis som det mesta som skrevs på 1800-talet, ur mitt samtida perspektiv. Att den var så oerhört populär i sin tid gör den dock intressant som en slags läsning av det borgerliga 1800-talets mentalitet.

Redan bokens struktur hade förkastats av vilken samtida förläggare som helst redan på idéstadiet: bokens tråkiga huvudperson blir förevisad en ny okänd värld av dess artiga invånare, som ingående redogör för den nya världens historia, vetenskap, sociala struktur och zzå vidrrrzzz.

Precis mot slutet förekommer vad man med lite god vilja skulle kunna kalla ett spänningsinslag, då huvudpersonen plötsligt hotas med döden då han överträtt ett lokalt tabu. Men det hela skildras så tillknäppt och autistiskt att jag bläddrar förbi partiet under samma slöa halvintresse jag med nöd och näppe lyckats uppbåda för resten av boken. Alldeles oavsett då att man utifrån bokens premisser redan vet att han kommer överleva.

Den första och viktigaste skillnaden mellan 1800-talets kulturkonsumenter och dagens bortskämda publik är förstås att tillgången var oändligt mycket mindre. Böcker var dyra och relativt få – det ges ut mer böcker under ett år idag än det gjorde under hela 1800-talet – och dess enda konkurrent inom den berättande konsten var den ännu dyrare teatern. Man får lite andra krav när man inte har det senaste århundradets samlade underhållning ett musklick bort. Behovet av att reta läsarens intresse med spänningsskapande moment och annat bör därmed ha varit betydligt mindre.

Man ska också komma ihåg att 1800-talets människor ännu hade utopia framför sig. Med undantag för den franska revolutionens kortlivade republik, och det amerikanska staternas ännu relativt färska experiment, låg de stora visionernas politik (nazism, kommunism, socialdemokrati) ännu framför dem. Den optimistiska tanken att det mänskliga samhället var ett problem som hade en given lösning hade ännu inte släpats runt i historiens ruttnande högar av lik, eller för den delen dragits genom en socialdemokratisk utredning. Alltså betraktade de sin framtid med samma blåögda optimism som när min tioåriga dotter funderar över sitt kommande yrkesliv.

En viktig skillnad mot min tioåriga dotter är förstås att 1800-talets borgare levde i en tid så smutsig, primitiv och våldsam att dagens Somalia framstår som utopia. För dem var “pest eller kolera” ett val man faktiskt rent bokstavligt talat kunde ställas inför, plus då hundratals andra smitsamma sjukdomar som vi idag utrotat, som smittkoppor och polio. Malaria förkom fortfarande så högt upp som i Sverige.

Jag ska inte tråka ut mig själv och er med ingående statistik vad gäller våld, barndödlighet, medellivslängd, medellängd, näringsintag, inkomster, kostnader, inomhustemperatur och så vidare. Vi kan bara konstatera att precis allt var mycket sämre på den tiden, även om vi jämför med de absolut värsta delarna av dagens värld, där modern medicin och smartphones ändå är tillgängliga och relativt vitt spridda.  

Det kan tyckas paradoxalt att ställa dessa livsbetingelser mot den naiva optimism som löper genom tidens litteratur, men kanske är den logisk rent psykologiskt. Ja, dels förstås att allt stadigt utvecklade sig åt det bättre, i alla fall rent tekniskt. Men nu tänker jag mig snarare ett traumatiserat barn, säg ett traffickingoffer, som bygger en fantasivärld med en patetisk liten trasdocka för att undfly verkligheten.

 Å andra sidan är det förmodligen en populärpsykologisk filmkliché snarare än ett typiskt PTSD-beteende. Mina psykologistudier börjar bli mig lika avlägsna som min termin med islam.  Trauma är trots allt något relativt – du traumatiseras av händelser som du vet ligger bortom det normala. Är t.ex våldtäkt den vanligaste formen av sex så är en våldtäkt inte traumatiserande. Är våldsnivån hög är inte våldsbrott traumatiserande. Och så vidare. I och med att 1800-talets människor levde på just 1800-talet ansåg de antagligen att levnadsvillkoren var drägliga och att elektriskt ljus och ånglok var ett löfte om en storartad morgondag. Större delen av min recension går dessutom ut på att de hade rätt. Allt blev bättre på alla sätt och vis.

Så jag måste nog be 1800-talets människor om ursäkt. Fortsätt dröm era storslagna drömmar om er framtid, så ska jag försöka njuta lite mer av att leva i dem.

