Skip to content

Bokrecensioner: “22/11/63” och “Väckelse” av Stephen King

Stephen King

I och med min nya läsvana, där jag alltså prioriterar lusten framför plikten, har jag återupptäckt min barndoms favoritförfattare, vars böcker var de första jag verkligen sträckläste: Stephen King.

Läsningarna av böcker som “Det”, “Staden som försvann” och “Varsel” tronar högt bland mina ungdomsminnen, upplevelser lika starka som den första fyllan eller Sveriges VM-brons. Till och med läsningen av “Knackarna”, som i slutändan landade i en besvikelse, sitter inetsad i hjärnan lika djupt som mitt första samlag, särskilt när jag på upploppet kastade en blick på klockan och såg att den var halv fem på morgonen. Jag kände mig dock inte det minsta trött, utan svettigt upprymd på ett sätt först tjacket kunde matcha många år senare. Jag tänkte att sova kan jag göra i skolan, och fortsatte läsa säkert en timme till. Kanske var det det intensiva resan dit som gjorde slutet till en sådan besvikelse.

Under mina tidiga tonår läste jag de flesta King-böcker som fanns översatta till svenska, faktiskt fram till just “Knackarna”, ser jag nu när jag kollar hans bibliografi på Wikipedia. Blev besvikelsen så stor att jag övergav King? Framförallt upptäckte jag nog vid den här tiden andra, mer “seriösa” författare, samtidigt som jag började ägna allt mer lästid åt olika amerikanska fansins, som “Rollerderby” och “Answer Me”.

I början av 2015 gav jag till sist King ett nytt försök, då jag ramlat över “Stark” på en loppis, lustigt nog den bok som följde på just “Knackarna” i ordningen. Den platta och överdrivet våldsamma historien gav dock ingen mersmak, och misstanken väcktes att min barndoms förtjusning i King enbart handlade om ålder. Mina barn har till exempel ganska kass smak.  

Lyckligtvis gav jag King ett nytt försök under sommaren samma år, då jag hittade pocketutgåvor av “Eldfödd” och “Cujo” på Erikshjälpens butik i Tomelilla. Två böcker som jag minns som stora läsupplevelser. Hur skulle de stå sig idag, typ 1500 lästa böcker och tjugofem år senare?

Bättre än väntat, faktiskt. “Eldfödd” var en rappt berättad thriller med finessrika inslag av multipla berättarperspektiv. “Cujo” var faktiskt ännu bättre, en tät rysare som utifrån den minimalistiska premissen att huvudkaraktären söker skydd med sitt från en rabiessjuk hund i en het bil en sommardag lyckas skapa svettig stämning hela vägen till det förtvivlade slutet. Uppenbarligen utgjorde “Knackarna” och “Stark” en kvalitetsmässig nedgång i Stephen Kings författarskap. Men var den permanent, eller en tillfällig dipp?

För att få svar på frågan lånade jag två av Stephen Kings senare verk på biblioteket, tidsresarberättelsen “22/11/63” (det datum då John F. Kennedy blev skjuten) och den enligt författarens uppgift Lovecraft-inspirerade “Väckelse”.

Kennedyboken börjar väldigt bra. Huvudpersonen förevisas en tidsportal av en cancersjuk restaurangägare. Portalen, som finns i restaurangen, leder ut till samma plats, men många år tidigare, en dag i mitten av femtiotalet (jag har återlämnat boken och kan inte kontrollera alla faktauppgifter). Skildringen av huvudpersonens möte med det förflutna är oerhört levande, man kan nästan känna smaken av den tidens näringsrika livsmedel, men också stanken av deras utsläpp.

När huvudpersonen återvänder till nutiden efter en kort sightseeing avslöjar restaurangägaren sitt motiv: då han är döende vill han att huvudpersonen ska ta över hans projekt, som går ut på att avstyra mordet på John F Kennedy, och styra in världen på en bättre bana. Det innebär att leva i det förflutna i många år, eventuellt flera vändor, då det alltid går att återställa och börja om från början genom att återvända till nutiden, i fall någonting gått fel.

Huvudpersonen tackar till sist ja, men inleder projektet genom att ta sig an ett mindre pilotfall, en blodig familjemassaker som ägde rum i trakten bara något år efter den dag han anländer till. Avsikten är att undersöka i vilken grad förändringar i dåtid påverkar nutiden. Under den första tredjedelen av den tjocka boken, när det förflutna introduceras ur huvudpersonens ambivalenta nutidsperspektiv, är läsvärdet på topp, och jag vänder blad som om jag vore fjorton år igen.

När huvudpersonen väl hanterat pilotprojektet och tar sig an fallet Kennedy, främst genom att spionera på Lee Harvey Oswald, tappar dock boken snabbt i fart och engagemang, särskilt som huvudpersonen tillbringar flera år som en lärare i en amerikansk småstad där han inleder ett förhållande med en kollega. Större delen av den fortsatta berättelsen blir en transportsträcka fram till själva Kennedymordet i form av en relationsskildring som inte riktigt förmår engagera i bokens sammanhang. Man vill bara att han ska ta itu med själva uppdraget, medan King lägger krut på småstadsliv och relationer.

