Skip to content

Ett slags avsked med min nya podcast

Ni som följt den här bloggen ett tag minns nog ett antal numera raderade (på grund av att de ska ingå i en kommande bok) blogginlägg där jag gnällde över alternativkulturens död i det kvantifierade samhället. När vi hela tiden räknar visningar, följare och interaktioner finns bara virala succéer och misslyckanden, och succéerna är – i alla fall i den någorlunda tänkande del av internet där jag verkar – beroende av att bli föremål för hetsig diskussion. Ju hetsigare diskussion, desto bättre. Ju fler kommentarer som genereras, desto högre hamnar inlägget i flödet. För att uppnå den effekten krävs tydliga ställningstaganden som ur någon vinkel är kontroversiella. Svagheter i resonemang eller felaktigt faktaunderlag tjänstgör rentav bara som klickbete, då det ger folk någonting att anmärka på vilket leder till fler kommentarer. Med andra ord har vi ett klimat som belönar det enkla och dumma och bestraffar det genomtänkta.

Men denna virala logik kommer jag som sagt att gå igenom i min kommande bok, och är en bisak i just detta sammanhang. En annan trist effekt jag tyckte mig notera var att räkneverkens ständiga närvaro innebär att topplistelogiken tar över kulturen. En film, en låt, ett inlägg bedöms allt mer utifrån antal visningar, spelningar och delningar. Det stora blir framgång, det smala blir ett misslyckande. I ett sådant klimat är den alternativa kulturen dömd att degraderas till demostatus, ”försök” som aldrig riktigt ”lyckades”, medans gårdagens vinylsinglar och fansins verkade under en helt annan logik där exklusivitet var en egen kvalitet.

Först på senare tid har jag till sist börjat inse att jag har helt fel, och inte sett skogen för att jag ett bra tag vandrat mitt inne i det. Men låt mig först försöka definiera alternativkultur som en subkultur som inte uppmärksammas inom den etablerade kultursfären. Siffror och exklusivitet är alltså inte relevant, en alternativkultur kan vara mer eller mindre framgångsrik eller sluten.

I lite mer än ett år har jag som ni vet gjort podcasten (ja, jag har gett upp det där med ”nätsändning”) ”Magister” tillsammans med stå-upp-komikern Kristoffer Svensson. Vi hade stor framgång när vi startade på grund av att premiären sammanföll med att min kollega blev föremål för en väldigt uppmärksammad skandal. Med tiden har vårat lyssnarantal sjunkit, men vi har fortfarande mellan 7 och 8000 spelningar per avsnitt, en väldigt respektabel siffra måste jag säga. Min största succé fram till dess sålde i 2000 exemplar. Som fansinist var jag van vid upplagor kring 100 exemplar, de kulturtidskrifter jag skrivit i har i regel haft upplagor under tusen ex och mitt mest framgångsrika blogginlägg har haft kring 3ooo sidvisningar.

Men Magister är bara en del av en större scen, en podcasting-scen främst befolkad av stå upp-komiker som uppstod kring 2012 och idag är i sin fulla blomstring, med poddar som ”Februaripodden”, ”Della Monde”, ”Arkiv Samtal”, ”Lilla Drevet” och ”AMK morgon” för att ta de mer framgångsrika exemplen, som enligt uppgifter har tiotusentals spelningar per avsnitt. Med tanke på denna framgång, att många av de inblandade personerna regelbundet hörs i radio, att välkända namn ofta gästar poddarna och att ”Lilla Drevet” faktiskt görs i samarbete med Aftonbladet, kan man kanske fråga sig hur dessa skulle utgöra en alternativkultur. Men det slående med scenen är hur illa den bevakas av den etablerade kultursfären. Förutom när DN lite pliktskyldigt låter någon kulturskribent lista de poddar hen råkar lyssna på för tillfället och nämner typ Februaripodden eller Lilla Drevet. En styvmoderlig behandling som liknar seriemediets status på 80-talet.

Trots sina framgångar har podcastingcenen lyckats bibehålla sin alternativa status på grund av att den på viktiga sätt bryter mot nätets virala logik. Det som händer i en podcast stannar i en podcast. Dagens slöklickande publik, för vilka korta filmer numera textas så de kan tillgodogöra sig innehållet under loppet av en scrollning, orkar ytterst sällan lyssna på och därmed inte heller sprida vidare något som händer 37:23 in i en 72 minuter lång ljudfil på samma sätt som debattexter, facebookstatusar, tweets och korta filmsnuttar snabbt sprids, oftast i illasinnat syfte.

I fallet med podcastingscenen kan man definitivt säga att regelns brott bekräftar undantaget. Jag menar naturligtvis ovan nämnda ”Kringlangate”, där det som sades i en podcast för en gångs skulle spreds långt utanför sfären. Men skandalen i fråga förstärkte bara podcastingscenens utanförskap och alternativa status, då den traditionella bannlysningen som brukar drabba människor som på olika sätt gjort bort sig inte fungerade alls. Kristoffer blev visserligen av med alla sina arbeten inom den etablerade kultursfären, men skaffade snabbt nya inkomstkällor inom podcastingens och stå-upp-scenens alternativa kultursfär. Det var ett styrkebesked som hette duga.

Nyckeln till podcasternas framgång är att de lyckas utnyttja ett relativt oexploaterat område i en uppmärksamhetsekonomi som på andra områden blivit allt mer mättad. Det finns ju en naturlig gräns för människors samlade uppmärksamhet, då dygnet bara erbjuder ett visst antal vakna timmar, som en outtömlig källa av spel, sociala medier och film erbjuder att fylla med innehåll. Podcast-mediet ger de stressade konsumenterna möjligheten att multitaska, alltså ta del av mediet medan man diskar, städar, pendlar eller till och med arbetar, när det kommer till vissa yrken. Här konkurrerar man bara med musik och den vanliga radion.