Matrecension: Joylent

li-somalia-aid-01122841

I “Recension” efterlyste jag en kommersiell variant av FN:s svältsoppa, ni vet det där pulvret som luftbombas till svältoffer och innehåller alla vitaminer, mineraler, proteiner, kolhydratet o.s.v man behöver per dag. 14 år senare får jag äntligen chansen att testa, på tips av min nätsänding Magisters hustroll Daniel Lampinen, den öppna rasisten, neanderthalaren och levnadskonstnären. Produkten kallas Joylent, kostar 6 euro per dagsintag och beställs på postorder från något EU-land.

Min första invändning är mot själva förpackningens grafiska design, med teckningar i någon slags Keith Harring/Finsta graphics-stil. Men det går förstås i linje med hemsidans copy, som i första hand vänder sig mot en urban medelklass mitt i karriären som väljer Joylent för att spara tid och besvär.

Fast det är förmodligen en grund analys. Antagligen resonerade man att det var den bästa målgruppen att låtsas vända sig till, även för att locka aparta existenser som Daniel Lampinen. Lampinen och andra outsiders uppskattar förmodligen inte att tilltalas som en målgrupp i vilket fall som helst, utan föredrar att betrakta sig själva som högstående varelser som genomskådar billiga insälj och hellre parasiterar på någon annans erbjudanden. Ju finare grupp man kan utnyttja desto bättre, eftersom bättre folk får bättre erbjudanden. Min tanke om att produkten borde formgetts som konsums gamla blåvitt-linje hade förmodligen funkat sämre i alla målgrupper.

Det är möjligt att det hade fungerat sämre för mig också, vi äter ju delvis med ögonen och en alldeles för stram och myndig formgivning hade förmodligen gett hela anrättningen en fadd smak av svältsoppa. Jag utesluter inte att omslagets skönt hippa frukt delvis övertygar mig om att detta faktiskt smakar helt ok. För det gör den. Som kall havergrynsvälling med inslag av smak, i flera fall den utlovade.

Känns i och för sig lite surt att i princip hela kolhydrat-delen består av just havregryn, vilket gör att 2 euro per måltid plötsligt känns lite dyrt. Frågan om hur mycket billigare man kommer undan genom att beställa eget havrepulver och andra tillsatser från någon kroppsbyggarsida separat och blanda sin egen joylent lämnar jag öppen, möjligtvis till någon framtida recension.

Men smak schmak och pris schmis, huvudsaken är ju i det här fallet funktion. Står sig Joylent i konkurrensen med riktig mat? Blir man mätt och belåten? Faktum är att jag provade Joylent i skarpt läge, under ett fyra veckors vikariat inom äldreomsorgen. Ledningen såg visserligen mellan fingrarna på att vi åt av den mat som blev över varje dag, men logiken som följde på det var ju att ju äckligare mat, desto mer fick vi äta. Och aldrig fullt tillräckligt.  

 Så jag körde istället en portion Joylent varje arbetspass, och jämfört med året innan, då jag arbetade på en annan avdelning på samma hem och höll till godo med de usla smulorna från gamlingarnas bord, var jag betydligt mättare och mer energisk under det här årets arbetsdagar. Den där matta, kaffestinna känslan av lätt feberyra som ofta infann sig efter riktigt hårda pass var faktiskt ett minne blott den här säsongen. En möjlig biverkning var att min avföring blev något hårdare än vanligt, på gränsen till förstoppning. Förmodligen en effekt av det rikliga intaget råa havregryn. Bör väl pareras med katrinplommon eller något, men nu kanske vi ska lämna avföringen därhän.

En fördel vid sidan av näringsintag är förstås den snabba tillredningen. Vatten och pulver skakas i shakern – som joylent tillhandahåller vid en första beställning – i ungefär tjugo sekunder. Själva vällingen trycker man sedan i sig på några minuter.

Förstå mig rätt, jag gillar mat. Riktigt god mat hör vid sidan av sex och droger till livets absoluta höjdpunkter, och jag kan vid behov laga rätt så gott, i och med att jag kan läsa och det finns recept. Men tre jävla mål om dagen är i alla fall två för mycket. Frukost kan väl ha sin charm, men jag är verkligen ingen lunchmänniska, ett mål som vanligtvis infaller precis när man kommit igång med dagens syssla, och brukar lösas på enklast möjliga sätt, vilket i regel blir tråkigare, dyrare och tar längre tid än en dos joylent. Så planen inför min kommande höst som singel är att köra joylent till lunch, och eventuellt frukost. Kanske frigör det den tid och de pengar som krävs för att höja min kvällsmatsnivå ytterligare ett snäpp?