Själva finalen är actionspäckad och tät spänning när mordet ska avstyras, men när huvudpersonen återvänder till nutiden ballar allt ur i en science fiction-twist som inte alls passar med resten av den ofta ganska lågmälda historien. Man får nästan känslan av ett avslut i panik.

“Väckelse” håller en jämnare kvalitet. Boken inleds inte alls med samma intensiva sug, men håller samma ganska makliga tempo fram till ett slut som i högre grad följer logiskt på den övriga berättelsen. Det låter förstås inte som ett lysande betyg, och är ju inte det heller. Jämfört med det intensiva drivet i “Cujo”, “Eldfödd” och “Död zon”, som jag också läste nyligen, är Kings mogna prosa faktiskt lite småtrist. Jag får känslan av att han inspirerats en del av seriösa författare som Jonathan Franzén, och att hans främsta ambition idag ligger åt det hållet, med skräck- och thrillerinslagen som en eftergift åt sitt varumärke.

När det gäller just “Väckelse” blir det särskilt tydligt vid jämförelsen med förebilden HP Lovecraft, som är en ganska klumpig författare. I alla fall när de gäller det vardagsskildringar som i Lovecrafts fall bara är en nödvändig transport och kontrast mot upplösningens olika former av krälande kaos, där Lovecraft uppnår mästerskap.

Stephen King är där Lovecrafts raka motsats, en relativt skicklig författare, som dock inte förmår matcha Lovecrafts nästan hypnotiska skildringar av överjordisk fasa. Med andra ord utmynnar även “Väckelse” i ett antiklimax, då King inte alls uppnår Lovecrafts höjder.

Den mogne King har med andra ord lyft sig från den eventuella svackan, dock utan att riktigt komma upp i sin tidigare nivå. I och med att han tydligen skrev “Cujo” så packad och påtänd att han inte minns någonting, medan han idag enligt uppgift är nykterist, är det möjligt att King utgör ett exempel på en författare som skriver bättre under påverkan än nykter, en sällsynt representant för konstnärsmyten om den utlevade författaren som talar med skaparguden genom ruset. I så fall kan jag bara beklaga honom hans öde, och önska honom många mediokra romaner framöver.

Tidningsrecension: Nya Tider

Den nyligen uppmärksammade högerradikala tidningen Nya Tider är ingen större hit bland högerradikala medier. Få utanför den begränsade sfären av sympatisörer och specialintresserade hade innan debatten drog igång hört talas om tidningen i fråga, och det är talande att många bokmässedebattörer, på både sidor, blandade ihop tidningen med den snarlikt betitlade och långt mer framgångsrika “Fria tider”.

Jämförelsen med mer framgångsrika konkurrenter är dock inte helt rättvis, då Nya Tider inte primärt satsar på internet, där högerradikal press varit så framgångsrik. Istället har man tagit upp kampen med vänstern på deras eget område, nämligen det bidragsdrivna pappersformatet, där presstödsnämnden är en minst lika viktig målgrupp som publiken. Eller som chefredaktör Vavra Sük uttrycker saken: “bemöter systempressens lögner i deras eget format”.

Det hörs av Vavra Sük har en bakgrund som redaktör för de nedlagda Nationaldemokraternas nedlagda tidning “Nationell Idag”, som lyckades få presstöd 2010, vilket ledde till upprörd och högljudd debatt. Vavra Sük kunde trolla vänstern redan då, och tog med sig format och presstöd till den nya titeln, efter att den radikal högern försökt sig på ännu en förökning genom delning.

Att bara recensera Nya Tider utifrån det urval de presenterar på nätet är därmed inte helt rättvisande, men jag ids verkligen inte teckna en prenumeration eller ens beställa hem ett provexemplar. Jag nöjer mig därför med att recensera den bild Nya Tider presenterar för den nyfikne, lite som att recensera en trailer.

När man scrollar förstasidan känns mycket igen från just Fria Tider: ett fokus på systemhotande kris, framförallt inom polis och rättsväsende, problem som hör samman med tiggande romer och ensamkommande, reportage från problemförorter och om organisationer som Soldiers of Odin och IS. Utrikesrubrikerna behandlar Trump, “Rika globalisers stöd till BLM-rörelsen” och situationen i Sydafrika. Ämnesval som korrelerar väl med Flashback forums favoriserade ämnen.

Jämfört med Fria Tider, med sitt större fokus på enskilda brott och sin förtjusning i politiskt inkorrekta begrepp som “illegala invandrare”, ger dock Nya Tider ett mer städat intryck, möjligtvis på grund av presstödet. “Normaliseringen” av högerradikalism är ju ett ömsesidigt utbyte, där den radikala högern i utbyte mot erkännande och inflytande förväntas tona ned sin retorik.