Litteraturen, som jag alltid sett som min huvudsakliga sysselsättning, har däremot tagit rejält med stryk i uppmärksamhetsekonomin. Det har länge varit uppenbart för alla som tagit tåget mellan Malmö och Stockholm, att de som för tio-femton år sedan satt med varsin pocket idag ägnar sig åt en dator, surfplatta eller mobil. Min stackars roman ”Blodtörst”, som trots ett par riktigt fina recensioner inte sålt mer än några hundra exemplar ännu, bekräftade detta sorgliga faktum. Folk har visserligen inte slutat läsa – antagligen läser människor mer än någonsin idag – men de läser tweets, facebookupdateringar, kommentarer och debattartiklar. Ytterst sällan texter som sträcker sig längre än en skärm.

Är litteraturen därmed dömd att marginaliseras? Nej, det finns ju en annan form för litteraturen, som blivit allt enklare att distribuera med den tekniska utvecklingen: ljudböcker. Liksom i fallet med podcaster erbjuder ljudboken möjligheten att multitaska. Men ljudböcker är ännu en outvecklad kulturform. I regel läses boken in rätt upp och ned, utan hänsyn till det faktum att lyssning och läsning är två helt olika konsumtionsformer, där styrkor i en skriven text kan bli svagheter i en inläst.

Detta tog jag och Kristoffer fasta på när vi startade vår nya podcast ”Bibliotek”, ett slags förlag i form av ett rss-flöde för högläst litteratur, där vi anpassar texterna efter det nya mediet, och den skrivna texten bara utgör ett manus, medan ljudfilen är den färdiga produkten. Vi startade för två veckor sedan, och även om våra siffror kanske inte är så jätteimponerande för en podcast är 4-5000 spelningar per verk otroligt bra för ett förlag som ägnar sig åt samma typ av relativt smala litteratur. Textversionen av ”Real Life” gick till exempel i tidskriften ”Const Literary Preview”, som på sin höjd tryckts i tusentalet exemplar. Ska jag vara riktigt uppblåst, mallig och pretentiös – och vem ska hindra mig? – innebär ”Bibliotek” ett första steg mot att litteraturen återgår till sin ursprungsform: den talade berättelsen.

För mig innebär i alla fall ”Bibliotek” en slutgiltig övergång från det skrivna ordet till det talade, vilket innebär att den här bloggen läggs på is. Jag har redan omvandlat bloggens patreon till ett patreon för ”Bibliotek” och hoppas att ni som stödde bloggen kommer fortsätta stödja mitt nya projekt. Jag hoppas dessutom ni andra som läser detta kommer ge ”Bibliotek” en chans. Kanske när ni diskar eller pendlar till jobbet. Detta är litteraturens framtid, och jag tror ni kommer gilla det.

Krossa putinismen och dess skändliga medlöpare! Länge leve den svenska statens styrka och enhet!!

moskva

Det finns en lustig genre på youtube som består av olika klipp där afrikaner i fattiga byar gör galna saker, ofta under påverkan av alkohol. Ett populärt grepp är att klippa ihop olika knäppa upptåg till tonerna av moderna varianter av afrikansk folkmusik. Särskilt uppskattade är klipp där afrikanerna riskerar allvarlig kroppsskada.

Ja, jag gjorde just en ”byt ut mot”, i det här fallet ryssar mot afrikaner. Jag inser förstås att det finns en viss skillnad i att driva med vita människor från en närliggande stormakt och en grupp som befinner sig längst ned i den rasliga hierarkin, har en historia präglad av kolonialism, rasism och slaveri och redan utseendemässigt skiljer sig från majoritetsbefolkningen. På samma sätt kommer man förstås undan med fördomar om t.ex ”den tyska lagmaskinen” eller finsk alkoholism jämfört med ostrukturerad afrikansk fotboll eller kat-tuggande somalier. Jag är inte dummare än att jag fattar varför det är så, och jag ser inget större problem med sakernas tillstånd. Hellre skrattar jag åt fulla dumma ryssar än åt ingen alls.

Desto allvarligare blir det när fördomarna blandas med utrikespolitiska fobier. McCharty-eran och Dreyfus-affären är två historiska exempel, där den senare inte bara byggde på antisemitism utan skräcken för den tyska arvfienden. Varken McCarthys förföljelser eller det sena 1800-talets franska spionskräck var fullständigt ogrundade. Kommunisterna och Tyskarna var faktiska hotbilder. Detsamma gäller den samtida rysskräcken. Som ej särskilt vänskapligt inställd stormakt i närområdet utgör Ryssland naturligtvis ett objektivt hot mot Sverige. Naturligtvis bedrivs spioneri och propaganda. Det är när spekulationerna får löpa fullständigt fritt som hysterin är ett faktum.

Ta exempelvis det här inlägget om Putilov-affären, publicerat den 3:e september. Allt som vid den tiden framkommit om Putilov var att han arbetat under olika pseudonymer och var ryss, vilket fick bloggaren att gå loss fullständigt med insinuanta indiciekedjor som denna: ”Sedan han kom till Sverige påstådda 2007 ska ”Egor Putilov” jobbat som journalist åt Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen, samt som handläggare åt Migrationsverket 2012 – 2015 och nu åt Sverigedemokraterna. Helt klart en välanpassad invandrare, som snabbt lärt sig både språk och lätt hittat jobb.”