Filmrecension: Zootropolis

zootropolis_moments

I en tid präglad av de sociala mediernas snackisar har politiska inslag blivit ett effektivt marknadsföringstrick, med senaste upplagan av “Ghostbusters” som färskt exemplet. Genom att ersätta originalets grabbar med kvinnliga komiker av olika hudfärg har man lockat permakränkta högermän till samma slags debatt som gjorde fjolårets “Mad Max”-film till en så oförtjänt succé. Tack vare diskussioner i sociala medier, debattartiklarskandaler, diskussioner om skandalerna och metadiskussioner om diskussionerna får man till en viral exponering som betald reklam sällan når upp till. En exponering som blir särskild lyckad då konsumtion av själva filmen blir ett logiskt krav för att fullt ut kunna diskutera den.

Det är en smula ironiskt att de liberala filmproducenterna använder samma metod som Sverigedemokraterna så skickligt utvecklat i sin politiska marknadsföring. I filmproducenternas fall är dock ambitionen i första hand kommersiell, även om den radikala högern verkligen anstränger sig för att hitta djupare budskap i klickbetet.

Men vill man verkligen analysera den ideologiska grunden i populärkulturella fenomen bör man istället ge sig på sådana som inte gör den typen av väsen av sig, där ideologin utgör en spontan och självklar del av filmens innehåll, snarare än markörer som klistras på för att locka hatare till gräl.  Ett bra exempel är barnfilmen “Zootropolis” – jag utfärdar härmed en spoiler-alert för dem som inte redan sett denna ganska underhållande film – som explicit behandlar rasfrågan ur ett vänsterliberalt perspektiv, genom att berätta om en späd liten kaninflicka vars ambition är att bli polis i filmens fabelmetropol Zootropolis, där stora och små rovdjur och byten har frångått sin natur för att istället bygga upp en civilisation baserad på lika rättigheter.

Detta multi-artsliga zootopia brottas dock med samma problem som vårt multikulturella samhälle: att lika rättigheter inte leder till lika utfall, vilket tycks bero på att gamla fördomar om de olika arternas inre natur ännu är i omlopp. Vår kanin hånas från barnsben för sin ambition att bli polis, ett yrke som bäst lämpar sig för stora, starka kreatur och rovdjur med våldskapital. Liksom i vår värld får hon dock visst stöd av makthavarna, som ser henne som en symbol för kulturens seger över naturen.

Dock med betoning på “symbol”. För trots att hon klarar utbildningen som toppstudent reduceras hon till parkeringsväktare när hon väl kommer ut i yrkeslivets verklighet. I den rollen stöter hon på en bedräglig räv, som helt enligt kriminologins stämplingsteori valt att agera så lömskt som alla förväntar sig av hans art. Tillsammans löser de ett mysterium med kidnappade rovdjur, som visar sig hota själva utopins själva grund, då rovdjuren i fråga helt plötsligt återfallit till sin inre naturs djuriska och livsfarliga beteende. Det visar sig emellertid att djuren förgiftats, en konspiration av en lömsk politiker som försöker gripa makten genom att så skräck och split bland medborgarna.

Det är svårt att invända mot detta tydliga och glada budskap om jämlikhet och lika rättigheter utan att låta som Hitler, men jag kan ändå inte låta bli att känna viss olust inför filmens premisser, som skall köras ned i halsen på mina barn. För när allt kommer omkring så är ju löftet filmen ger, att alla sociala och medfödda hinder kan övervinnas med tillräcklig vilja, lika falsk som den är samhällsfientlig.

Tanken på att du föds som en unik liten snöflinga, vars rätt – ja, enda värdiga ambition – är att realisera dina drömmar oavsett deras rimlighet, är nämligen oförenlig med ett samhälle som baseras på devisen “gör din plikt, kräv din rätt”. Istället får vi ett individualistiskt samhälle där de ensamma förlorarna vänder sig mot varandra i avund istället för att enas i kollektiva projekt.