Men ämnesvalen talar ju sitt tydliga språk, samt naturligtvis artiklarnas vinkling. Reportaget om Soldiers of Odin skulle exempelvis lika gärna ha skrivits av gruppens PR-avdelning, om de haft tillgång till det intellektuella kapitalet vill säga. Men visst, liknande reportage om säg Revolutionära Fronten har säkert förekommit i vänsterpress, och strider egentligen inte mot pressetisk sed.

Däremot är det väldigt intressant att notera vilka medel som tas till för att skönmåla gruppens verksamhet. Man poängterar särskilt att gruppen är opolitisk, på ett sätt som närmar sig ett avståndstagande från nationalism och högerradikalism. Samma tendens återkommer i tidningens försvarsartikel efter att man blivit utestängd från bokmässan, där tre av tidningens skribenter (övertygande!) förklarar varför tidningen inte är högerextrem.

Även om de högerradikala har gott om vind i seglen, till den grad att man absolut kan tala om en konservativ högervåg, visar det här på en avgörande skillnad jämfört med den radikala vänstern. Vänstern bär sin extremism med stolthet. De framhäver den gärna, på sina konkurrenters bekostnad, och är fullt beredda att ta strid för den, i fall deras friheter skulle hotas på grund av deras radikalism. De skulle aldrig reagera inför en uteslutning från något sammanhang genom att försöka hävda att de egentligen bara är en slags sossar.

Det kan förstås tolkas som ett rent pragmatiskt övervägande, som också visar på en skillnad i grundsyn mellan de olika ytterligheterna: där vänstern vill kokettera med sin radikalsm, är högern framförallt ute efter resultat. Om den högerextrema stämpeln är ett hinder för att uppnå resultat, försöker man undvika den genom att framställa sig själv som opolitisk, där man helt enkelt bara företräder den tysta majoriteten gentemot en radikaliserad liten elit.

Det kan emellertid också tolkas som att mobbing på sätt och vis fungerar, i alla fall när det kommer till yttre attribut. Hade anklagelser om “västerextremism” varit en grogrund för uppsagda kontrakt, avsked och avbokningar, hade förmodligen den radikala vänstern försökt maskera sig som sossar. Vilket förmodligen i slutändan hade varit en smartare taktik. Che Guevara är kanske snygg på en t-shirt, och Amalthea ett coolt namn på ett bokcafé, men det är inte direkt varumärken som vinner nya anhängare utanför kretsen av redan övertygade.

Några ord om censur och yttrandefrihet

nazicensor

Så var det alltså dags att veva den gamla yttrandefrihetsdebatten igen, efter att foliejournalen Nya Tider förvägrats sin plats i kulturens finrum (= ett bord borta i bokmässans undanskymda tossehörn bredvid kristall-Inger som just skrivit en bok om indigobarn).

Vid det här laget kan man i princip låta ett par botar med olika inställning sköta själva debatterandet. Däremot kan det vara intressant att studera vissa argument ur ett metaperspektiv. Exempelvis den liberala definitionen av censur, som stipulerar att staten är den enda instans som kan censurera något. Märkligt nog är det många vänstermänniskor som drar det kortet som en slags debattdödare.

Fast när jag kallar det för “märkligt” gör jag mig förstås till. Jag har ju vid det här laget vant mig vid en vänster som plockat argument från lite var som helst när det passar sig, särskilt i invandringsfrågan och allt därtill relaterat. På så sätt blir bruket av ett liberalt argument ett bra exempel på vänsterns ideologiska fragmentisering och förfall. Men allt är inte meta, och argumentet är inte bara dåligt för att det är liberalt, utan framförallt för att det helt enkelt är dåligt.

Att censur, och besläktade inskränkningar i yttrandefriheten, enbart skulle handla om relationen mellan stat och medborgare var möjligtvis rimlig ståndpunkt när den borgerliga västerländska civilisationen genomgick sina stora yttrandefrihetsstrider, det vill säga på 1800-talet. Om ens då. Den tidens socialister och anarkister lär förmodligen ha anmärkt – något syrligt – att formell yttrandefrihet inte var lika med reell, när de bojkottades av tryckerier och återförsäljare.

Under 1900-talet ökade visserligen statens makt på olika sätt, men samtidigt var de då grundligt liberaliserade västerländska staterna mindre benägna till formella inskränkningar i yttrandefriheten än deras föregångare, då de till stora delar behärskades av socialdemokrater och liberaler, ideologiska arvtagare till de pionjärer som drabbats av de auktoritära regimernas censur under 17- och 1800-talet.

Undantag fanns, som comic book code och McCarthyismen på 50-talet, eller den svenska filmcensuren fram till 90-talet. Annars har default-läget för västerländska demokratier varit att censurera så lite som det är möjligt. Idag tenderar yttrandefriheten inskränkas främst av hänsyn till rasrelationer, som i domarna mot Dan Park.

Om bara staten kan inskränka yttrandefriheten borde allting därmed vara rosenrött, utom möjligtvis för ett litet fåtal rasister. Våld och hot om våld från kriminella grupper eller politiska extremister kan ur detta autistiska perspektiv aldrig hota yttrandefrihet. Så länge Angela Merkel är beredd att marschera i mörk kosym till mitt minne kan jag driva med islam bäst jag vill, den journalist som drar sig för att skriva om vissa MC-gäng är bara en ynklig fegis, och de där journalisterna vars bil sprängdes av nazister i Nacka för sexton-sjutton år sedan borde inte gett sig in i en lek de inte tålde.