Nu blir det faktiskt mer relevant att byta ut mot muslim. ”Sedan han kom till Sverige påstådda 2007 ska ”Muhammed Assaf” jobbat som journalist åt Sveriges Radio, Aftonbladet och Expressen, samt som handläggare åt Migrationsverket 2012 – 2015 och nu åt Miljöpartiet. Helt klart en välanpassad invandrare, som snabbt lärt sig både språk och lätt hittat jobb.”

Jag kan svårligen tänka mig att ett liknande stycke om en muslim skulle publicerats någon annanstans än på Avpixlat eller liknande eurabia-blogg, och det är lätt att peka på dubbelbestraffningen: om en invandrare inte lär sig språket och får jobb är denne en segregerad bidragsparasit, men gör hen det är hen en utländsk spion.

Men Cornucopia är inte en suspekt blogg i Avpixlat-sfären, utan en ganska respekterad allmänhögerblogg som blandar tillväxtkritik och prepperism med MÖP:erier och fria fantasier om rysk hybridkrigföring mot Sverige, där varje strömavbrott och överlastningsattack antyds förebåda ett ryskt anfall mot Sverige. Bloggaren Lars Wilderäng föreläser bland annat för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap och hans böcker ligger högt på topplistorna. Observera att jag inte menar att Wilderäng ska drevas bort från sina uppdrag som föredragshållare eller att hans böcker borde brännas på torget, jag bara illustrerar hans position i debatten.

Nu kan man förstås invända att någon ”Muhamed Affas” inte existerar. Det gör däremot Mehmet Kaplan, turkietfödd politiker som fortsatte vårda sina kontakter med den turkiska regimen som minister, och avgick först när han direkt kopplades samman med fascistiska och islamistiska organisationer efter en ”samlad bedömning” av Stefan Löfvén. Jag kan inte minnas att någon respekterad debattör antydde att Kaplan skulle varit en turkisk eller islamistisk agent, vilket inte är mycket mer osannolikt än att Putilov skulle vara det. Inte alls otänkbart i något av fallen, men ingenting respekterade debattörer bör framföra på sina bloggar, då det är en extremt allvarlig anklagelse för ett brott som i många länder bestraffas med döden. Man kan lika gärna antyda att någon är mördare eller pedofil.

Snäppet obehagligare är emellertid Wilderängs fortsättning: ””Egor Putilov” påstår sig fått sparken från Sveriges Radio för migrationskritik, vilket späder på berättelsen (eng narrative) att all media ljuger. Påståendet fyller alltså ett syfte, huruvida det är sant eller ej spelar ingen roll”. (min fetning)

Man kan höra ekot av Erdogan eller för den delen Putin: sanningshalten spelar ingen roll, huvudsaken är syftet: att undergräva förtroende. Och vem tjänar på att förtroendet undergrävs, att statens enhet och styrka hotas? Fienden naturligtvis. På så sätt har despoter i alla tider kopplat samman inre opposition med yttre fiender. När rysskräcken generaliseras i den nya spännande teorin om den ryska propagandan, som syftar till att skapa olika förvirrande narrativ och underminera tron på samhället, blir den alldeles för bekväm för makthavarna, som kan misstänkliggöra all samhällskritik som propaganda från främmande makt.

Därmed inte sagt att teorin äger sin riktighet. Jag har sett en del Russia Today och noterat greppet att hela tiden låta oppositionella långt ut till höger och vänster döma ut de västerländska samhällena som korrupta och nära sin undergång. Absolut. Men att reagera på detta som en lynnig diktator kan inte annat än förstärka ”narrativet”.

Ur till exempel den eritreanska regimens perspektiv så syftar Dawit Isaak till att underminera tron på det eritreanska samhället, sant eller inte. I fallet med Johan Persson och Martin Schibbye var det ännu tydligare – de var utlänningar som greps i sällskap med beväpnade statsfiender. Är den viktiga skillnaden att vi går till valurnan var fjärde år?

Nu sitter förstås inte Putilov inlåst på vatten och bröd. Men det råder ingen brist på twittrare som tycker att han borde det. Och precis som i fallet med Dan Park tycker jag vårat samhälle borde ha högre ambitioner än så.

Bokrecensioner: “22/11/63” och “Väckelse” av Stephen King

Stephen King

I och med min nya läsvana, där jag alltså prioriterar lusten framför plikten, har jag återupptäckt min barndoms favoritförfattare, vars böcker var de första jag verkligen sträckläste: Stephen King.

Läsningarna av böcker som “Det”, “Staden som försvann” och “Varsel” tronar högt bland mina ungdomsminnen, upplevelser lika starka som den första fyllan eller Sveriges VM-brons. Till och med läsningen av “Knackarna”, som i slutändan landade i en besvikelse, sitter inetsad i hjärnan lika djupt som mitt första samlag, särskilt när jag på upploppet kastade en blick på klockan och såg att den var halv fem på morgonen. Jag kände mig dock inte det minsta trött, utan svettigt upprymd på ett sätt först tjacket kunde matcha många år senare. Jag tänkte att sova kan jag göra i skolan, och fortsatte läsa säkert en timme till. Kanske var det det intensiva resan dit som gjorde slutet till en sådan besvikelse.

Under mina tidiga tonår läste jag de flesta King-böcker som fanns översatta till svenska, faktiskt fram till just “Knackarna”, ser jag nu när jag kollar hans bibliografi på Wikipedia. Blev besvikelsen så stor att jag övergav King? Framförallt upptäckte jag nog vid den här tiden andra, mer “seriösa” författare, samtidigt som jag började ägna allt mer lästid åt olika amerikanska fansins, som “Rollerderby” och “Answer Me”.