Fotbolls-EM: ett värdigt avslut

ronaldo_071016-594x356

Att jag efter avslutad turnering tycker det är rätt skönt att det är över tyder på att den här turneringen inte riktigt blev som jag hoppats. Men som jag var inne på redan i det förra inlägget hänger det till viss del ihop med min personliga situation, då min allmänna upptagenhet på grund av en i alla fall hyfsad karriär innebar att jag aldrig riktigt kom in i turneringen.

Ännu en faktor att ta i beaktande kan dock vara min rent privata situation. Jag ska nämligen separera till hösten från min flickvän sedan fem år tillbaks, ett förhållande som producerat ännu ett barn, till en skörd på sammanlagt tre. Det betyder förstås att jag mer eller mindre kommer vara singel resten av livet. En tredje familj blir bara för många bollar att jonglera, och som trebarnsfar kan jag inte riktigt ta barnlösa förhållanden på allvar längre, liksom porren förlorade mycket av sin laddning när jag väl började knulla.

Så årets fotbollsfest kommer fästas i mitt minne tillsammans med mitt slutgiltiga misslyckande som familjefar. Därmed känns det förstås passande att Ronaldo till sist fick lyfta bucklan. Ett lämpligt avslut på ett eländigt EM, att den mest arroganta och avskydda spelaren slutligen fick triumfera, i ledningen för ett mediokert lag som vann en enda match under ordinarie tid.

Men det är förstås bara ett sätt att se på saken. Ett annat , bättre sätt är ju att välkomna både separationen och Ronaldos EM-guld.

För separationen är ju också högst välkommen. Vi separerar ju för att vi av olika skäl tröttnat på förhållandet, och hellre lever våra fortsatta liv själva. Visst är det ett nederlag, som kanske liknar att exempelvis ge upp en roman jag skrivit på en tid. Men samtidigt är det också en slags seger att överge hopplösa projekt. Jag tror nämligen lika lite på att ”arbeta på ett förhållande” som att arbeta på vilket hopplöst projekt som helst. Kalla mig romantiker, men kärlek ska fan inte behöva något arbete.

Kanske är jag emotionellt bortskämd, men det är ju inte 1800-talet längre, vi måste inte hålla ihop för gårdens skull. Även om det blir lite kärvt ekonomiskt att separera vår gemensamma ekonomi, så kommer vi klara av det. Jag är rätt säker på att forna dagars livslånga förhållanden vilade på just den materiella grunden, men i dagens ekonomi så slipper vi stå ut med varandra för överlevnadens skull. Att ta höga skillsmässo- och separationstal som intäkt för att kärleken som koncept tar stryk på någon slags emotionell och sexuell öppen marknad är med andra ord att missförstå kausaliteten fullständigt.

Det är först i ett samhälle med vår nuvarande nivå av ekonomiskt välstånd och trygghet som kärleken kan prioriteras i ett förhållande. Lite trist att den i så många fall visat sig så kortvarig, men å andra sidan hör det kanske till saken att känslor av hög intensitet har en motsvarande bränntid. Visst blir man lätt melankolisk när man sedan betraktar askan, men den känslan är ju lika meningslös som nostalgin inför sin ungdoms tid. Det är bara att njuta sina minnen och gå vidare.

Att  hantera besvikelsen inför EM-turneringens resultat är förstås en helt annan sak, varför det här inlägget egentligen knappt hänger ihop. Hur som helst ligger nyckeln i denna omvärdering i det jag skrev ovan om Ronaldo som turnerings mest avskydda spelare, medan det mediokra Portugal var EM:s minst uppskattade lag. Men det rådde inte bara konsensus i frågan om Portugal, utan också i fråga om lag som Wales och Island, dessa härliga uppstickare, det ständigt hånade Englands sorti, eller om Italien och Tyskland som turneringens bästa lag, vars kvartsfinal allmänt betraktas som ”den moraliska finalen”. Vilket fullständigt nonsens! Den moraliska finalen är naturligtvis finalen, och hade det upphaussade Tyskland verkligen varit så bra hade de tagit sig dit. Istället avslöjade de sin impotens i målområdet i semifinalen mot Frankrike, som i sin tur avslöjade sina svagheter i finalen mot Portugal.

Det är förstås lite svårare att omvärdera sköna uppstickare som Wales och Island. Visst, trevligt att en så bra spelare som Gareth Bale för en gång skull inte handikappades av sin nationalitet, och att turneringens minsta lag kämpade sig till en kvartsfinal, där de fick göra tröstmål på själva Frankrike. Men när allt väl kom omkring var ju Wales det enda lag som Portugal lyckades besegra, och hur kul hade det egentligen varit om en mikronation som Island lyckats ta medalj på 30%-igt bollinnehav, kontringar, underskattning och ren tur?