Minst av allt skulle förstås något storföretag kunna inskränka yttrandefriheten, oavsett om det har nära monopol på print-marknaden som Bonniers eller sociala medier som Facebook. “Yttrandefriheten regleras mellan stat och medborgare” bräker aspieliberalen entoningt, medan nyvänstern förtjust applåderar. Det här passar särskilt bra för en vänster vars modus operandi blivit en slags marknadsanpassade kampmetoder där man ska dreva fram avsked, inställda evenemang och bojkotter, och på så sätt bidra till marknadens självreglering.

Men i och med att man erkänner detta i grunden djupt liberala premiss, blir alltså storföretagens makt över åsiktsbildningen helt oproblematisk. Om Bok & bibliotek får vägra vem de vill – eller snarare vika sig för vilka drev de vill – kan man ju inte säga särskilt mycket om exempelvis Facebook och dess gemenskapsregler. Jag har gnällt om dem förut i egen sak, men de senaste dagarna har de åter aktualiserats av att vloggaren “arga blatten” fått sitt konto avstängt tre dygn som straff för en kränkande länk.

För er med begränsad koll på invandringsdebattens olika stjärnskott är “arga blatten” (eller “en arg blatte talar” som han heter på facebook) en restjugoslavisk invandrare som brukar stå och skälla på svensk invandrings- och integrationspolitik i rätt populära youtube-filmer. Ett ganska typiskt offer för okynnesanmälningar till Facebook-snuten.

Så vad har raderats? Statistik som kopplar våldtäkt till etnicitet? Muhammedkarikatyrer? Grova påhopp på MP-politiker?

(Trumvirvel)

Det som bröt mot Facebooks gemenskapsregler den här gången var en länk till en pro-cannabispodcast.

Hoppsan.

Med tanke på hur lagstiftningen ser ut på annat håll undrar man ju om trivselreglerna ser ut på annat sätt i Sverige än i Nederländerna eller Colorado. Vilket väcker frågan om vad som bryter mot Facebooks lokala gemenskapsreglern i Ryssland, Turkiet eller Saudiarabien.

Men framförallt visar exemplet på hur det sluttande planet fungerar. Om vissa blir kränkta av vad de upplever som rasism på grund av egna erfarenheter som rasifierad, kan naturligtvis före detta narkotikamissbrukare bli minst lika kränkta av cannabispropaganda. Medan de som flytt fundamentalistiskt förtryck naturligtvis kan kränkas å det grövsta av burkas, niqabs och burkinis.

Gemenskapsregler av Facebooks typ kan egentligen bara välja mellan att bannlysa precis allt kontroversiellt material, eller välj sida i ett antal heta debatter. Ingetdera borde vara särskilt gynnsamt för Facebooks ambition att vara internets främsta mötesplats.

Jag hoppas inte det i alla fall. Men det kan förstås vara bekräftelse-bias som talar. Kanske vill de flesta facebookanvändare bara ha ett litet trivselkalifat där vi delar semesterbilder, påminns om varandras bemärkelsedagar och då och då tänder ett ljus för terrorns offer.

Ett djupare problem är förstås att trivselkalifatet bara kan bekämpas på det marknadsanpassade sättet: genom en bojkott. Vi som vill ha lite spänning i våra sociala medier går ut och ansluter till någon uppstickare. Eller så startar man rentav en egen! Och lämnar alla glasmänniskor att leka shariapolis med varandra i det stora trygga facebook-rummet.

Sålunda spelar man med i marknadsspelet. Men det är ju så en hegemoni funkar: politisk meningsfull handling är omöjligt utanför dem.

Bokrecension: Vril – den kommande rasen, av Edward Bulwer Lytton

Edward_George_Earle_Lytton_Bulwer_Lytton,_1st_Baron_Lytton_by_Henry_William_Pickersgill

Mitt utannonserade projekt att sluta läsa böcker går väl sisådär. Sedan det nyss länkade blogginlägget publicerades den 7 april har jag läst 14 böcker, vilket inte är så jättemycket, men inte så jävla lite heller. 12 av böckerna har varit rena underhållningsromaner – för oss som betraktar en bok om Håkan Juholt som “underhållning” då – men det betyder förstås att två är titlar som jag ville ha läst snarare än att läsa: en bok om islam (för att sparka lite liv i mina snart fullständigt bortglömda islamologi-studier) och så “Vril – den kommande rasen”, en science fiction-bok från 1800-talet utgiven på Vertigo. Gamla vanor dör svårt.

Jag kan fortfarande inte säga vad som drev mig att lägga just den titeln till min bibliotekslånehög jämte Conn Iggulden och Stephen King. Kanske krävde mitt undermedvetna lite intellektuella fibrer till allt sockrat fläsk. Eller så kände jag på mig att jag skulle komma att behöva material till denna blogg. Jag har ju några Patreons som jag inte vill göra besvikna.