I början av 2015 gav jag till sist King ett nytt försök, då jag ramlat över “Stark” på en loppis, lustigt nog den bok som följde på just “Knackarna” i ordningen. Den platta och överdrivet våldsamma historien gav dock ingen mersmak, och misstanken väcktes att min barndoms förtjusning i King enbart handlade om ålder. Mina barn har till exempel ganska kass smak.  

Lyckligtvis gav jag King ett nytt försök under sommaren samma år, då jag hittade pocketutgåvor av “Eldfödd” och “Cujo” på Erikshjälpens butik i Tomelilla. Två böcker som jag minns som stora läsupplevelser. Hur skulle de stå sig idag, typ 1500 lästa böcker och tjugofem år senare?

Bättre än väntat, faktiskt. “Eldfödd” var en rappt berättad thriller med finessrika inslag av multipla berättarperspektiv. “Cujo” var faktiskt ännu bättre, en tät rysare som utifrån den minimalistiska premissen att huvudkaraktären söker skydd med sitt från en rabiessjuk hund i en het bil en sommardag lyckas skapa svettig stämning hela vägen till det förtvivlade slutet. Uppenbarligen utgjorde “Knackarna” och “Stark” en kvalitetsmässig nedgång i Stephen Kings författarskap. Men var den permanent, eller en tillfällig dipp?

För att få svar på frågan lånade jag två av Stephen Kings senare verk på biblioteket, tidsresarberättelsen “22/11/63” (det datum då John F. Kennedy blev skjuten) och den enligt författarens uppgift Lovecraft-inspirerade “Väckelse”.

Kennedyboken börjar väldigt bra. Huvudpersonen förevisas en tidsportal av en cancersjuk restaurangägare. Portalen, som finns i restaurangen, leder ut till samma plats, men många år tidigare, en dag i mitten av femtiotalet (jag har återlämnat boken och kan inte kontrollera alla faktauppgifter). Skildringen av huvudpersonens möte med det förflutna är oerhört levande, man kan nästan känna smaken av den tidens näringsrika livsmedel, men också stanken av deras utsläpp.

När huvudpersonen återvänder till nutiden efter en kort sightseeing avslöjar restaurangägaren sitt motiv: då han är döende vill han att huvudpersonen ska ta över hans projekt, som går ut på att avstyra mordet på John F Kennedy, och styra in världen på en bättre bana. Det innebär att leva i det förflutna i många år, eventuellt flera vändor, då det alltid går att återställa och börja om från början genom att återvända till nutiden, i fall någonting gått fel.

Huvudpersonen tackar till sist ja, men inleder projektet genom att ta sig an ett mindre pilotfall, en blodig familjemassaker som ägde rum i trakten bara något år efter den dag han anländer till. Avsikten är att undersöka i vilken grad förändringar i dåtid påverkar nutiden. Under den första tredjedelen av den tjocka boken, när det förflutna introduceras ur huvudpersonens ambivalenta nutidsperspektiv, är läsvärdet på topp, och jag vänder blad som om jag vore fjorton år igen.

När huvudpersonen väl hanterat pilotprojektet och tar sig an fallet Kennedy, främst genom att spionera på Lee Harvey Oswald, tappar dock boken snabbt i fart och engagemang, särskilt som huvudpersonen tillbringar flera år som en lärare i en amerikansk småstad där han inleder ett förhållande med en kollega. Större delen av den fortsatta berättelsen blir en transportsträcka fram till själva Kennedymordet i form av en relationsskildring som inte riktigt förmår engagera i bokens sammanhang. Man vill bara att han ska ta itu med själva uppdraget, medan King lägger krut på småstadsliv och relationer.

Själva finalen är actionspäckad och tät spänning när mordet ska avstyras, men när huvudpersonen återvänder till nutiden ballar allt ur i en science fiction-twist som inte alls passar med resten av den ofta ganska lågmälda historien. Man får nästan känslan av ett avslut i panik.

“Väckelse” håller en jämnare kvalitet. Boken inleds inte alls med samma intensiva sug, men håller samma ganska makliga tempo fram till ett slut som i högre grad följer logiskt på den övriga berättelsen. Det låter förstås inte som ett lysande betyg, och är ju inte det heller. Jämfört med det intensiva drivet i “Cujo”, “Eldfödd” och “Död zon”, som jag också läste nyligen, är Kings mogna prosa faktiskt lite småtrist. Jag får känslan av att han inspirerats en del av seriösa författare som Jonathan Franzén, och att hans främsta ambition idag ligger åt det hållet, med skräck- och thrillerinslagen som en eftergift åt sitt varumärke.

När det gäller just “Väckelse” blir det särskilt tydligt vid jämförelsen med förebilden HP Lovecraft, som är en ganska klumpig författare. I alla fall när de gäller det vardagsskildringar som i Lovecrafts fall bara är en nödvändig transport och kontrast mot upplösningens olika former av krälande kaos, där Lovecraft uppnår mästerskap.

Stephen King är där Lovecrafts raka motsats, en relativt skicklig författare, som dock inte förmår matcha Lovecrafts nästan hypnotiska skildringar av överjordisk fasa. Med andra ord utmynnar även “Väckelse” i ett antiklimax, då King inte alls uppnår Lovecrafts höjder.

Den mogne King har med andra ord lyft sig från den eventuella svackan, dock utan att riktigt komma upp i sin tidigare nivå. I och med att han tydligen skrev “Cujo” så packad och påtänd att han inte minns någonting, medan han idag enligt uppgift är nykterist, är det möjligt att King utgör ett exempel på en författare som skriver bättre under påverkan än nykter, en sällsynt representant för konstnärsmyten om den utlevade författaren som talar med skaparguden genom ruset. I så fall kan jag bara beklaga honom hans öde, och önska honom många mediokra romaner framöver.