Men framförallt är ju hatet mot Ronaldo, föraktet för England, kärleken till Island och Wales och respekten för Tyskland turneringens mest banala majoritetsståndpunkter. Särskilt märklig är förstås överenskommelsen om att Tyskland alltid är, och bör vara bäst. Laget man hejar på när de poppiga uppstickarna till sist slagits ut. Ett besynnerligt brott mot den allmänna regeln att aldrig heja på favoriten.

Fenomenet är visserligen inget nytt. För tio-tjugo år sedan var Brasilien det lag alla satte sin lit till när allt annat misslyckats, medan Tyskland betraktades som en tråkig men effektiv fotbollsmaskin. Minns band annat att Peter Antoine, även kallad ”tysken”, som expertkommentator under 2002 års VM klagade på den allmänna uppfattningen om tysk fotboll som tråkig och maskinell. Det här vände väl någon gång under det spanska väldet 2008 – 2012, då Tyskland framstod som den stora, vita hoppet, den enda chansen att besegra den skittråkiga spanska fotbollens sövande passningsspel.

Jag måste erkänna att jag under större delen av turneringen följde flocken. Jag hejade på Wales och Island, hatade Ronaldos Portugal, hånskrattade åt England och hejade på Tyskland i semin. Först i och med Tysklands välförtjänta förlust insåg jag vad jag höll på med, att jag deltog i twitterflödets fullständiga konsensus. Så till finalen skärpte jag till mig, gick indie och hejade på Ronaldo. Nu bars han visserligen av banan efter ett kalkylerat överfall som inte ens renderade en friskpark, men karma bet de franska odjuren i röven och Ronaldo fick till sist lyfta bucklan i triumf. Välförtjänt. För vad jag än sagt om Zlatan – en vinnare förtjänar fan att vara arrogant.

Fulltidsrecension: Game of Thrones säsong 6

Så har den näst sista säsongen av Game of thrones nått sitt slut, till publikens stående ovantioner med sanslösa 10 av 10 i betyg på IMDB. Det var svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå inför en sådan hype, och mycket riktigt blev jag sittande efter fullbordat avsnitt med ett besviket “jaha?”.

Samtidigt kan jag förstå entusiasmen. Som jag var inne på i min förra recension, har Game of Thrones främsta drivkraft varit publikens indignation, som ständigt retats upp genom våldtäkter, massakrar, utdragen tortyr och barnamord. Men i världens största tv-serie kan orättvisorna naturligtvis inte pågå i all evighet, och i hela den sjätte och näst sista säsongen har pendeln börjat svänga tillbaka, till tittarnas förlösande glädje.

Jag hade förstås inte väntat mig något annat i slutändan, och har förstås själv innerst inne sett fram emot när karman – ett meningsfullt koncept i en kommersiell tv-serie – till sist hann ikapp till exempel Ramsay Bolton. Ändå lämnade hans välförtjänta död i näst sista avsnittet mig lika besviken som efter en för tidig utlösning. Liksom hela det sista avsnittet, där alldeles för många trådar knöts ihop i rena brådskan.

ramsay

För det kommer ju en till säsong. Vad ska den gå ut på? Vari ligger spänningen nu när de “goda” redan befinner sig i ett förkrossande överläge? Vem ska axla manteln efter Joeffrey och Ramsay som tittarnas hatobjekt? Nu när alla hennes barn har dött kan Cersei inte undgå att väcka sympati, Littlefinger är ett intrigant kräk som mest väcker förakt och the Nights King är en zombie, blott den främste i en kryllande mängd av dött kött. Det finns en anledning till att zombierna enbart utgör kuliss till människornas ondska i “The Walking dead”: zombies, drakar och andra övernaturliga varelser är som djur. De kan väcka våran fruktan, men vi kan inte hata dem. För att väcka vårt hat till liv krävs moraliska subjekt, varelser som faktiskt kan välja mellan gott och ont, men väljer fel.