Enligt efterordet var Edward Bulwer Lytton sin tids Jackie Collins eller Stephen King, en pålitlig leverantör av globala bästsäljare, som myntade uttryck som ”pennan är mäktigare än svärdet”. Det var tur att jag läste efterordet först, då det försedde mig med den information som krävdes för att göra läsningen uthärdig. “Vril” är nämligen en fruktansvärt tråkig, och på många sätt usel, bok. Precis som det mesta som skrevs på 1800-talet, ur mitt samtida perspektiv. Att den var så oerhört populär i sin tid gör den dock intressant som en slags läsning av det borgerliga 1800-talets mentalitet.

Redan bokens struktur hade förkastats av vilken samtida förläggare som helst redan på idéstadiet: bokens tråkiga huvudperson blir förevisad en ny okänd värld av dess artiga invånare, som ingående redogör för den nya världens historia, vetenskap, sociala struktur och zzå vidrrrzzz.

Precis mot slutet förekommer vad man med lite god vilja skulle kunna kalla ett spänningsinslag, då huvudpersonen plötsligt hotas med döden då han överträtt ett lokalt tabu. Men det hela skildras så tillknäppt och autistiskt att jag bläddrar förbi partiet under samma slöa halvintresse jag med nöd och näppe lyckats uppbåda för resten av boken. Alldeles oavsett då att man utifrån bokens premisser redan vet att han kommer överleva.

Den första och viktigaste skillnaden mellan 1800-talets kulturkonsumenter och dagens bortskämda publik är förstås att tillgången var oändligt mycket mindre. Böcker var dyra och relativt få – det ges ut mer böcker under ett år idag än det gjorde under hela 1800-talet – och dess enda konkurrent inom den berättande konsten var den ännu dyrare teatern. Man får lite andra krav när man inte har det senaste århundradets samlade underhållning ett musklick bort. Behovet av att reta läsarens intresse med spänningsskapande moment och annat bör därmed ha varit betydligt mindre.

Man ska också komma ihåg att 1800-talets människor ännu hade utopia framför sig. Med undantag för den franska revolutionens kortlivade republik, och det amerikanska staternas ännu relativt färska experiment, låg de stora visionernas politik (nazism, kommunism, socialdemokrati) ännu framför dem. Den optimistiska tanken att det mänskliga samhället var ett problem som hade en given lösning hade ännu inte släpats runt i historiens ruttnande högar av lik, eller för den delen dragits genom en socialdemokratisk utredning. Alltså betraktade de sin framtid med samma blåögda optimism som när min tioåriga dotter funderar över sitt kommande yrkesliv.

En viktig skillnad mot min tioåriga dotter är förstås att 1800-talets borgare levde i en tid så smutsig, primitiv och våldsam att dagens Somalia framstår som utopia. För dem var “pest eller kolera” ett val man faktiskt rent bokstavligt talat kunde ställas inför, plus då hundratals andra smitsamma sjukdomar som vi idag utrotat, som smittkoppor och polio. Malaria förkom fortfarande så högt upp som i Sverige.

Jag ska inte tråka ut mig själv och er med ingående statistik vad gäller våld, barndödlighet, medellivslängd, medellängd, näringsintag, inkomster, kostnader, inomhustemperatur och så vidare. Vi kan bara konstatera att precis allt var mycket sämre på den tiden, även om vi jämför med de absolut värsta delarna av dagens värld, där modern medicin och smartphones ändå är tillgängliga och relativt vitt spridda.  

Det kan tyckas paradoxalt att ställa dessa livsbetingelser mot den naiva optimism som löper genom tidens litteratur, men kanske är den logisk rent psykologiskt. Ja, dels förstås att allt stadigt utvecklade sig åt det bättre, i alla fall rent tekniskt. Men nu tänker jag mig snarare ett traumatiserat barn, säg ett traffickingoffer, som bygger en fantasivärld med en patetisk liten trasdocka för att undfly verkligheten.

 Å andra sidan är det förmodligen en populärpsykologisk filmkliché snarare än ett typiskt PTSD-beteende. Mina psykologistudier börjar bli mig lika avlägsna som min termin med islam.  Trauma är trots allt något relativt – du traumatiseras av händelser som du vet ligger bortom det normala. Är t.ex våldtäkt den vanligaste formen av sex så är en våldtäkt inte traumatiserande. Är våldsnivån hög är inte våldsbrott traumatiserande. Och så vidare. I och med att 1800-talets människor levde på just 1800-talet ansåg de antagligen att levnadsvillkoren var drägliga och att elektriskt ljus och ånglok var ett löfte om en storartad morgondag. Större delen av min recension går dessutom ut på att de hade rätt. Allt blev bättre på alla sätt och vis.

Så jag måste nog be 1800-talets människor om ursäkt. Fortsätt dröm era storslagna drömmar om er framtid, så ska jag försöka njuta lite mer av att leva i dem.