Tidningsrecension: Nya Tider

Den nyligen uppmärksammade högerradikala tidningen Nya Tider är ingen större hit bland högerradikala medier. Få utanför den begränsade sfären av sympatisörer och specialintresserade hade innan debatten drog igång hört talas om tidningen i fråga, och det är talande att många bokmässedebattörer, på både sidor, blandade ihop tidningen med den snarlikt betitlade och långt mer framgångsrika “Fria tider”.

Jämförelsen med mer framgångsrika konkurrenter är dock inte helt rättvis, då Nya Tider inte primärt satsar på internet, där högerradikal press varit så framgångsrik. Istället har man tagit upp kampen med vänstern på deras eget område, nämligen det bidragsdrivna pappersformatet, där presstödsnämnden är en minst lika viktig målgrupp som publiken. Eller som chefredaktör Vavra Sük uttrycker saken: “bemöter systempressens lögner i deras eget format”.

Det hörs av Vavra Sük har en bakgrund som redaktör för de nedlagda Nationaldemokraternas nedlagda tidning “Nationell Idag”, som lyckades få presstöd 2010, vilket ledde till upprörd och högljudd debatt. Vavra Sük kunde trolla vänstern redan då, och tog med sig format och presstöd till den nya titeln, efter att den radikal högern försökt sig på ännu en förökning genom delning.

Att bara recensera Nya Tider utifrån det urval de presenterar på nätet är därmed inte helt rättvisande, men jag ids verkligen inte teckna en prenumeration eller ens beställa hem ett provexemplar. Jag nöjer mig därför med att recensera den bild Nya Tider presenterar för den nyfikne, lite som att recensera en trailer.

När man scrollar förstasidan känns mycket igen från just Fria Tider: ett fokus på systemhotande kris, framförallt inom polis och rättsväsende, problem som hör samman med tiggande romer och ensamkommande, reportage från problemförorter och om organisationer som Soldiers of Odin och IS. Utrikesrubrikerna behandlar Trump, “Rika globalisers stöd till BLM-rörelsen” och situationen i Sydafrika. Ämnesval som korrelerar väl med Flashback forums favoriserade ämnen.

Jämfört med Fria Tider, med sitt större fokus på enskilda brott och sin förtjusning i politiskt inkorrekta begrepp som “illegala invandrare”, ger dock Nya Tider ett mer städat intryck, möjligtvis på grund av presstödet. “Normaliseringen” av högerradikalism är ju ett ömsesidigt utbyte, där den radikala högern i utbyte mot erkännande och inflytande förväntas tona ned sin retorik.

Men ämnesvalen talar ju sitt tydliga språk, samt naturligtvis artiklarnas vinkling. Reportaget om Soldiers of Odin skulle exempelvis lika gärna ha skrivits av gruppens PR-avdelning, om de haft tillgång till det intellektuella kapitalet vill säga. Men visst, liknande reportage om säg Revolutionära Fronten har säkert förekommit i vänsterpress, och strider egentligen inte mot pressetisk sed.

Däremot är det väldigt intressant att notera vilka medel som tas till för att skönmåla gruppens verksamhet. Man poängterar särskilt att gruppen är opolitisk, på ett sätt som närmar sig ett avståndstagande från nationalism och högerradikalism. Samma tendens återkommer i tidningens försvarsartikel efter att man blivit utestängd från bokmässan, där tre av tidningens skribenter (övertygande!) förklarar varför tidningen inte är högerextrem.

Även om de högerradikala har gott om vind i seglen, till den grad att man absolut kan tala om en konservativ högervåg, visar det här på en avgörande skillnad jämfört med den radikala vänstern. Vänstern bär sin extremism med stolthet. De framhäver den gärna, på sina konkurrenters bekostnad, och är fullt beredda att ta strid för den, i fall deras friheter skulle hotas på grund av deras radikalism. De skulle aldrig reagera inför en uteslutning från något sammanhang genom att försöka hävda att de egentligen bara är en slags sossar.

Det kan förstås tolkas som ett rent pragmatiskt övervägande, som också visar på en skillnad i grundsyn mellan de olika ytterligheterna: där vänstern vill kokettera med sin radikalsm, är högern framförallt ute efter resultat. Om den högerextrema stämpeln är ett hinder för att uppnå resultat, försöker man undvika den genom att framställa sig själv som opolitisk, där man helt enkelt bara företräder den tysta majoriteten gentemot en radikaliserad liten elit.

Det kan emellertid också tolkas som att mobbing på sätt och vis fungerar, i alla fall när det kommer till yttre attribut. Hade anklagelser om “västerextremism” varit en grogrund för uppsagda kontrakt, avsked och avbokningar, hade förmodligen den radikala vänstern försökt maskera sig som sossar. Vilket förmodligen i slutändan hade varit en smartare taktik. Che Guevara är kanske snygg på en t-shirt, och Amalthea ett coolt namn på ett bokcafé, men det är inte direkt varumärken som vinner nya anhängare utanför kretsen av redan övertygade.

Några ord om censur och yttrandefrihet

nazicensor

Så var det alltså dags att veva den gamla yttrandefrihetsdebatten igen, efter att foliejournalen Nya Tider förvägrats sin plats i kulturens finrum (= ett bord borta i bokmässans undanskymda tossehörn bredvid kristall-Inger som just skrivit en bok om indigobarn).