Ett besläktat problem den sista säsongen står inför är att samtliga viktiga intrigtrådar nu kan skönja hela vägen fram till slutet. Visst kan man slänga in lite överraskningar på vägen mot finalen – det MÅSTE man i princip för att få ihop säsongen – men det råder inte någon tvekan om vad som komma skall: Cersei korta välde kommer falla, varpå Danaerys och Jon Snow kommer förenas för att med drakarnas hjälp besegra de vita vandrarna. Det är bara detaljerna som är oklara: kommer Cersei dödas av sin bror eller av Arya? Kommer Danaerys och Jon Snow fjanta runt och hötta med vapnen mot varandra innan de samsas, som två superhjältar som måste hälsa på varandra med ett slagsmål? När kommer Littlefinger förråda Sansa och Jon, och exakt hur kommer förräderiet se ut?

Få andra kritiker verkar ha sett det här problemet. På TV-dags jollrar kritikern lika okritiskt förtjust (“Kvinnorna styr! Yes! Geni!”) som hon gjort åt varje avsnitt den här säsongen medan grabbarna på flashback surar över avsteg från böcker och kronologisk logik. Ett mönster som är nästan löjligt könsbundet. GoT:s tittarsiffror och IMDB-betyg tyder förstås på att kvinnorna vinner, att det är kvinnornas hjärtan som måste vinnas för att få till en riktig succé. För att behålla männens intresse räcker det med att slänga till dem regelbundna köttben i form av slag, pattar och tortyrmord. Väl spelat får man ju säga.

Slutligen är det lite märkligt att ingen verkar ha reagerat på den skändliga behandlingen av Hodor. Här har vi en stackars bondpojke som utnyttjas totalt, till både kropp och själ, av överklassen, genom att först få sin hjärna invaderad och förvandlas till en grönsak, bara så att han typ tjugo år senare kan offra sitt liv på det mest fasansfulla sätt för att rädda en liten sprätt till adelsherre.

Går det att exploatera underklassen mer grundligt? Kanske hade Norden när allt kommer till kritan föredragit Ramsay Boltons traditionella auktoritet, som byggde på gammal hederlig skräck, framför dessa principfast förnäma Starks som kräver av dig att du offrar precis allt, på ett sätt som delvis är analogt med Zizeks analys av den nya, inkännande och till synes vänliga auktoriteten, som inte bara begär att du ska göra din plikt, utan dessutom kräver att du ska gilla det. Ramsay Bolton hade nöjt sig med Hodors flådda skinn, Bran Stark skulle åt hans hjärna.

Fotbolls-EM: en zkön zorti

zlatan

Så var den svenska insatsen i EM avklarad, under blandade känslor för min del. Den inledande 1 – 1-matchen mot Irland var visserligen precis så usel som jag befarat, men i den följande matchen mot Italien ryckte de upp sig precis såpass att man fick lite hopp, i alla fall fram till 87:e minuten då Italien punkterade matchen och den svenska EM-insatsen med sitt mål. Då Sverige under de två första matcherna inte haft ett enda skott på mål (målet mot Irland gjordes av en irländare) kunde jag betrakta den avslutande matchen mot Belgien i ett tillstånd av stoisk resignation, en inställning som kom väl till pass när Belgien rättvist vann matchen.

Med tanke på med vilken vidskeplig iver sportkrönikörer annars brukar hänga upp sig på statistiska sammanträffanden (“England har aldrig vunnit en öppningsmatch i EM” och så vidare) är jag lite förvånad över att ingen, vad jag sett, ännu noterat likheten mellan årets svenska insats och fiaskot i EM 2000, då Sverige fick stryk av både Belgien och Italien, och spelade oavgjort mot Turkiet i en match som en enig kritikerkår utsåg till turneringens sämsta.

Men jag har å andra sidan inte läst särskilt noga, då jag det här året haft svårt att engagera mig i turneringen, vilket till stor del beror på att jag är ganska upptagen nu för tiden. När jag försökte se min första match, mellan England och Ryssland, gjorde jag exempelvis misstaget att kolla upp min twitter, där ett antal Magister-lyssnare hade klagomål av teknisk natur. Då en av dem hänvisade till sitt patreon-bidrag hade jag inte mycket annat val än att ta itu med problemet, vilket minst sagt lade hämsko på mitt engagemang i den pågående matchen.

Man kan säga att det satte tonen för turneringen. Fotboll kräver ju ett slags minimum av engagemang som tidvis kan vara ganska svårt att uppbåda, särskilt i början av en alldeles för lång turnering. Som jag var inne på redan i förra inlägget så är 24 lag, nästan varannan kvalande nation, alldeles för många för ett Europamästerskap. På samma sätt är åttondelsfinaler är för mycket för ett EM-slutspel. Vem fan vill se en åttondelsfinal mellan Nordirland och Wales? Det är liksom inte 1956. Gå till kvart direkt för fan.