Matrecension: Joylent

li-somalia-aid-01122841

I “Recension” efterlyste jag en kommersiell variant av FN:s svältsoppa, ni vet det där pulvret som luftbombas till svältoffer och innehåller alla vitaminer, mineraler, proteiner, kolhydratet o.s.v man behöver per dag. 14 år senare får jag äntligen chansen att testa, på tips av min nätsänding Magisters hustroll Daniel Lampinen, den öppna rasisten, neanderthalaren och levnadskonstnären. Produkten kallas Joylent, kostar 6 euro per dagsintag och beställs på postorder från något EU-land.

Min första invändning är mot själva förpackningens grafiska design, med teckningar i någon slags Keith Harring/Finsta graphics-stil. Men det går förstås i linje med hemsidans copy, som i första hand vänder sig mot en urban medelklass mitt i karriären som väljer Joylent för att spara tid och besvär.

Fast det är förmodligen en grund analys. Antagligen resonerade man att det var den bästa målgruppen att låtsas vända sig till, även för att locka aparta existenser som Daniel Lampinen. Lampinen och andra outsiders uppskattar förmodligen inte att tilltalas som en målgrupp i vilket fall som helst, utan föredrar att betrakta sig själva som högstående varelser som genomskådar billiga insälj och hellre parasiterar på någon annans erbjudanden. Ju finare grupp man kan utnyttja desto bättre, eftersom bättre folk får bättre erbjudanden. Min tanke om att produkten borde formgetts som konsums gamla blåvitt-linje hade förmodligen funkat sämre i alla målgrupper.

Det är möjligt att det hade fungerat sämre för mig också, vi äter ju delvis med ögonen och en alldeles för stram och myndig formgivning hade förmodligen gett hela anrättningen en fadd smak av svältsoppa. Jag utesluter inte att omslagets skönt hippa frukt delvis övertygar mig om att detta faktiskt smakar helt ok. För det gör den. Som kall havergrynsvälling med inslag av smak, i flera fall den utlovade.

Känns i och för sig lite surt att i princip hela kolhydrat-delen består av just havregryn, vilket gör att 2 euro per måltid plötsligt känns lite dyrt. Frågan om hur mycket billigare man kommer undan genom att beställa eget havrepulver och andra tillsatser från någon kroppsbyggarsida separat och blanda sin egen joylent lämnar jag öppen, möjligtvis till någon framtida recension.

Men smak schmak och pris schmis, huvudsaken är ju i det här fallet funktion. Står sig Joylent i konkurrensen med riktig mat? Blir man mätt och belåten? Faktum är att jag provade Joylent i skarpt läge, under ett fyra veckors vikariat inom äldreomsorgen. Ledningen såg visserligen mellan fingrarna på att vi åt av den mat som blev över varje dag, men logiken som följde på det var ju att ju äckligare mat, desto mer fick vi äta. Och aldrig fullt tillräckligt.  

 Så jag körde istället en portion Joylent varje arbetspass, och jämfört med året innan, då jag arbetade på en annan avdelning på samma hem och höll till godo med de usla smulorna från gamlingarnas bord, var jag betydligt mättare och mer energisk under det här årets arbetsdagar. Den där matta, kaffestinna känslan av lätt feberyra som ofta infann sig efter riktigt hårda pass var faktiskt ett minne blott den här säsongen. En möjlig biverkning var att min avföring blev något hårdare än vanligt, på gränsen till förstoppning. Förmodligen en effekt av det rikliga intaget råa havregryn. Bör väl pareras med katrinplommon eller något, men nu kanske vi ska lämna avföringen därhän.

En fördel vid sidan av näringsintag är förstås den snabba tillredningen. Vatten och pulver skakas i shakern – som joylent tillhandahåller vid en första beställning – i ungefär tjugo sekunder. Själva vällingen trycker man sedan i sig på några minuter.

Förstå mig rätt, jag gillar mat. Riktigt god mat hör vid sidan av sex och droger till livets absoluta höjdpunkter, och jag kan vid behov laga rätt så gott, i och med att jag kan läsa och det finns recept. Men tre jävla mål om dagen är i alla fall två för mycket. Frukost kan väl ha sin charm, men jag är verkligen ingen lunchmänniska, ett mål som vanligtvis infaller precis när man kommit igång med dagens syssla, och brukar lösas på enklast möjliga sätt, vilket i regel blir tråkigare, dyrare och tar längre tid än en dos joylent. Så planen inför min kommande höst som singel är att köra joylent till lunch, och eventuellt frukost. Kanske frigör det den tid och de pengar som krävs för att höja min kvällsmatsnivå ytterligare ett snäpp?

Filmrecension: Zootropolis

zootropolis_moments

I en tid präglad av de sociala mediernas snackisar har politiska inslag blivit ett effektivt marknadsföringstrick, med senaste upplagan av “Ghostbusters” som färskt exemplet. Genom att ersätta originalets grabbar med kvinnliga komiker av olika hudfärg har man lockat permakränkta högermän till samma slags debatt som gjorde fjolårets “Mad Max”-film till en så oförtjänt succé. Tack vare diskussioner i sociala medier, debattartiklarskandaler, diskussioner om skandalerna och metadiskussioner om diskussionerna får man till en viral exponering som betald reklam sällan når upp till. En exponering som blir särskild lyckad då konsumtion av själva filmen blir ett logiskt krav för att fullt ut kunna diskutera den.