Vid det här laget kan man i princip låta ett par botar med olika inställning sköta själva debatterandet. Däremot kan det vara intressant att studera vissa argument ur ett metaperspektiv. Exempelvis den liberala definitionen av censur, som stipulerar att staten är den enda instans som kan censurera något. Märkligt nog är det många vänstermänniskor som drar det kortet som en slags debattdödare.

Fast när jag kallar det för “märkligt” gör jag mig förstås till. Jag har ju vid det här laget vant mig vid en vänster som plockat argument från lite var som helst när det passar sig, särskilt i invandringsfrågan och allt därtill relaterat. På så sätt blir bruket av ett liberalt argument ett bra exempel på vänsterns ideologiska fragmentisering och förfall. Men allt är inte meta, och argumentet är inte bara dåligt för att det är liberalt, utan framförallt för att det helt enkelt är dåligt.

Att censur, och besläktade inskränkningar i yttrandefriheten, enbart skulle handla om relationen mellan stat och medborgare var möjligtvis rimlig ståndpunkt när den borgerliga västerländska civilisationen genomgick sina stora yttrandefrihetsstrider, det vill säga på 1800-talet. Om ens då. Den tidens socialister och anarkister lär förmodligen ha anmärkt – något syrligt – att formell yttrandefrihet inte var lika med reell, när de bojkottades av tryckerier och återförsäljare.

Under 1900-talet ökade visserligen statens makt på olika sätt, men samtidigt var de då grundligt liberaliserade västerländska staterna mindre benägna till formella inskränkningar i yttrandefriheten än deras föregångare, då de till stora delar behärskades av socialdemokrater och liberaler, ideologiska arvtagare till de pionjärer som drabbats av de auktoritära regimernas censur under 17- och 1800-talet.

Undantag fanns, som comic book code och McCarthyismen på 50-talet, eller den svenska filmcensuren fram till 90-talet. Annars har default-läget för västerländska demokratier varit att censurera så lite som det är möjligt. Idag tenderar yttrandefriheten inskränkas främst av hänsyn till rasrelationer, som i domarna mot Dan Park.

Om bara staten kan inskränka yttrandefriheten borde allting därmed vara rosenrött, utom möjligtvis för ett litet fåtal rasister. Våld och hot om våld från kriminella grupper eller politiska extremister kan ur detta autistiska perspektiv aldrig hota yttrandefrihet. Så länge Angela Merkel är beredd att marschera i mörk kosym till mitt minne kan jag driva med islam bäst jag vill, den journalist som drar sig för att skriva om vissa MC-gäng är bara en ynklig fegis, och de där journalisterna vars bil sprängdes av nazister i Nacka för sexton-sjutton år sedan borde inte gett sig in i en lek de inte tålde.

Minst av allt skulle förstås något storföretag kunna inskränka yttrandefriheten, oavsett om det har nära monopol på print-marknaden som Bonniers eller sociala medier som Facebook. “Yttrandefriheten regleras mellan stat och medborgare” bräker aspieliberalen entoningt, medan nyvänstern förtjust applåderar. Det här passar särskilt bra för en vänster vars modus operandi blivit en slags marknadsanpassade kampmetoder där man ska dreva fram avsked, inställda evenemang och bojkotter, och på så sätt bidra till marknadens självreglering.

Men i och med att man erkänner detta i grunden djupt liberala premiss, blir alltså storföretagens makt över åsiktsbildningen helt oproblematisk. Om Bok & bibliotek får vägra vem de vill – eller snarare vika sig för vilka drev de vill – kan man ju inte säga särskilt mycket om exempelvis Facebook och dess gemenskapsregler. Jag har gnällt om dem förut i egen sak, men de senaste dagarna har de åter aktualiserats av att vloggaren “arga blatten” fått sitt konto avstängt tre dygn som straff för en kränkande länk.

För er med begränsad koll på invandringsdebattens olika stjärnskott är “arga blatten” (eller “en arg blatte talar” som han heter på facebook) en restjugoslavisk invandrare som brukar stå och skälla på svensk invandrings- och integrationspolitik i rätt populära youtube-filmer. Ett ganska typiskt offer för okynnesanmälningar till Facebook-snuten.

Så vad har raderats? Statistik som kopplar våldtäkt till etnicitet? Muhammedkarikatyrer? Grova påhopp på MP-politiker?

(Trumvirvel)

Det som bröt mot Facebooks gemenskapsregler den här gången var en länk till en pro-cannabispodcast.

Hoppsan.

Med tanke på hur lagstiftningen ser ut på annat håll undrar man ju om trivselreglerna ser ut på annat sätt i Sverige än i Nederländerna eller Colorado. Vilket väcker frågan om vad som bryter mot Facebooks lokala gemenskapsreglern i Ryssland, Turkiet eller Saudiarabien.

Men framförallt visar exemplet på hur det sluttande planet fungerar. Om vissa blir kränkta av vad de upplever som rasism på grund av egna erfarenheter som rasifierad, kan naturligtvis före detta narkotikamissbrukare bli minst lika kränkta av cannabispropaganda. Medan de som flytt fundamentalistiskt förtryck naturligtvis kan kränkas å det grövsta av burkas, niqabs och burkinis.

Gemenskapsregler av Facebooks typ kan egentligen bara välja mellan att bannlysa precis allt kontroversiellt material, eller välj sida i ett antal heta debatter. Ingetdera borde vara särskilt gynnsamt för Facebooks ambition att vara internets främsta mötesplats.

Jag hoppas inte det i alla fall. Men det kan förstås vara bekräftelse-bias som talar. Kanske vill de flesta facebookanvändare bara ha ett litet trivselkalifat där vi delar semesterbilder, påminns om varandras bemärkelsedagar och då och då tänder ett ljus för terrorns offer.