Engagemanget blir ju inte bättre av min allmän upptagenhet, som hänger samman med att min karriär faktiskt går bättre än någonsin. Därtill verkar det som jag blivit något mer distraherad av mina sociala media jämfört med tidigare turneringar. De gånger jag försökt titta på matcher, som gårdagens match mellan Ungern och Belgien, har jag ideligen funnit mig själv med blicken på skärmen när kommentatorns upphetsning plötsligt varslat om mål, och då är det ju lite försent att bry sig. Målen ska ju komma som klimax på en lång anspänning, inte noteras med en slö sidoblick.  

Situationen blir förstås inte bättre av att jag kommer vikariera inom vården under resten av turneringen, på en arbetsplats där det av introduktionspassen att döma inte verkar finnas särskilt mycket tid till tv-tittande. Jag ska förstås försöka följa Island så gott jag kan, och siktar på att klippa i alla fall semifinalerna och finalen, men i övrigt börjar jag redan betrakta den här turneringen som förlorad.

Ett nederlag naturligtvis, men också en viss lättnad. Fotboll kan visserligen vara bland det roligaste som finns (Sverige – Rumänien 1994, Sverige – Holland 2004, Tyskland – Brasilien 2014) men mellan de riktigt intressanta matcherna genomlider man ju hundratals skitmatcher. Nu har jag ändå samlat upp de minuter som behövs för att fästa den här turneringen som en milstolpe i minnet: den drypande varma sommaren 2016 då Zverige zög och tog bussen hem.

Den äkta Teratologen.

cthuhlu

Så har den till sist avslöjats, kultursveriges mest kända hemlighet: att JVVF-författaren Nikanor Teratologen är mannen bakom det högproduktiva och antisemitiska flashback-kontot “Ezzelino”, ett rykte som har varit i svang åtminstone sedan i 2009.

Jag började själv gräva i ryktet 2013, när jag på litteraturfestivalen Littfest i Umeå något obetänkt råkade utlova en bok med titeln “Svart blod” på Bokbål förlag, ett löfte som sedan dess bitit sig fast som en igel på bland annat min wikipedia-sida. Ett sätt att fylla titeln med innehåll, som låg väl i linje med Bokbåls övriga förlagsverksamhet, var att stjäla materialet från någon källa, och det slog mig att Ezzelino-ryktet ännu inte utnyttjats. Min tanke var att jag skulle stjäla en bunt Ezzelino-inlägg från flasback och presentera dem i galenskapsordning som skönlitteratur under eget namn.

Jag tänkte mig att ett antal sköna metafrågor skulle uppstå, som frågan om upphovsrätt för inlägg som författaren inte ville kännas vid, frågan om hur vi tolkar material om det presenteras som hatiska inlägg på Flashback Forum eller som skönlitteratur, samt naturligtvis frågan om inofficiella hemligheter inom kulturlivet.

Med tanke på att Teratologen är en upphöjd författare, så ville kanske folk inte veta om att han låg bakom pseudonymen Ezzelino. Det skulle bli obekvämt för alla dem som gärna separerar författaren från verket, för att kunna avnjuta sin farliga litteratur med det småborgerliga samvetet intakt.

Hela projektet visade sig dock bli mer omfattande än jag trott. Som Expo rapporterar har Ezzelino skrivit 27 000 inlägg på Flashback, av vilka den absoluta merparten under senare år handlat om sport. Jag hade bara orkat samla ihop kanske en tredjedel av det nödvändiga materialet när Bokbål drog sig ur projektet i samband med att Dan Park greps av polisen på sitt vernissage. Bokbål gav ju som kanske bekant ut Dan Parks bok “Sieg” år 2009, och hade i och med uppståndelsen kring gripandet till sist tröttnat på den typen av kontrovers.