Det är en smula ironiskt att de liberala filmproducenterna använder samma metod som Sverigedemokraterna så skickligt utvecklat i sin politiska marknadsföring. I filmproducenternas fall är dock ambitionen i första hand kommersiell, även om den radikala högern verkligen anstränger sig för att hitta djupare budskap i klickbetet.

Men vill man verkligen analysera den ideologiska grunden i populärkulturella fenomen bör man istället ge sig på sådana som inte gör den typen av väsen av sig, där ideologin utgör en spontan och självklar del av filmens innehåll, snarare än markörer som klistras på för att locka hatare till gräl.  Ett bra exempel är barnfilmen “Zootropolis” – jag utfärdar härmed en spoiler-alert för dem som inte redan sett denna ganska underhållande film – som explicit behandlar rasfrågan ur ett vänsterliberalt perspektiv, genom att berätta om en späd liten kaninflicka vars ambition är att bli polis i filmens fabelmetropol Zootropolis, där stora och små rovdjur och byten har frångått sin natur för att istället bygga upp en civilisation baserad på lika rättigheter.

Detta multi-artsliga zootopia brottas dock med samma problem som vårt multikulturella samhälle: att lika rättigheter inte leder till lika utfall, vilket tycks bero på att gamla fördomar om de olika arternas inre natur ännu är i omlopp. Vår kanin hånas från barnsben för sin ambition att bli polis, ett yrke som bäst lämpar sig för stora, starka kreatur och rovdjur med våldskapital. Liksom i vår värld får hon dock visst stöd av makthavarna, som ser henne som en symbol för kulturens seger över naturen.

Dock med betoning på “symbol”. För trots att hon klarar utbildningen som toppstudent reduceras hon till parkeringsväktare när hon väl kommer ut i yrkeslivets verklighet. I den rollen stöter hon på en bedräglig räv, som helt enligt kriminologins stämplingsteori valt att agera så lömskt som alla förväntar sig av hans art. Tillsammans löser de ett mysterium med kidnappade rovdjur, som visar sig hota själva utopins själva grund, då rovdjuren i fråga helt plötsligt återfallit till sin inre naturs djuriska och livsfarliga beteende. Det visar sig emellertid att djuren förgiftats, en konspiration av en lömsk politiker som försöker gripa makten genom att så skräck och split bland medborgarna.

Det är svårt att invända mot detta tydliga och glada budskap om jämlikhet och lika rättigheter utan att låta som Hitler, men jag kan ändå inte låta bli att känna viss olust inför filmens premisser, som skall köras ned i halsen på mina barn. För när allt kommer omkring så är ju löftet filmen ger, att alla sociala och medfödda hinder kan övervinnas med tillräcklig vilja, lika falsk som den är samhällsfientlig.

Tanken på att du föds som en unik liten snöflinga, vars rätt – ja, enda värdiga ambition – är att realisera dina drömmar oavsett deras rimlighet, är nämligen oförenlig med ett samhälle som baseras på devisen “gör din plikt, kräv din rätt”. Istället får vi ett individualistiskt samhälle där de ensamma förlorarna vänder sig mot varandra i avund istället för att enas i kollektiva projekt.

Fotbolls-EM: ett värdigt avslut

ronaldo_071016-594x356

Att jag efter avslutad turnering tycker det är rätt skönt att det är över tyder på att den här turneringen inte riktigt blev som jag hoppats. Men som jag var inne på redan i det förra inlägget hänger det till viss del ihop med min personliga situation, då min allmänna upptagenhet på grund av en i alla fall hyfsad karriär innebar att jag aldrig riktigt kom in i turneringen.

Ännu en faktor att ta i beaktande kan dock vara min rent privata situation. Jag ska nämligen separera till hösten från min flickvän sedan fem år tillbaks, ett förhållande som producerat ännu ett barn, till en skörd på sammanlagt tre. Det betyder förstås att jag mer eller mindre kommer vara singel resten av livet. En tredje familj blir bara för många bollar att jonglera, och som trebarnsfar kan jag inte riktigt ta barnlösa förhållanden på allvar längre, liksom porren förlorade mycket av sin laddning när jag väl började knulla.

Så årets fotbollsfest kommer fästas i mitt minne tillsammans med mitt slutgiltiga misslyckande som familjefar. Därmed känns det förstås passande att Ronaldo till sist fick lyfta bucklan. Ett lämpligt avslut på ett eländigt EM, att den mest arroganta och avskydda spelaren slutligen fick triumfera, i ledningen för ett mediokert lag som vann en enda match under ordinarie tid.

Men det är förstås bara ett sätt att se på saken. Ett annat , bättre sätt är ju att välkomna både separationen och Ronaldos EM-guld.