Ett djupare problem är förstås att trivselkalifatet bara kan bekämpas på det marknadsanpassade sättet: genom en bojkott. Vi som vill ha lite spänning i våra sociala medier går ut och ansluter till någon uppstickare. Eller så startar man rentav en egen! Och lämnar alla glasmänniskor att leka shariapolis med varandra i det stora trygga facebook-rummet.

Sålunda spelar man med i marknadsspelet. Men det är ju så en hegemoni funkar: politisk meningsfull handling är omöjligt utanför dem.

Bokrecension: Vril – den kommande rasen, av Edward Bulwer Lytton

Edward_George_Earle_Lytton_Bulwer_Lytton,_1st_Baron_Lytton_by_Henry_William_Pickersgill

Mitt utannonserade projekt att sluta läsa böcker går väl sisådär. Sedan det nyss länkade blogginlägget publicerades den 7 april har jag läst 14 böcker, vilket inte är så jättemycket, men inte så jävla lite heller. 12 av böckerna har varit rena underhållningsromaner – för oss som betraktar en bok om Håkan Juholt som “underhållning” då – men det betyder förstås att två är titlar som jag ville ha läst snarare än att läsa: en bok om islam (för att sparka lite liv i mina snart fullständigt bortglömda islamologi-studier) och så “Vril – den kommande rasen”, en science fiction-bok från 1800-talet utgiven på Vertigo. Gamla vanor dör svårt.

Jag kan fortfarande inte säga vad som drev mig att lägga just den titeln till min bibliotekslånehög jämte Conn Iggulden och Stephen King. Kanske krävde mitt undermedvetna lite intellektuella fibrer till allt sockrat fläsk. Eller så kände jag på mig att jag skulle komma att behöva material till denna blogg. Jag har ju några Patreons som jag inte vill göra besvikna.

Enligt efterordet var Edward Bulwer Lytton sin tids Jackie Collins eller Stephen King, en pålitlig leverantör av globala bästsäljare, som myntade uttryck som ”pennan är mäktigare än svärdet”. Det var tur att jag läste efterordet först, då det försedde mig med den information som krävdes för att göra läsningen uthärdig. “Vril” är nämligen en fruktansvärt tråkig, och på många sätt usel, bok. Precis som det mesta som skrevs på 1800-talet, ur mitt samtida perspektiv. Att den var så oerhört populär i sin tid gör den dock intressant som en slags läsning av det borgerliga 1800-talets mentalitet.

Redan bokens struktur hade förkastats av vilken samtida förläggare som helst redan på idéstadiet: bokens tråkiga huvudperson blir förevisad en ny okänd värld av dess artiga invånare, som ingående redogör för den nya världens historia, vetenskap, sociala struktur och zzå vidrrrzzz.

Precis mot slutet förekommer vad man med lite god vilja skulle kunna kalla ett spänningsinslag, då huvudpersonen plötsligt hotas med döden då han överträtt ett lokalt tabu. Men det hela skildras så tillknäppt och autistiskt att jag bläddrar förbi partiet under samma slöa halvintresse jag med nöd och näppe lyckats uppbåda för resten av boken. Alldeles oavsett då att man utifrån bokens premisser redan vet att han kommer överleva.

Den första och viktigaste skillnaden mellan 1800-talets kulturkonsumenter och dagens bortskämda publik är förstås att tillgången var oändligt mycket mindre. Böcker var dyra och relativt få – det ges ut mer böcker under ett år idag än det gjorde under hela 1800-talet – och dess enda konkurrent inom den berättande konsten var den ännu dyrare teatern. Man får lite andra krav när man inte har det senaste århundradets samlade underhållning ett musklick bort. Behovet av att reta läsarens intresse med spänningsskapande moment och annat bör därmed ha varit betydligt mindre.

Man ska också komma ihåg att 1800-talets människor ännu hade utopia framför sig. Med undantag för den franska revolutionens kortlivade republik, och det amerikanska staternas ännu relativt färska experiment, låg de stora visionernas politik (nazism, kommunism, socialdemokrati) ännu framför dem. Den optimistiska tanken att det mänskliga samhället var ett problem som hade en given lösning hade ännu inte släpats runt i historiens ruttnande högar av lik, eller för den delen dragits genom en socialdemokratisk utredning. Alltså betraktade de sin framtid med samma blåögda optimism som när min tioåriga dotter funderar över sitt kommande yrkesliv.

En viktig skillnad mot min tioåriga dotter är förstås att 1800-talets borgare levde i en tid så smutsig, primitiv och våldsam att dagens Somalia framstår som utopia. För dem var “pest eller kolera” ett val man faktiskt rent bokstavligt talat kunde ställas inför, plus då hundratals andra smitsamma sjukdomar som vi idag utrotat, som smittkoppor och polio. Malaria förkom fortfarande så högt upp som i Sverige.

Jag ska inte tråka ut mig själv och er med ingående statistik vad gäller våld, barndödlighet, medellivslängd, medellängd, näringsintag, inkomster, kostnader, inomhustemperatur och så vidare. Vi kan bara konstatera att precis allt var mycket sämre på den tiden, även om vi jämför med de absolut värsta delarna av dagens värld, där modern medicin och smartphones ändå är tillgängliga och relativt vitt spridda.  

Det kan tyckas paradoxalt att ställa dessa livsbetingelser mot den naiva optimism som löper genom tidens litteratur, men kanske är den logisk rent psykologiskt. Ja, dels förstås att allt stadigt utvecklade sig åt det bättre, i alla fall rent tekniskt. Men nu tänker jag mig snarare ett traumatiserat barn, säg ett traffickingoffer, som bygger en fantasivärld med en patetisk liten trasdocka för att undfly verkligheten.