Innerst inne var jag lite tacksam, av flera skäl. För det första var arbetet förbannat trist, då merparten av Ezzelinos inlägg var magsura utgjutelser som inte uppnådde verkshöjd. För det andra var ju risken stor att boken skulle misstolkas. Kopplingen mellan Ezzelino och Teratologen var visserligen välkänd i min lilla värld, men den världen är ju ganska liten, och inte ens där var särskilt många så bekanta med Ezzelinos inlägg att de skulle känna igen dem vid en genomläsning. De allra flesta som skulle råka på boken skulle förmodligen bara tolka den som ren antisemitism, vilket oavsett tolkning skulle lämna läsaren med en smutsig känsla inför mitt namn, som jag ämnade nylansera i och med romanen “Blodtörst”. För det tredje kändes det inte riktigt bra att vara den som hängde ut Teratologen, oavsett hur indirekt. Jag är för möjligheten till pseudonymitet på internet, och därmed emot uthängningar av flashback-konton, med vissa undantag.

 Expo har förstås inga sådana dubier, och hänger därmed ut Teratologen efter att ryktet bekräftats, (direkt felaktigt annonserat som “kultförfattarens okända nazistkoppling”) troligen från Researchgruppens Flashback-dump. På Expressen rasar Matina Montelius mot en “outtalad överenskommelse” hon fantiserat ihop med “Älderomsorgen i Övre Kågedalen”, och på DN tycker Kristina Lindqvist att diskussionen om att skilja på upphovsman och verk blir “märkligt tom” inför “det högst verkliga hatet” från Ezzelino.

Det kommer nog inte som en chock att jag verkligen inte håller med Kristina Lindqvist. Tvärtom tycker jag diskussionen blir betydligt mer relevant och intressant i fallet Teratologen/Ezzelino än när den kretsar kring Céline, Ezra Pound, Martin Heidegger och andra döda författare på tryggt historiskt avstånd, vars verk och personer enkelt kan avfärdas med den tid i vilken de verkat.

Däremot kan det finnas anledning att jämföra Teratologen med en annan sedan länge död författare, nämligen H.P Lovecraft. I fallet Lovecraft kan man svårligen skilja verk och person, då det var just Lovecrafts rasism som gav liv åt hans verk, när han kanaliserade sin skräck inför rasblandningar och främmande folkslag i den cthulhu-mytologi som löper som en röd tråd igenom hans främsta verk, en skräck så starkt att det fångar läsare än idag. Lovecraft var i övrigt inte mycket till författare, utan hans mästerskap låg just i förmåga att levandegöra sin skräck inför rasfrämlingar.  Det betyder förstås inte att man måste vara rasist för att uppskatta Lovecraft. Den känsla han ger uttryck för – skräcken för det främmande – är mer grundläggande än det vi kallar “rasism”, och kan därmed kittla vilken läsare som helst. Men hade inte Lovecraft varit så sensibel inför främlingsskräcken, samma känslighet som gjorde honom till rasist, hade han helt enkelt inte kunnat fantisera ihop cthulhu. (Bara namnet stinker ju gammeldags kolonialism)

På ett liknande sätt verkar det förhålla sig med Teratologen. Det som gör “Äldreomsorgen i övre kågedalen” till en sådan läsupplevelse är inte staplandet av vidrigheter i hög på dialekt, utan bokens märkliga intensitet, som är svår att tänka sig i fall Teratologen inte på ett grundläggande plan hade hatat på allvar. Hade Teratologen varit ironisk och skämtsam, hade distansen till ämnet märkts i verket, som förlorat sin glöd och förfallit till buskis. Stor litteratur kräver ett allvar i botten.

När det kommer till litteratur av Teratologens slag värjer sig läsaren dock helst från detta allvar, då den talar till något inom en man inte riktigt vill kännas vid. Detta gäller kanske särskilt litteraturkritiker, som gärna blåser upp en bild av litteraturen som något nyttigt och etiskt, eller i alla fall inte direkt skadligt, gärna med litteraturen satt i ett motsatsförhållande till exempelvis nazismens barbari. När författare ändå uppvisar tveksamma drag, som rasism och antisemitism, vill man se detta som en problematisk spänning, som att den starka litteraturen uppstår trots dessa problematiska drag, så att man kan göra den bekväma skillnaden mellan verket och personen.

I själva verket går denna skillnad sällan att göra, särskilt inte med den typ av författare där diskussionen oftast kommer upp: sådana som Strindberg, Céline och Teratologen, intensiva författare vars temperament är en integrerad del av deras litteratur. Då duger det inte att sitta och fantisera fram en bild av Strindberg som någon slags progressiv socialist i första hand, att ursäkta Céline med dennes samtida klimat eller att åberopa någon överenskommelse man hittat på med Teratologen om att allt bara är på skoj. Hatet är en stark och grundläggande mänsklig känsla, och en del litteratur söker sin näring just där.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.