För separationen är ju också högst välkommen. Vi separerar ju för att vi av olika skäl tröttnat på förhållandet, och hellre lever våra fortsatta liv själva. Visst är det ett nederlag, som kanske liknar att exempelvis ge upp en roman jag skrivit på en tid. Men samtidigt är det också en slags seger att överge hopplösa projekt. Jag tror nämligen lika lite på att ”arbeta på ett förhållande” som att arbeta på vilket hopplöst projekt som helst. Kalla mig romantiker, men kärlek ska fan inte behöva något arbete.

Kanske är jag emotionellt bortskämd, men det är ju inte 1800-talet längre, vi måste inte hålla ihop för gårdens skull. Även om det blir lite kärvt ekonomiskt att separera vår gemensamma ekonomi, så kommer vi klara av det. Jag är rätt säker på att forna dagars livslånga förhållanden vilade på just den materiella grunden, men i dagens ekonomi så slipper vi stå ut med varandra för överlevnadens skull. Att ta höga skillsmässo- och separationstal som intäkt för att kärleken som koncept tar stryk på någon slags emotionell och sexuell öppen marknad är med andra ord att missförstå kausaliteten fullständigt.

Det är först i ett samhälle med vår nuvarande nivå av ekonomiskt välstånd och trygghet som kärleken kan prioriteras i ett förhållande. Lite trist att den i så många fall visat sig så kortvarig, men å andra sidan hör det kanske till saken att känslor av hög intensitet har en motsvarande bränntid. Visst blir man lätt melankolisk när man sedan betraktar askan, men den känslan är ju lika meningslös som nostalgin inför sin ungdoms tid. Det är bara att njuta sina minnen och gå vidare.

Att  hantera besvikelsen inför EM-turneringens resultat är förstås en helt annan sak, varför det här inlägget egentligen knappt hänger ihop. Hur som helst ligger nyckeln i denna omvärdering i det jag skrev ovan om Ronaldo som turnerings mest avskydda spelare, medan det mediokra Portugal var EM:s minst uppskattade lag. Men det rådde inte bara konsensus i frågan om Portugal, utan också i fråga om lag som Wales och Island, dessa härliga uppstickare, det ständigt hånade Englands sorti, eller om Italien och Tyskland som turneringens bästa lag, vars kvartsfinal allmänt betraktas som ”den moraliska finalen”. Vilket fullständigt nonsens! Den moraliska finalen är naturligtvis finalen, och hade det upphaussade Tyskland verkligen varit så bra hade de tagit sig dit. Istället avslöjade de sin impotens i målområdet i semifinalen mot Frankrike, som i sin tur avslöjade sina svagheter i finalen mot Portugal.

Det är förstås lite svårare att omvärdera sköna uppstickare som Wales och Island. Visst, trevligt att en så bra spelare som Gareth Bale för en gång skull inte handikappades av sin nationalitet, och att turneringens minsta lag kämpade sig till en kvartsfinal, där de fick göra tröstmål på själva Frankrike. Men när allt väl kom omkring var ju Wales det enda lag som Portugal lyckades besegra, och hur kul hade det egentligen varit om en mikronation som Island lyckats ta medalj på 30%-igt bollinnehav, kontringar, underskattning och ren tur?

Men framförallt är ju hatet mot Ronaldo, föraktet för England, kärleken till Island och Wales och respekten för Tyskland turneringens mest banala majoritetsståndpunkter. Särskilt märklig är förstås överenskommelsen om att Tyskland alltid är, och bör vara bäst. Laget man hejar på när de poppiga uppstickarna till sist slagits ut. Ett besynnerligt brott mot den allmänna regeln att aldrig heja på favoriten.

Fenomenet är visserligen inget nytt. För tio-tjugo år sedan var Brasilien det lag alla satte sin lit till när allt annat misslyckats, medan Tyskland betraktades som en tråkig men effektiv fotbollsmaskin. Minns band annat att Peter Antoine, även kallad ”tysken”, som expertkommentator under 2002 års VM klagade på den allmänna uppfattningen om tysk fotboll som tråkig och maskinell. Det här vände väl någon gång under det spanska väldet 2008 – 2012, då Tyskland framstod som den stora, vita hoppet, den enda chansen att besegra den skittråkiga spanska fotbollens sövande passningsspel.

Jag måste erkänna att jag under större delen av turneringen följde flocken. Jag hejade på Wales och Island, hatade Ronaldos Portugal, hånskrattade åt England och hejade på Tyskland i semin. Först i och med Tysklands välförtjänta förlust insåg jag vad jag höll på med, att jag deltog i twitterflödets fullständiga konsensus. Så till finalen skärpte jag till mig, gick indie och hejade på Ronaldo. Nu bars han visserligen av banan efter ett kalkylerat överfall som inte ens renderade en friskpark, men karma bet de franska odjuren i röven och Ronaldo fick till sist lyfta bucklan i triumf. Välförtjänt. För vad jag än sagt om Zlatan – en vinnare förtjänar fan att vara arrogant.