 Å andra sidan är det förmodligen en populärpsykologisk filmkliché snarare än ett typiskt PTSD-beteende. Mina psykologistudier börjar bli mig lika avlägsna som min termin med islam.  Trauma är trots allt något relativt – du traumatiseras av händelser som du vet ligger bortom det normala. Är t.ex våldtäkt den vanligaste formen av sex så är en våldtäkt inte traumatiserande. Är våldsnivån hög är inte våldsbrott traumatiserande. Och så vidare. I och med att 1800-talets människor levde på just 1800-talet ansåg de antagligen att levnadsvillkoren var drägliga och att elektriskt ljus och ånglok var ett löfte om en storartad morgondag. Större delen av min recension går dessutom ut på att de hade rätt. Allt blev bättre på alla sätt och vis.

Så jag måste nog be 1800-talets människor om ursäkt. Fortsätt dröm era storslagna drömmar om er framtid, så ska jag försöka njuta lite mer av att leva i dem.

Matrecension: Joylent

li-somalia-aid-01122841

I “Recension” efterlyste jag en kommersiell variant av FN:s svältsoppa, ni vet det där pulvret som luftbombas till svältoffer och innehåller alla vitaminer, mineraler, proteiner, kolhydratet o.s.v man behöver per dag. 14 år senare får jag äntligen chansen att testa, på tips av min nätsänding Magisters hustroll Daniel Lampinen, den öppna rasisten, neanderthalaren och levnadskonstnären. Produkten kallas Joylent, kostar 6 euro per dagsintag och beställs på postorder från något EU-land.

Min första invändning är mot själva förpackningens grafiska design, med teckningar i någon slags Keith Harring/Finsta graphics-stil. Men det går förstås i linje med hemsidans copy, som i första hand vänder sig mot en urban medelklass mitt i karriären som väljer Joylent för att spara tid och besvär.

Fast det är förmodligen en grund analys. Antagligen resonerade man att det var den bästa målgruppen att låtsas vända sig till, även för att locka aparta existenser som Daniel Lampinen. Lampinen och andra outsiders uppskattar förmodligen inte att tilltalas som en målgrupp i vilket fall som helst, utan föredrar att betrakta sig själva som högstående varelser som genomskådar billiga insälj och hellre parasiterar på någon annans erbjudanden. Ju finare grupp man kan utnyttja desto bättre, eftersom bättre folk får bättre erbjudanden. Min tanke om att produkten borde formgetts som konsums gamla blåvitt-linje hade förmodligen funkat sämre i alla målgrupper.

Det är möjligt att det hade fungerat sämre för mig också, vi äter ju delvis med ögonen och en alldeles för stram och myndig formgivning hade förmodligen gett hela anrättningen en fadd smak av svältsoppa. Jag utesluter inte att omslagets skönt hippa frukt delvis övertygar mig om att detta faktiskt smakar helt ok. För det gör den. Som kall havergrynsvälling med inslag av smak, i flera fall den utlovade.

Känns i och för sig lite surt att i princip hela kolhydrat-delen består av just havregryn, vilket gör att 2 euro per måltid plötsligt känns lite dyrt. Frågan om hur mycket billigare man kommer undan genom att beställa eget havrepulver och andra tillsatser från någon kroppsbyggarsida separat och blanda sin egen joylent lämnar jag öppen, möjligtvis till någon framtida recension.

Men smak schmak och pris schmis, huvudsaken är ju i det här fallet funktion. Står sig Joylent i konkurrensen med riktig mat? Blir man mätt och belåten? Faktum är att jag provade Joylent i skarpt läge, under ett fyra veckors vikariat inom äldreomsorgen. Ledningen såg visserligen mellan fingrarna på att vi åt av den mat som blev över varje dag, men logiken som följde på det var ju att ju äckligare mat, desto mer fick vi äta. Och aldrig fullt tillräckligt.  

 Så jag körde istället en portion Joylent varje arbetspass, och jämfört med året innan, då jag arbetade på en annan avdelning på samma hem och höll till godo med de usla smulorna från gamlingarnas bord, var jag betydligt mättare och mer energisk under det här årets arbetsdagar. Den där matta, kaffestinna känslan av lätt feberyra som ofta infann sig efter riktigt hårda pass var faktiskt ett minne blott den här säsongen. En möjlig biverkning var att min avföring blev något hårdare än vanligt, på gränsen till förstoppning. Förmodligen en effekt av det rikliga intaget råa havregryn. Bör väl pareras med katrinplommon eller något, men nu kanske vi ska lämna avföringen därhän.

En fördel vid sidan av näringsintag är förstås den snabba tillredningen. Vatten och pulver skakas i shakern – som joylent tillhandahåller vid en första beställning – i ungefär tjugo sekunder. Själva vällingen trycker man sedan i sig på några minuter.

Förstå mig rätt, jag gillar mat. Riktigt god mat hör vid sidan av sex och droger till livets absoluta höjdpunkter, och jag kan vid behov laga rätt så gott, i och med att jag kan läsa och det finns recept. Men tre jävla mål om dagen är i alla fall två för mycket. Frukost kan väl ha sin charm, men jag är verkligen ingen lunchmänniska, ett mål som vanligtvis infaller precis när man kommit igång med dagens syssla, och brukar lösas på enklast möjliga sätt, vilket i regel blir tråkigare, dyrare och tar längre tid än en dos joylent. Så planen inför min kommande höst som singel är att köra joylent till lunch, och eventuellt frukost. Kanske frigör det den tid och de pengar som krävs för att höja min kvällsmatsnivå ytterligare ett snäpp?